En bok

Den här boken har jag läst. Det var en jobbig bok att läsa. Inte för att den var svårläst utan för att den var så fylld av smärta. Det var en smärtsam läsning helt enkelt.
Väldigt bra skriven. Den kändes helt och hållet verklig. Som om just det där hemska eländet utspelar sig i många hem just nu runt om i Sverige och i världen.
Boken handlar om mamma Ingrid som just blivit chef på förskolan Stora Grävlingen. Hon har en liten dotter, Juni.
Ingrid är mycket mån om att hålla skenet uppe. Den perfekta mamman. Förskolechef och allt.
Men aj, aj vad fel det är där hemma! Hon kan inte låta bli bag in boxen. Bara ett litet glas för att koppla av...
Ett litet till. Max tre. Hon är ju så stressad...
Och så tappar hon räkningen; var det tre eller fyra? Hm...
Vaknar bakfull med ångest morgon efter morgon.
Hon tror inte lilla Juni förstår. Men det gör hon. Hon håller på att gå under, den lilla flickan.

Ja, usch det var en hemsk läsning. Men bra. Jag är glad att jag har läst den.
Särskilt nu när jag fick veta att nästa kursbrev i etiken ska handla om missbruk.
Jag känner mig dessutom väldigt glad över att jag inte är alkoholist. Vilket helvete!

Svensk folkdans hotad?

Tänk att SD vill ge en halv miljard för att bevara den svenska kulturen, folkdans och folkmusik. De pengarna får inte gå till kultur från andra länder. I sådana fall skulle det svenska kulturarvet vara hotat.
Oj oj oj, så dumt! Är den svenska folkdansen hotad för att vi även har tango i detta land!? Det har jag aldrig hört talas om. Människor som dansar svensk folkdans kanske också dansar magdans och tango och afrikansk dans, skulle det vara fel? Skulle de då glömma bort folkdansen, eller?
Och våra fornminnen... är de hotade? Det har jag aldrig känt oro över. Skulle muslimerna välta våra runstenar? Eller vad är det för fornminnen som invandrarna förstör?
Jag fattar inte.
Istället blir jag ledsen när jag tänker på alla ensamkommande flyktingbarn. Kan inte dom få den där halva miljarden istället?
Idag lyssnade jag på P1 som vanligt och hörde en kurdisk kvinna berätta om sin barndom och hur hon kommit till Sverige.
Åh, det var så hemskt! Flykten var vidrig!!!
Hon hade burit sin döende syster i famnen, gått över döda kroppar och tiggt för att få bara något endaste litet att ge till sin lillasyster  att äta för att hon inte skulle svälta ihjäl. Men ingen gav henne något för det var lika illa för alla.
Hon hade tur, både hon och systern klarade sig.
Nu var hon vuxen och jobbade som psykolog och hjälpte invandrarbarn i skolan.
Är det inte en självklarhet att de som verkligen behöver ska vara varmt välkomna till vårt land!?
Jag tycker faktiskt att det känns bra mycket viktigare än att oroa sig för att vi svenskar skulle glömma bort att fira jul eller midsommar.
Vad tråkig kulturen skulle vara utan mångfalden!

Snällheten själv

Så här långhårig är han snart igen.
En sak som jag håller på och retar mig på är att jag inte fattar varför mina foton blir mindre på bloggen nu sedan några dagar. Jag kan inte ställa om det någonstans. JAG BLIR GALEN!
Det skulle vara några nyhetens bra grejer med massa finesser och onödigt när man gör sina blogginlägg. Det blev sämre och bilderna mindre. GRRRR!
Jag som ska plugga matte sitter och retar mig på det här istället. Dumma. 

