Ett tyst hus

Allt för min syster

Hela huset är tyst. Ingen man, inga barn. Bara lite skäll från han den där svarta, fyrbenta varelsen. Han gruffar till när en bil kör förbi. Annars är det alldeles tyst.
Så har det varit sedan jag kom hem från jobbet igår. Familjen är utspridd. Lite barn i Linköping och Majken och Dennis i Skåne.
Jag har sovit min första natt ensam i huset sedan vi flyttade hit för fyra år sedan. Det var skönt. Innan jag gick och la mig såg jag en riktig vuxenfilm, "Allt för min syster".
En familj som drabbas hårt av cancer och designar ett litet syskon (provrörsbarn med rätt genetiska uppsättning) för att hon ska kunna donera blod, benmärg och så småningom även en njure till sin cancersjuka syster. Jag läste boken för några år sedan. Och när jag fick veta att vi i skolan ska skriva ett arbete om en film som tar upp ett etiskt dilemma så visste jag att det skulle bli den här filmen.
Tyvärr var ju inte filmen lika bra som boken. Eller jo, den var kanske det... Jag vet inte, det etiska problemet är ungefär detsamma. De hade gjort om det i filmen för att man skulle tycka lite bättre om systern som inte vill donera sin njure (om jag kommer ihåg rätt).
Det hade inte behövts tycker jag.
Hur som helst så var det ju ett ypperligt tillfälle att se den filmen utan barn, för även om vi på senare tid sett ett par vuxenfilmer (I love you Phillip Morris och Titanic) så har jag i alla fall lite urskiljningsförmåga kvar. Barn som dör i cancer, förtvivlade syskon, grälande föräldrar, cellgifter och barn som kräks blod är en tydlig gräns. Eller hur?

Jaha, varför sitter jag nu här och gör ett långt inlägg om det? Jo, för jag har lovat mig själv att städa hela huset nu när inget kan störa mig. Jag har inget att skylla på. Inget jobb, inget matteprov, inga möten, inga barn. STÄDA, STÄDA, STÄDA!!!!! Åh, vad tråkigt! Så då började jag med att blogga.
NU ska jag städa. Klockan är elva, vintertid, och jag har många timmars städning framför mig.
Hej och hå!

Majken Viola

Viola-dagen firades klockan 05.15 på morgonen. Majken var så glad!
Nu ska jag ta lite cocillana etyfin. Annars kommer nog mina medresenärer på tåget blev galna av min evinnerliga hosta. Jag hostar något helt otroligt mycket.
Hoppas jag kan låta bli på jobbet i Stockholm.

Provjobba

I en sådan här affär skulle det vara trevligt att provjobba, men det ska jag ju inte...

Efter vapenmarknad, syntetkorsetter,  strumpeband och erotic shops kom vi till den mysiga delen av Tallinn. Sådana här fina små affärer.

Imorgon ska jag gå upp tidigt och provjobba. känner mig långt ifrån upplagd. Usch, jag hostar så förfärligt! Hostar så jag kräks. Inatt gick det inte sova, inte efter klockan fyra. Bara hosta.
Men jag måste pallra mig dit i alla fall. Jag har skjutit upp det så länge nu.

Mille river en stackars pojke på dagis. Vilken hemsking! Så mycket att det kom blod. Andra gången var det. När han får tillsägning skrattar han. Så är han. Hoppas att det snart går över.

Sova. Hosta. Jobba.

Vapen i Tallinn

Oj, vad mycket vapen i Tallinn! Ser ni Moltas speciella min av spänning?

Han ville gärna ha något ruskigt vapen. Det fick han inte.

