Häx-hosta

Den här pojken fick gå till skolan idag. Slut med magsjukan.
Det hade gått bra. Just nu verkar det som han har riktigt flyt i skolarbetet. Bäst i lästest, t.ex!
Härligt! Han är värd många våfflor, han, den lille kämpen!

Konstigt egentligen att det är han som har en kronisk lungsjukdom som är den som hostar minst.
Jag hostar fortfarande så jag inte kan fungera normalt i vardagen.
På mattelektionerna får jag bullra upp med vattenflaska och olika halstabletter, ändå hostar jag så mycket att jag får gå efter genomgången.
Idag fick jag gå och skriva prov i ett eget litet rum, där kunde jag hosta så mycket jag ville.

Här hemma har jag hostat så jag spytt flera gånger nu på kvällen. Nu har jag lyx-gnäll här, jag vet.
Hosta är ju inget att gnälla över...
Förresten är det inte bara jag som är drabbad. Mille hostar så förfärligt, så han vaknar på nätterna, sätter sig upp och hostar och hostar (alltid i armvecket, så där artigt och fint fast han är helt borta av sömn och hosta) så gråter han och "donk" lägger sig ner och sover vidare.
Han har skallat mig flera gånger, jag ligger bredvid och klappar honom och är oftast inte beredd på den där plötsliga "donken".
Majken hostar också. Hon har hostat i fyra veckor.
Moltas har börjat lite smått,
Men Morris, den lungsjuke och den s.k infektionskänslige i familjen, han hostar inte.
Peppar, peppar - får jag väl tillägga för säkerhets skull.

Nu ska jag sova fast klockan bara är nio. En hostig natt gäller det att ta vara på timmarna.
Jag ska gå upp klockan fem och åka till Stockholm  och jobba hela dagen.
Den där morfinhostmedicinen hjälper inte mycket.
Dennis sa häromdagen då jag kom hostande från skolan;
"Ånej, är du hemma igen med den där hostan!" På skoj alltså, men lite allvar var det så klart, för jag låter verkligen som en häxa när jag hostar.
Morris sa;
"Så där kan man väl inte hosta på riktigt!? Det låter som du VILL hosta, som du hittar på..."

Visst låter jag som den perfekte bänkgrannen under ett helt högskoleprov, klockan 8.15 - 16.15 på lördag?
Hur ska jag kunna sitta i en sal med kanske 40 personer och skriva ett superviktigt prov med min spyhosta?
350 kronor har jag redan betalt för provet och endast en gång per termin är det möjligt att göra det.
Och nu har jag matten aktuell så jag skulle kunna lyckas rätt bra med den. I höst är väl matten som bortblåst och jag har gått in i amningspuppan där inga grafer och diagram får plats, där  inga transversalsatser hör hemma.

Oj, jag skulle ju sova. Inte beklaga mig.
God natt!

Vecka 33

Sju veckor kvar!
Nu går det fort, veckorna bara susar fram.
Mille tror att det är en bil i magen.
Majken och Morris har pratar om bebisen.
"Mamma har en bebis i magen," säger de.
"Nej, bil!!" säger Mille varje gång.
Han kan nog bli lite snopen när "bilen" kommer.

Blandat

Astrid öppnar presenter i lördags.

Moltas var febrig i lördags. Var vaken en stund och blev klippt, men gick iväg då bara halva håret var klippt.

Morris i sina nya vårkläder.

Snälla mormor gav Morris paket (jackan) , fast det var hon som fyllt år, som han fick när han kom hem från Stockholm.

Febriga brorsor.

Mycket feber och snor.

Vi är i en ny sjukdomshärva. Feber, hosta och dålig mage. Blandad kompott.
Morris kom från Stockholm i söndags med helrisig mage, som inte har gått över.
Moltas har feber sedan fem dagar. Mille fyra dagar, och lika jobbig hosta som jag har. Vi vaknade och hostade tillsammans hela natten. Han hade 40,4 i feber. Det är så gulligt med Mille att han har lärt sig att man ska hosta i armvecket. Han gör det hela tiden. Även när han ligger i sängen och sover med massa feber.

Majken är den enda som går iväg på morgonen, med sin envisa hosta - som blivit värre, enligt fröken.
Jag skulle och jobbat idag, men det var bara att sjukskriva sig. Jag hostar ju så att jag spyr och det är inte vidare trevligt att göra hemma hos vårdtagare.
Istället passade jag på att träffa en gammal vän från den tiden innan Mille föddes, då jag läste naturkunskap. Hon är i min ålder och har fyra barn och vi läste naturkunskap båda med den planen att söka vidare till sjuksköterska. Hon har kommit lite längre än jag. Hon läser termin fyra och hade en massa intressant att berätta om utbildningen. Det där med tvivlet om man är rätt person eller inte, bl a.
Hon är en verkligen en bra person och vi tycker lika om det mesta, så det var peppande att träffa henne.