Riga

Kanske man skulle ta och åka till Riga iallafall.
Vi har sagt det till barnen länge.
Det är jobbigt att komma på att man har lovat någonting och inte levt upp till det.
Jag har tre sådana grejer som ger mig dåligt samvete.
1. Majkens våningssäng som hon blev lovad för snart tre år sedan.
2. Båtkryssning till Riga.
3. Ha kalas med klassen. Förra året blev det inget. Taskigt. Och nu har det gått över en och en halv månad sedan de fyllde år. Suck. Jag tycker det är så jobbgt! Klassen är så stor, 24 stycken. Vi får absolut inte plats här hemma. Och hyra gympasalen eller något är ett sådant projekt som jag gärna skjuter upp.
Men någon gång så...

Matteprov

Morris på scen

Mycket teater på två dagar. Tre föreställningar som jag varit med fixat runt i kring...
Det är roligt. Underbart roligt. Särskilt när det blir bra.
Och det har varit tre bra föreställningar. Mycket musik. Bra musik.
Nu ikväll har Morris och jag varit på utomhusteater med eldar och så vacker musik och texter av Dan Andersson.
Men nu håller Morris på att somna så jag måste ta ett ryck och fixa fram tandborsten.

Många svampar

Rödgul trumpetsvamp, svart trumpetsvamp och lite kantareller.
Efter Dennis och Bosses skogsutflykt.

Braiga jag!!!

Betyg: Mycket väl godkänd

Här kommer respons på brev 2 i Etik och livsfrågor. Mycket Bra redogjort om de olika religionerna och nyckelorden. Även vad som kan hända om personalen inte känner till nyckelorden och religionerna ur ett etiskt perpektiv med jämförelse och reflektion samt analys. Du väver in dina egna erfarenheter vilket visar på att du har en mycket god kunskap i detta.

Jag är så stolt så jag bara måste visa upp detta!

Moltas funderar på döden

Fina, snoriga Moltas 

Igår när vi skulle sova låg Moltas bredvid mig.
Han låg tyst och jag trodde att han hade somnat för länge sedan. Men då säger han plötsligt;
"Vi ska alla dö!"
"Ja...?" Jag förstod inte riktigt vad som flugit i honom.
"När vi blir gamla," fortsatte han sedan. "Då kan man inte leka med sina kompisar."
"Det kanske man visst kan", sa jag.
"I himlen?" sa Moltas.
"Ja."
"Vad bra i sådana fall". Han lät nöjd med den tanken. Men sedan kom han på;
"...men mamma, man kan ju inte gå hem till sitt hus när man vill sova!"
"Nej..." Det hade jag inte funderat så mycket på...
"Man kan inte få sova i sitt hus mer, men man har ju molnen att sova på och dom är mjuka."

Fina Moltas, jag är så glad att jag har honom! Han är så rolig och fin.

Vi saknar Atta!

Vi saknar moster Atta!
Fredag, lördag, söndag, måndag gick så fort. Igår, tisdag åkte hon hem, vår kära Astrid!
Vi saknar henne! Tiden gick så fort och nu är hon tillbaka i Malmö och vardag och jobb. Och vi är också tillbaka i vardagen. Vi gillar att ha Astrid här hos oss. Just det där vardagliga blir så trevligt i hennes sällskap.
Här är vi på sjukhuset. Tänk vad trevligt att få ha med sig en annan vuxen på just sådant där vardagligt som att gå till sjukhuset och prata om Majkens hosta.
Majken får ibland en hemsk hosta, torr och skällande.
Nu fick hon träffa en astmaläkare som har ordinerat en hög, hög dos kortison.
Han älskar mediciner och tycker inte om lågutbildat pack. Han frågar alltid vad jag och min man jobbar med.
"Vad ska ni bli när ni blir stora då?" har han frågat förr och han gjorde det igen.

GRRRRRRRRRRRRattis Majken!

Majken kan säga "R"!
Helt plötsligt!
Nu bara sitter det där, det perfekta "R:et".
Nu går hon omkring och pratar så prydligt hela tiden,
"MoRRRRRis, MoRRRRis... kan du ge mig RRRRyggsäcken?"