Jo, jag fick ett litet mail från min gulliga faster som sa att hon saknade mina blogginlägg. Hi, hi... Det värmde så mycket så nu ska jag göra en comeback. Jag har verkligen varit inne i trötthet och förkylning, långa jobbdagar i Stockholm och tidspress och ingen lust med någonting. Bara säng och bok.
Nu har jag äntligen haft mitt matteprov som jag hela tiden känt att jag borde läsa till, men inte orkat.
Idag var det dags för matteprovet.
Jag har världens mest irriterande hosta så jag bad att få sitta i eget rum för att slippa störa alla andra. Det finns enskilda rum, så i ett sådant fick jag sitta med mina halstabletter.

Oj, oj vad bra det gick! Jag kunde varenda svar så fort jag läst talen! Svisch, svisch! Oj, jag kommer vara klar så snabbt!
Hjälp, vad bra jag är!
Jag som inte pluggat så mycket...
Vilket mattegeni! Jag kanske ska bli ingenjör, precis som Dennis. Visst alltså. Alla talen på bara tjugo minuter. Bara ett kvar, ett sådant där 3 poängstal. ett viktigt tal.
DÅ fattade jag ingenting. Jag kunde absolut inte förklara hur många terrakottafärgade stenplattor för 8,50 kronor/styck Viktor hade köpt, och hur många grå för 5,50 kronor.
Att han hade köpt 1020 sammanlagt och betalat 6090 kronor hjälpte mig inte ett dugg.
Jag hade aldrig tidigare sett ett sådant tal och klurade på det hur länge som helst. Säkert 45 minuter.

Arg blev jag på de där förbannade terrakottafärgade stenplattorna. Jag som var så smart, var visst inte så himla smart när det väl kom till Viktors stenplattor.
Skit också. Mitt hybris försvann under de där 45 minuterna.
Nu vet jag att jag inte ska tro för gott om mig själv. Det var lite farligt att bara ha ett fel på förra provet. Kanske pluggade jag för lite till  det här bara för det? Men samtidigt har jag verkligen inte orkat, har varit nästan död sista tiden.
Skitsamma, nu vet jag vad jag måste titta mer på till nationella provet i december.

Jo, hur går det för Morris i skolan? Han kämpar på. Duktigt. Multiplikationstabellen.
Idag vid middagen satt Dennis och pratade om någon uppfinning som han håller på med där nere i sin studio. Den handlade om ljud och matematik och datorer och analoga syntar och krångligt. Världens grej!
"Vad bra! Hoppas vi blir rika...", sa jag som inte fattade jättemycket av alla de där ljudvågorna och frekvenserna.
Middagen tog slut, alla gick vidare till sitt. Bara Morris och jag kvar.
"Mamma, kommer vi bli rika? Blir det bättre i skolan då?"

Lilla älskade Morris! Tänk om det var så enkelt! "Här fröken, ta en tusenlapp och låt mig slippa allt tråkigt."
Livet är inte lätt alla gånger. En del får kämpa bra mycket mer för att uppnå de där förbaskade målen som skolan kräver. Inga pengar kan ändra på det.
Hur som helst finns det mycket som funkar bra också. Helt jobbigt är det inte. Det är mest matten och de alltför höga kraven. Får inte glömma att han är enormt allmänbildad. Långt över sin ålder.
Han fick en bok av sin morbror när han fyllde år, en bok om världens länder. Den läser han i VARJE dag och kommer ihåg. Han berättar allt möjligt ur sitt minne som jag inte vet.  Och om insekter. Kräldjur. Allt möjligt.

Duktiga Morris! Jag är stolt över honom. Han är precis som han är, och det är det bästa. Att han bara är den perfekta Morris.
Om jag hade en egen skola skulle alla barn få veta det varje dag; att de var bäst på att vara sig själva. Att de stolta skulle gå därifrån varje dag och veta att; idag har jag gjort något riktigt bra för har gjort så gott jag kunnat. Hur enkelt som helst!
Kanske ska bli lärare jag istället... Jag som kanske spyr av blod och inälvor... 
Inte sjuksköterska och inte ingenjör (eftersom jag inte klarade stenplattorna). Fast  lärare...nej.
Jag ska inte bli någonting. Inte idag i alla fall.
På torsdag ska jag provjobba på ett ställe, det får räcka som plan just nu.