Sedan gick jag direkt till matten, men jag kunde inte vara kvar för jag hostade så förskräckligt. Dumma hosta!
Matteprov i övermorgon. Så nu får jag sluta med detta.

Nästan april och alldeles vitt ute

Igår kväll när Astrid och jag hade sett klart vår romantiska New York-film (vi älskar att drömma oss tillbaks till våra gamla minnen från vår gemensamma tid där) blev vi mycket förvånade då vi öppnade dörren halv ett på natten för Bosses sista kiss. Det snöade för fullt! Stora flingor som virvlade omkring.
Och morse var det så här vitt.
Nu börjar det försvinna för solen skiner.

Ny deltävling i Melodifestivalen

Ljuv sång

Sten Huvud

Igår fick vi uppleva den spännande fortsättningen i Majkens Melodifestival.
Astrid och hon hade en stunds fixande först, det ledde till ny inspiration hos Majken, nya artister och en del nya nummer. Bl.a annat en som hette Susanna som sjöng att det var bättre med snälla vänner än god tårta. Den röstade både Astrid och jag på så nu ligger hon tvåa.
Annars så åkte fem artister ut igår. Snart följer en spännande final.
Majken pratar med olika röster och det är riktigt underhållande, en pratar danska.

Dagens kalas

Atta är en av födelsedagsgästerna. Älskade moster Astrid!
Majken kan inte lämna Astrid ifred en sekund.
"När ska vi pyssla? När ska vi pyssla? Ska vi pyssla nu?"

Mer feber

Vi är sjuka i den här familjen. Virus-sjuka. Inte allvarligt sjuka.
Bara så där vanligt sjuka som aldrig går över.
Jag var hos barnmorskan i måndags som inte tyckte det var bra att jag hostade så våldsamt att jag får sammandragningar, kräks och nästan kissar på mig. Hon sa åt mig att gå till vårdcentralen, så det gjorde jag.
Jag har luftrörskatarr och det kan sitta i sex-åtta veckor, alltså resten av graviditeten.
Nu har jag fått Cocillana Etyfin, men hostar nästan lika mycket ändå. Eller nätterna är nog bättre, i alla fall enligt Dennis. Majken är likadan som jag, vi hostar i kapp, så läkaren ordinerade även henne fast hon inte var med. Host, host...
Vad händer idag då? När jag sitter på hjälpmedelscentralen i Älvsjö i jobbet och Dennis skriver tenta på högskolecentrum och ska direkt vidare till Arlanda?
Jo, dagis ringer och meddelar att Moltas kroknat och somnat på dagis med 38,6 i feber!

Som tur var hade vi farmor som var på väg till dagis. När jag senare kom hem upptäckte jag att även Mille faktiskt var sjuk. Ny sjuka.
Dennis är på väg just till det stället utanför Tel Aviv där en raket slog ner igår.
Är det inte lite typiskt att han ska JUST PRECIS dit? Men jag är inte så orolig. En ny raket skulle väl knappast slå ner på samma ställe. Eller?

Morris har åkt till Stockholm med farmor. Han ska vara där i helgen.
Imorgon kommer Mimmi, Peter, Astrid och Hasse. Det blir kul!
Hoppas vi inte smittar dem med våra hopplösa virus bara...

Vårflod

Har vi sett honom för sista gången?

Har han gått sin sista Bosse-promenad? Han kanske kommer hem i rullstol utan ben som en Vietnam-veteran.

GRATTIS SYSTER ASTRID, 38 ÅR!!!

Solig dag i Trädgården.

Astrid och Morris i rymden.

Bilderna är från Göteborg förra året.
En av de där bästa stunderna i livet; då Astrid och jag "bara hänger". Då trivs jag som allra bäst!
Önskar jag kunde ta med syster ut på en öl idag, men det går ju inte.
Imorgon ska det kanske komma snö, Astrid 50 mil bort, jag gravid och sjuk och mattelektion.
Det får bli en annan gång. Men imorgon jag ska gå på stan och köpa present i alla fall, för snart ska vi ses.
På lördag.

STOR KRAM OCH GRATTIS, SYSTER! Nu är vi lika gamla i några veckor, det är alltid lite speciellt.

Liten blir stor

Lillebror och storebror

Storebror, storasyster och lillebror.