Moritz-dagen

Betyg: Mycket väl godkänd

Så härligt! Etik och livsfrågor, kursbrev ett.
Precis vad jag behövde denna trötta dag. Bara få känna mig lite bra.

Morris har namnsdag idag. Moritz.
Det hade jag glömt bort. Och namnsdagar som är så viktiga för våra barn.
Som tur var kom jag på det innan jag hann åka hem från stan. Så det blev några presenter och chokladbollar.
När Morris skulle öppna paketen grät och skrek Majken, Moltas och Mille. Dennis gick omkring och härjade om hur dum jag var som köpt päron på Coop när vi har ett päronträd i trädgården med päron på. Bråttom till teaterskolan hade vi också.
Mitt i all röra satt Morris med sina paket.

Nu ska jag plugga matte, men jag kan liksom inte gå fyra steg till hallen för att hämta väskan med matteboken i. Någonting gör att jag inte kan, att jag måste sitta kvar med datorn ett tag till. Bara lite, lite till. Jag är så trött, så ingenting kommer bli gjort i den där tråkiga matteboken.
Blä! Dessutom borde jag leta efter mina betyg och rekommendationer också. Imorgon ska jag träffa en chef för att söka jobb. Jag letar imorgon.

Nämen, nu kom jag på vad jag måste göra! Jag håller ju på att baka bröd som just jäst klart. Baka ut limporna ska jag göra.
Ingen matte.

Lite bättre

I flera år har vår trapp inte sett så kul ut. En provisorisk "vägg" som samlat damm och sett alllmänt sjaskig ut.
Vi skulle ju sätta gipsskiva och tapetsera och så...
Men åren har gått. Inget har hänt.
Men nu så fick jag lite systerhjälp och en kvart senare såg det så mycket mysigare ut!

Höstens fröjder

Bästa Atta

En färgklick i skogen

Moster Atta med hela gänget.

Så små, så små

Ajabaja, inte röra!
Bara vänta, låta växa (bara ingen annan tar dom!!!)

Mysig höstpromenad i regnet

Höst-Majken

Utan stövlar

På väg ut i skogen. Gummistövlarna var kvar på dagis över helgen.
Vagnen skulle dras i det höga, blöta gräset.
Astrid gjorde en nödvariant av gummistövlar. Plastpåsar om skorna.
Lite konstigt tyckte nog barnen.

Sommarens stunder

De två på tu man hand. Morfar och barnbarn. I samtal.
Jag tycker de är så fina! Jag älskar de här bilderna.

Moltas fika

En regnig höstig dag med en sovande lillebror vid sin sida. Moltas tänker tillbaka på de gyllne ögonblicken från i somras.


För några dagar sedan var jag på musikskolan med Morris och Majken i sällskap med de små. Vi fick vänta utanför i den inte alltför roliga korridoren. Ut genom väggarna hörde man falska trumpettoner och andra ljud som väl skulle likna musik.
Moltas hade tråkigt.

"Nej, du får inte springa iväg. Nej, Moltas du får inte öppna dörren. Nej, Moltas. Hörde du vad jag sa? Dom kommer snart, om tjugo minuter..."

Han suckade och stirrade ut genom fönstret. Där blev han stående. Stirrade ut i regnet. Ut över betongen och den tråkiga parkeringen. Där stod han. Tyst.
Och så säger han;
"Jag vill fika".
"Du ska få mat när du kommer hem"
"Jag vill fika. På Gotland.
Jag vill vara där nu och fika. I Pippis hus, dom har fika där".

Lilla fina Moltas, han lever på sina sommarminnen när höststormarna viner.

Fredag

Fredag.
Först lek med kompis.
Sedan simskola och bad. Jag känner mig lite stolt som jag överleva en tur till simhallen ensam med fyra småbarn, varav ingen kan simma, utan att bli irriterad och prata otrevligt med mina barn (kanske bara lite stressad någon gång när vågmaskinen satte igång och mina barn splittrades över hela bassängen och jag ser Moltas ramla och hamna under vågorna). Annars gick det väldigt bra. Jag har nog ganska snälla barn tror jag. Många andra mammor skrek och skällde på sina ungar.