Bosse-gosedjur

Duntäcke och bok

Tänk att jag kunde lämna min blogg för så lång tid som nästan en vecka! Så bra då, nu vet jag det!
Jag trodde att jag var besatt av mig själv. Nu vet jag att jag kan tröttna och det är väl sunt...
Kanske har jag haft viktigare saker för mig. Ja, som att jobba i Stockholm. Ställa alarmet på 05.10 och komma hem 18.30 och gå på styrelsemöte till 23.15.
Då är min bästa vän duntäcket och en bok. Natt. Sova.
Jag har bl.a läst den här "En annan del av Bromma". Jag blev nog lite besviken, tror jag.
Jag trodde att den skulle vara lite roligare. Den var rolig, men inte jätterolig. Bara smårolig ibland.
Jag har läst en annan bok av henne, "Hemma hos Martina" och den tyckte jag bättre om. Absolut.
Nej, nu ska jag ställa klockan för ännu en dag i Stockholm. Trötta jag.

Hello Baltikum!

Lite modernare än sist

Lite lyx i Tallinn; limuosine och gula New York-taxibilar.
Men vi promenerade så klart. I regnet, som gick över ganska fort som tur var.

Inte mycket folk i terminalen

Kläder med lappar som kliar i nacken vill man inte ha under en dag i huvudstaden.

Det första vi såg av Tallinn...

Jag och mina mostrar (utom en)

Sonja, yngsta mostern, som just blivit mormor för första gången. En liten pojke som föddes i Göteborg.
Jag fick se kort och han var så liten och nyfödd och fantastisk!

Sotare

Bilden från internet.

I morse när jag försökte borsta hår och pilla torkat snor ur småbarns näsor inför dagisfotografering knackade det på dörren. Eller rättare sagt, Bosse började skälla jättehögt, så det hördes ingen knackning, men i fönstret i dörren ser vi ett svart ansikte.
"Det är någon där!" sa Majken.
Jag öppnade och höll hårt i Bosses halsband för att han inte skulle attackera sotaren. Ja, inte attackera på riktigt - det menar jag inte förstås. Men skälla och vakta när det var en sådan annorlunda besökare; med svarta kläder, svart sjal på huvudet, svarta bortsar virat runt armen och sotigt ansikte.
Barnen  var alldeles till sig;
"Finns det sotare på riktigt!?"
"Han såg ut som förr i tiden!"
"Vad gammeldags!"
"Som på film."
"Som i Madicken."
"Jag han var alldeles svart i ansiktet"
"Det har han fått efter skorstens gången"
"Jag såg att det kom rök ur munnen på honom" sa Moltas. Alltid han med de knäppaste kommentarerna.
Han tänkte att sotaren fått sot och rök både på sig och i sig. Gulligt.

Sotaren hade gått fel, tyvärr. Jag önskar att det var vi som hade öppen spis och skulle få sotat.

En höstbok

Nu har jag läst en mysig detektivroman. Inga mord, inget blod. Bara rooibos te och lite lagom spänning. inget märkvärdigt. Härligt med lite Afrika.
Jag har inte läst någon av damernas detektivbyrå förut, men det blir nog fler.

Morgon och framme i Tallinn

Frukost

"Så här skickar man sms".
Morbror Hasse får en lektion av Astrid.

Bollhav och caffe latte

Underbara syster Astrid...
Och vilken moster hon är!!! Hur många vuxna trotsade 7- årsgränsen i bollhavet?! Jag såg bara en...

Tallinn

 Hela gänget som åkte till Tallinn, förutom Peter som tog kortet.

 Ännu har inte båten gått. Men snart...Spänning för småbarn.

.

Och lite större barn...

Vi har haft det såå bra!
Bara en sådan här liten utflykt känns som en hel utlandsresa när man är svältfödd.
Alla hade jättetrevligt. Tror jag i alla fall, det kändes så.