Efter simskolan var det dags att hämta moster Astrid vid tågstationen. Hennes tåg var en timme och tio minuter försenat, för en resa som skulle ta en timme.
SJ har verkligen problem, hela tiden. Vad har hänt egentligen?
Vi som bor på landet kan ju inte bara åka framåt tillbaka hur som helst.
Vi väntade kvar. Väntade och väntade.
Det regnade och regnade.
Väntade och väntade.
Det var ganska mysigt.

Mitt rätta jag

av Pernilla Glaser
Den här boken läste jag nyss. Inte så bra. Overklig, tycker jag. Men det kanske är för jag tänker på hur jag själv skulle reagera.
Den handlar om två veckor efter en separation mellan två föräldrar. Man får följa killen som är ute och festar och raggar nya tjejer. Mamman sitter hemma med barnen, bara lite arg ett tag.
Nej, jag gillade inte boken. Gillade verkligen inte huvudpersonen.

Härliga höst

Jag älskar hösten! Många svampar har jag hittat.
Idag hade jag samtal med min mattelärare, hon tycker att jag är sååå duktig och att jag har lätt för matte. Snälla Lisbeth, som säger sådant.
Nej, nu ska jag försöka få mina barn att städa sina rum. Det brukar inte vara så lätt. Först tjatar jag i en timme, sedan städar de i tre minuter och så fastnar de i någon rolig lek. Och jag städar vidare, fast det blir aldrig klart för klockan blir för mycket. Så är det hos oss.
Det bästa av allt är när allas tänder är borstade och vi ska läsa saga. Vi har massa roliga böcker från Bokbussen hemma nu. Jag älskar bra barnböcker. En Billy-bok läste vi igår, jag skrattar åt de knäppa bilderna. Mammans galna frisyr och arga Lottas vassa tänder.

ja, så missade jag det också...

Rubrik: Anmälan till högskoleprovet
Sverigekarta: Sista anmälningsdag till Högskoleprovet har passerats.
Sista anmälningsdag var den 15 september.

Jag har länge tänkt att jag MÅSTE skriva högskoleprovet. Så missade jag anmälningsdagen igår!!! Jag visste att det var något jag skulle göra, jag hade en malande känsla av något som skulle göras... det fanns där i huvudet hela tiden; var det en räkning jag glömt? Ett telefonsamtal jag skulle ringa? Hm...
Jag satt och skrev och skrev på mitt etikarbete, skrev och skrev. Om Jehovas vägran att ta emot blod. Om buddhisternas önskan av vård i livets slut skede. Om religion och död och medicin.
Sida upp och sida ner. Klockan blev två på natten. Deadline var väl kanske midnatt, men det kan väl inte vara så noga...
Och så nu på morgonkvisten kom jag på vad det var jag skulle ha gjort igår, förutom att skriva om syndafallet - anmäla mig till högskoleprovet!!!
Skit också. Det är jobbigt att vara en virrpanna ibland. Nu får jag vänta ända till april. Ah!

Nu ligger Bosse här och gnäller. Jag ska gå ut och gå med min svullna tunga. Jag har ont i tungan. Någon slags förkylning, som har satt sig på tungan. Först ögoninflammation och sedan ont i halsen och tungan.
Idag är visst ingen riktigt bra dag. Jag är sur.
Men som tur är får jag sällskap på Bosse-promenaden. K och hennes hund och bebis ska med. Vi ska prata skola. Vilken skola våra barn ska gå på nästa år.
Då glömmer jag nog bort att vara sur...

GRATTIS GUNNAR 4 ÅR!!!!