Drömmar

Jag drömde så otroligt mycket inatt. Vaknade lite lätt så många gånger. Barn som hostade, ammade, drömde, flyttade runt, hund som tog allt täcke, man som pratade om bergvärme tjugo över två på natten (att den mätte utetemperaturen till 44 grader) - frågan är ifall inte just det kanske också var en dröm.

Jag drömde att jag var på filminspelning, men jag var inte med i filmen. Jag hade nog ingen uppgift alls. Jag var bara där med Bosse. Och någon ville att Bosse skulle få para sig med hennes pittbull-tik som löpte.  Det tyckte jag var kul. Att Bosse skulle få ha lite kul. Att det skulle bli valpar, tänkte jag inte alls på.

Efter filminspelningen skulle jag gå från Slussen till Hornstull. Jag fick sällskap med Mia Skäringer. Och hon var så trevlig. Vi hade jättekul! Klara var också med helt plötsligt. Vi var lika självklara kompisar vi också. Vi gick in i affärer och kollade på grejer och häpnade över priserna. Ett två-pack med gästhanddukar kostade 670:- på en inredningsaffär som hette Hillevi. Det tyckte vi alla var helt sjukt.

Vi började  närma oss Hornstull. Då gick vi in i ett galleri.
Det var all möjlig konst.
Min kusin Jonas hade gjort en telefonlur. Istället för siffror att slå så stod det "Björn" som hans pappa hette som dog för tretton år sedan. I drömmen tyckte jag bara att det var konstigt.

Sedan var jag i ett hav med alla mina barn. Alla simmade i de härliga vågorna. Hur som helst. Och jag var inte alls rädd att någon skulle drunkna.
Och så var jag hemma hos Dennis mormor, fast hon såg ut som min farmor (som är död sedan 89). Jag hjälpte henne med medicinen och hon var så sjuk och ledsen. Kunde inte svälja tabletterna. De fastnade i halsen.

Då var jag plötsligt tillbaka på det där galleriet och tittade på Jonas konst. Det var inte en telefonlur längre. Det var ett foto. Lite mer logiskt, eftersom han är fotograf.
Han hade gjort ett foto, redigerat ihop en bild på sig själv när han gick och tittade ner i marken, fundersam och tankfull. Bakom honom kom hans pappa, som tittade på honom, lite frågande. Som om han undrade "hur är det?" Inte direkt oroande, men lite.Trygg och självklar, ung och stark. Lite så där busig i blicken, och så SNÄLL, så otroligt snäll och varm, så som han alltid var.
I bakgrunden var det skog och man kunde skymta vårt stora sommarhus, som släkten delade för länge, länge sedan. Det var så fint!!!
I drömmen blev det så starkt!!! Och plötsligt blev också tydligt för mig varför Jonas hade gjort den där telefonluren med Björn-knapparna. Han villle ju ringa till sin pappa, men det går inte. Aldrig mer.
Hemska döden.

Men den där bilden med en vuxen Jonas och en ganska ung Björn, i gummistövlar, som kom bakom honom var så talande. Som om Björn ändå fanns där bakom sin son. På något sätt. I tanken i alla fall. I drömmen. I min dröm.
Som Björn så klart hade velat när han själv tänkte på att han inte skulle få sina barn växa upp. När han var så sjuk att han förstod att det skulle bli just så, att han skulle lämna en 23-årig son och ens nyss fyllda femton-årig dotter...
Kanske kan det vara så, att han vandrar där bakom dem och håller ett litet öga på dem.
Jag har svårt att tänka mig hur det skulle gå till. Det där med livet efter döden.
Men i natt har Björn varit hos mig och hälsat på. Och farmor lite grann.
De döda lever åtminstone kvar hos oss som älskade dem.  Och saknar dem.
Jag saknar Björn, min ingifta morbror, tretton år har gått sedan han dog, och jag SAKNAR honom! Mycket.
Idag ska vi åka på Tallinn-kryssning med en liten del av släkten och jag vet att det skulle vara så mycket trevligare om Björn kunde följa med. Han fattas oss.