Stort grattis till Gunnar!!!!
Från alla oss här på landet.
Vi har ett litet paket som ligger och väntar på en hylla högt upp (annars skulle det tjuvöppnats för länge sen)

Michael Bolton

Moltas fick lite ny frisyr, det skadade inte. Han blir lite lik Michael Bolton emellanåt och då vet man att det är dags att klippa lite. Jag gillar honom ändå som lite långhårig, han har så fina lockar. Den ende med lite lockar. Tunnhårig är han också, lite änglahår liksom.
Jag skulle nog tro att han går morfars öde till mötes någon gång efter 20-års åldern...

Fredagsmys

(ja, jag vet jag ligger lite efter, men dumma internet vägrade fungera i helgen ju...)
Dennis lagade middagen och grillade ute på verandan, men det var för kallt för att äta ute så det fick bli inne.
Sedan var det sagoläsning ur stora dinosaurieboken, till och med Mille ville vara med.

Lördagens film

Vi skulle hyra film i lördags. Chips och godis. Hela familjen.
Jag är så trött på filmer som Ice Age, Wall-E, Shreik. Hystersika och stressiga. Jag får epilepsi av alla snabba klipp.
Ja, så en lite mer vuxen film ville jag se...
Men whos stare at goats försökte jag lite med. Och några andra, som jag trodde, lättsamma filmer.
Men det blev den här - I love you Phillip Morris.
Bara för MORRIS.
Lämplig från 11 år.
Äh, det funkar nog.

Ja, det gjorde det väl... kanske inte...
Nu vet våra barn allt om amerikanska fängelser, misshandel, självmordförsök, homosexualitet, mutor, aids.
Filmen var bra, men jag hade gärna sett den i endast vuxet sällskap.
Jim Carrey och Ewan Mcgregor hånglade och dansade och hade sex (eller kanske var det någon annan inblandad i sexet, förresten...)
"Bög? Är dom bögar?"
"Ja."
"Jaha. Sexorna säger BÖG hela tiden. Varför gör dom det?"

Det kan man verkligen undra; varför är det ett skällsord som barn bara slänger ur sig hur som helst?

Morris tyckte att filmen var bra. Men det tyckte inte Majken.
I morse, två dagar efter filmen, sa Morris.
"Det var synd om den där i fängelset som blev slagen, den där sinnessjuka."

Stackars barn, nästa gång får det väl bli en sådan där epilepsifilm istället.

Öppna bukar

Ja, det är inte lätt att vara en sådan människa som jag! Som inte kan bestämma sig.
Jag verkar vara en hopplös rastlös själ, med en hemsk beslutsångest.
Nu är det ju som så att jag en gång i livet utbildad mig till teaterpedagog. Det har jag jobbat som, till och från i många år. Men tappat orken. Orken att aldrig ha en ordentlig inkomst. Det klassiska kuturarbetarproblemet.
Ja, då tänker jag att det är dags att utbilda mig till ett riktigt yrke. Och vad skulle det vara? Jo, sjuksköterska kanske. Jag tycker ju att det är så roligt och spännande på sjukhus. Och alla historier från olyckor och sjukhus. Förlossningar och så. I många månader har jag haft chansen att studera alla sjuksköterskor på barnintensiven. Så intressant. Och vilka hjältinnor! Det är ju ett superviktigt jobb. Och att vara personlig assistent till handikappade känns mycket meningsfullt och bra.
Jo, men då så. Sjuksköterska det blir nog bra. Lagom lång och svår utbildning.

Okej, jag kör på det, tänker jag. Någon gång i framtiden ska jag bli sjuksköterska. Bara läsa upp några betyg och några hemska högskoleprov. Visst, det blir bra.
I fredags var jag hos studievägledaren som uppmuntrade mig väldigt. Det har förresten alla andra också gjort.
"Du kommer passa så bra. Perfekt för dig med ditt lugn!"
Jag fick kursplanen för att läsa till undersköterska (för jag måste påbörja den utbildningen för att få jobba inom vården i den här kommunen och Stockholms kommun är inte att räkna med längre). Jag måste jobba för att få råd att plugga. På kursplanen står det praktik fyra veckor på termin tre.
Då får man välja på olika områden, äldre, psyket och o.s.v och så sjukvård.
Ja, men det är ju klart att jag väljer sjukvård. Och då är det akuten eller intensiven som gäller.
Oj, direkt från skolböckerna till akuten där folk kommer in med avslitna ben och tarmarna utanför magen eller fingrarna bortsliceade i gräsklipparen! Det lät lite tufft, tänkte jag.
Jag tog upp det med en vän som operationssjuksköterska.
Hon tittade lite oförstående på mig och sa;
"Intensiven är nog ett jättebra ställe att göra praktik på. Då får man lära sig det mesta."
Då tänkte jag att intensiven klarar jag nog. Medvetslösa människor med respirator och övervak. Ledsna anhöriga. Det klarar jag.
Men då sa hon;
"Många intensivpatienter kommer från oss på operation och så kommer de tillbaka in till oss. Alla de som ligger med öppen buk t.e.x"
"Öppen buk?!"
"Ja, de som man p.g.a till exempel svullnad inte kan sy igen. De som måste ligga med öppen buk".
"(....!!!!!!!!)"

Ja, så nu vill jag inte bli sjuksköterska längre. Jag svimmar och spyr när jag tänker på öppna bukar. Jag har googlat på det också och jag tänker inte göra någon praktik på någon intensivavdelning med öppna bukar.
Nu är jag tillbaka på ruta noll med mitt yrkesliv.
Eller kan man bli en sjuksköterska som aldrig behöver se öppna bukar? Kan man bli en sjuksköterska som bara jobbar på "Citytappen" eller öron-näsa-hals eller vårdcentralen. En sjuksköterska som svimmar av öppna bukar. Finns det sådana?

Nu gick det!

Ända sedan i fredags då jag skrev om Bosse har jag försökt att lägga ut den här bilden på honom. Nu gick det äntligen! Internet har vaknat! Hoppas att det inte bara är för en kort stund utan för lååång tid...

Dumma internet!

Dumma, dumma internet.
Vi har i flera dygn haft nästan inget internet. Går knappt att få kontakt med bloggen. Absolut, absolut INTE föra över några bilder. Tråkigt.
Jaq som tycker att det är så himla kul och aldrig har något bättre för mig.
Inte har jag börjat på mitt stora arbete om religion och abort, blodtransfusion, organtransplantation, personlig hygien, vård i livets slut skede.
Jag ska fördjupa mig i hur Jehovas och buddhister ser på saken.
Jag tycker det är väldigt intressant, ändå har jag inte börjat. Men jag ska. Idag.

Kvällens film och världens värsta hund

Åh, vad den är bra!
Jag har både läst boken och sett filmen flera gånger.
Sällan brukar jag tycka om en film som bygger på en bra bok.
Men den här gången tycker jag nog att det funkar riktigt bra.
På slutet grät vi allihop. T.o.m hos Moltas kunde jag se tårar.
"Det är en jobbig film", sa han. "Fast annars är den bra".
Ja, fy vad sorgligt när hunden ska dö!
Majken storgrät rakt ner i kudden bara Marley visade tecken på att bli gammal.
Efter filmen gick hon upp och kramade Bosse. Vår Marley - världens värsta hund.
Fast Bosse är inte världens värsta hund längre. Lite bättre har han blivit. Två och ett halvt år. Är han inte äldre?! Oj, det känns som vi har haft honom alltid, nästan.
Det värsta nu är att han rymmer. Till våra grannar en bit bort.
Och i skogen. Jämt om man släpper honom. Jag har slutat släppa honom. Det är så jobbigt när han försvinner i galopp över stock och sten. Och så blir det alldeles tyst. Känns helt meningslöst att ropa.
Efter ett tag brukar man alltid höra konstiga skrik långt, långt bort i skogen, kilometer bort. Det är Bosses jakt-skrik, han har sina instinkts-läten för att samla sin flock (oss) i jakten. Tänk om vi skulle galoppera efter för att försöka fånga en vettskrämd räv eller vad det nu kan vara...
Som tur är kommer han alltid tillbaka efter en kvart eller nåt. Med tungan långt utanför sidan av mun. Helt oförstående till varför man är sur. Då går vi hem och han dricker fyra liter vatten, äter och sover som en stock. Så på ett sätt är det ju lite bra. Men det är ju inte så bra med tanke på vad som kan hända;
Han kan skrämma ihjäl en svampplockare, joggare eller annan oskyldig.
Han kan springa ut på vägen och orsaka en trafikolycka.
Han kan skrämma ihjäl stackars djurungar.
Han kan möta skogsägaren och vi får skäll och böter.