Länge sedan

Länge sedan känns det nu...
Varm, varm dag på Gotland. Solkräm.
Idag är det regn, regn och regn. Kallt.
Jag har varit i skogen med K, hennes hund och bebis. Det är alltid lika trevligt. Vi går långt, ända till vägen tar slut. Ändå känns det bara som om vi har gått en snabbrunda. Vi pratar och pratar, om våra barn och skolan de går i. "Hur har dom det egentligen?"
Vore skönt om det fortfarande var sommarlov och dagskort på Kneippbyn.
Men Estland blir nog bra det också. Lite annat väder bara.

Pedagogik?

 Morris pillar nyfiket på allt. Här en gammal våg.

 Fina matsalen.

 Härliga klassrum med högt i tak.


Vi var och åt lunch på waldorfskolans höstmarknad i söndags. Det är så underbart fint där. Jag undrar jag om lärarna  talar om vem som är sämst där, om man gör matteprov på tid...
Hm, mycket att tänka på har vi...
Att ha ett barns framtid i sina händer är inte lätt.
Det största ansvaret. Och att ta de rätta besluten. Hur ska man veta?

Lite skryt

Jag behöver unna mig lite skryt; första matteprovet: tre fel. Andra matteprovet; ETT fel! Ha!
Det känns ju ganska bra måste jag säga, jag som trodde att jag var helt idiotisk vad det gällde matte.

Vilken höst det har blivit! Det stormar för fullt, kolsvart ute. Vi äter soppa nästan varje dag.
Jag gillar hösten och drömmer mig långt bort på Bosse-promenaderna. Jag går längre än vad jag brukar bara för att det är så härligt. Det luktar höst och skog.

På lördag ska vi åka till Talinn. Då får det inte storma så här mycket. Då blir jag sjösjuk.

Höstmarknad

Musikuppträdande på waldorfskolan.

Gäsp...

Idag går det inte att lägga över bilder. Jag som hade tagit fina bilder från höstmarknaden på Waldorfskolan. Typiskt.
Det kanske är ett tecken på att jag inte ska blogga nu utan skriva på mitt etik-arbete istället. Etik och missbruk. Intressant som attan. Men jag är så trött, så trött... Inte blir det något gjort. Jag ska bl.a skriva om ett fall, en 26-årig alkoholiserad mamma. Bara jag kommer igång så är det inga problem, men nu är jag förkyld också - då vill jag bara sova.
God natt!

Det spökar hos oss

Vi har ett spöke i vårt hus. Det är bara Moltas som kan se det. Ett rosa spöke som heter Maja.
Det där spöket brukar vira ut hela toarullen i en stor hög på golvet när Moltas är där och bajsar.
Hon brukar vända upp och ner på olika askar och tömma innehållet rakt ut på golvet. Typ tändsticksaskar.
Spöket drar fram saker och lägger aldrig tillbaks dem.
Tar slut på en hel tejprulle utan att använda tejpen till annat än bara göra en stor klistrig boll.
Spöket kan förstöra en hel rulle presentpapper, bara för att det är så roligt att rulla ut det. Och annat mystiskt. Läskigt spöke det där rosa...

Hedda Gabler

                                                         Bilder från DN och Dalateatern.

Ikväll var det teater igen. Hedda Gabler.
En samproduktion mellan Riksteatern och Dalateatern.
Jättebra!
Riktigt bra teater i höstmörkret. Precis så där mysigt som det ska vara med teater.
Imorgon bitti ska jag upp och jobba på teatern igen. Barnteater.
Jag har inte bestämt vilka barn som ska få följa med. Alla kanske.
Men jag vet hur mycket Mille klarar. Han har så mycket spring i benen just nu. Och envis är han. Arg som ett bi om det inte blir på hans sätt.