Ännu har bara det första hänt.
Men nästan alltid är det samma sak när Bosse ska vara lös i skogen - han sticker.
Så nu är det kopplet som gäller, hela tiden. Dumma hund, världens nästvärsta hund kanske.
Men vi älskar honom ändå.

Man på vägen i kolmörkret

Bilden är från google.

Ibland blir det lite spänning i vardagen.
Torsdagskväll. Förkyld och trött.
Jag har varit på styrelsemöte länge, länge. Mötet var hos en av styrelsemedlemmarna, ute på landet. Klockan sex började mötet och, äntligen, halv elva tog det slut.
Usch, så trött jag var! Äntligen fick vi åka hem.
Jag skulle köra M hem. Och tur var väl det, att jag hade sällskap i bilen.
I kolsvarta kvällen på landsvägen ser vi hur det blinkar längre fram.
"Vad är det där?"
Blink, blink... svart, svart...
vi kunde inte urskilja mer än att det stod en stor skåpbil vid sidan av vägen och att en man står och vinkar med båda armarna mitt på vägen.
Hjälp! Vad gör man? Vad vill han?
Mörkrädd är jag och det var tydligen M också.
"Åk!" säger hon.
Men jag stannade i alla fall. Rädd.
Många skräckfilmer har man ju sett.
Alldeles för många kanske.
Nu var det M som blev lite modigare. Hon vevade ner rutan och frågade vad det var som hänt. En smutsig ung man säger på konstig engelska att han vill ha skjuts in till stan för att tanka. Kunde han få skjuts?
Vad säger man?
Vi bara satt där och var rädda, kom inte på vad vi skulle säga. Båda kände vi väl att det här är inte helt riskfritt. Sammanlagt har vi sju barn. Inte ska vi släppa in någon i bilen som kanske skär halsen av oss.
"Well...eh..."
Så tittade vi lite skrämda på varandra, jag och M.
Men den skräckinjagande mannen förstod nog vår rädsla och kom med nytt förslag.
Vi kunde kanske åka och tanka åt honom?
"Yes, yes. That´s ok."

Så gjorde vi det. Diesel för 200:-

Så åkte vi tillbaks i kolmörkret. Lika rädda som innan. Nästan. Fantiserade om hur han skulle slita in oss i skåpbilen, att det där med tankningen ingick i hans mördarplan. Oj, vilken livlig fantasi vi fick!
Men när vi kom fram kändes det inte alls farligt. Han var så evinnerligt tacksam. Över en timme hade han stått där i mörkret och försökt stoppa bilar och ingen hade stannat. Bara vi. Två rädda tjejer.
"Thank you so much, you´re good people. Thank you so much! Thank you!"

Jag känner mig lite nöjd. Kanske är jag inte så dum ändå. Jag har gjort en god gärning idag i alla fall. Jag och M.

Paris

Dennis kom hem från Paris i måndags.
Han gör sina små avstickare ibland. Han har sin begåvning och den får han inte glömma sin i matematiska värld.