Liten pojke i stora bassängen

I förrgår var en sådan där dag som väckte många tankar. Så där vardagligt kan det plötsligt komma så många känslor... Jag råkar ut för det lite ibland. Blir liksom översköljd av lyckan eller vad det nu kan vara.

Det var inget märkvärdigare än en vanlig måndag i mars, ja, vårdagjämning visserligen. Det kanske gjorde sitt till? Men det stora märkvärdiga var att lillebror, lille Moltas, skulle få börja simskolan. Han den lille.
Plötsligt var det dags att packa väskan också för honom. Badbyxor och handduk, smörgås och frukt.
Han var lite pirrig och sa;
"Att det räcker med att jag följer med till badhuset, jag behöver inte börja simskolan"
"Du är fem år nu, det är dags att börja. Du kan prova."


Det fanns ingen nybörjargrupp så Moltas skulle få prova att börja i en grupp med de som har hållit på ett tag, i samma grupp som Morris och Majken.
När vi väl vara där blev jag alldeles rörd över hur storasyskonen tog hand om sin lillebror, hur noga de var att berätta om allt.
"Du behöver inte gå i från kanten som alla andra, du kan ta trappan här i stället. Det gjorde jag i början innan jag var van."
"Nu får du välja en plats vid kanten, så får du simdyna av läraren när vi ska börja."
"Han är jättesnäll, han kan låta sträng, men inte mot dig för du är ny."
"Gör bara så gott du kan, så blir det bra."
"Du behöver inte vara orolig."

Och det gick så bra!
Moltas var så duktig och inte det minsta nervös. Han log hela han och skrattade och var så stolt.
Jag har aldrig sett en stoltare pojke. Han fick följa med ut och simma i djupa bassängen. Och det gick bra, han låg där och flöt med simdyna och platta och läraren drog fram honom med sin långa simkroksstång.
Hela tiden hade Morris och Majken koll på Moltas så att det skulle vara bra för honom.
Efteråt var han så stor och stolt och ville åka på simskola redan nästa dag.
"Han, simläraren, han var riktigt snäll", sa Moltas.

Vilken härlig känsla det måste vara att ha stora syskon som bryr så mycket!
Inte hade det gått så bra om inte de varit där med sin trygghet och omtanke.

Jag kommer ihåg för fyra år sedan då Morris började, ensam. Bara jag som satt på bänken vid kanten och vinkade och hejade. Och Morris som snubblade i trappan och kom under vattnet, hela han.
Efter lång stund kom han upp igen, med hemsk kallsup, hostande och frustande, darrande och rädd. Ingen som drog upp honom.
Nej, lycklig den som många syskon har...
Jag blev så varm och lycklig i hela hjärtat av att se dem tillsammans, hur starkt de hör ihop. För alltid syskon.

Jag blev påmind om hur fort allting går. Det var inte så länge sedan den där första gången på simskolan, då det var Morris som började. Många gånger har vi varit på simskolan, många terminer har gått. Ännu ingen som lärt sig. Men snart då? Kanske, kanske den här kursen, åtta gånger.

Stora Moltas. Han är inte så liten längre. Snart är det Milles tur. Och sedan bebisens tur. Och då har jag samtidigt blivit mamma till en tonåring.

Bitter

Den var lite väl bitter, tycker jag.
Kvinnan är så feministisk att hon är förbannad på allt som har med moderskapet att göra. Hon är liksom arg för att hon saknar sin son när hon åker bort och för att hennes man kan åka bort utan att sakna lika mycket.

Jag är nöjd med det som följer med moderskapet, jag är ointresserad av att behålla någon frihet. Kanske är jag löjligt förtjust i att vara mamma. Det är det jag har längtat efter hela mitt liv, min karriär.
Gammalmodig kan hända.
Jag är så lycklig och nöjd med mina barn omkring mig, har inga problem med att det är jag som ar ammat och tagit största delen av  föräldraskapet.
Så kan jag inte påstå att boken gjorde stort intryck på mig. Fast jag gillade hennes iakttagelser på sin resa till Teneriffa (hon reser dit ensam en vecka för att vila upp sig). Alla paren hon betraktar är så sorgliga och det är kanske så att många äktenskap är sorgliga.
Jag hoppas inte det, men det ligger kanske något i det där att det inte alltid är rätt med nöd och lust. Många skulle säkert må bra av att gå skilda vägar, det kan säkert bli fel av att klamra sig fast vid bilden av hur det ska vara.
Så visst hade boken en del tankar som jag håller med om.
Hon berättar också med hur det var när hon växte upp, hennes förtryckta mamma och dominerande pappa. Tragiskt.

Aj, aj!

Jag har halkat.
Hela hala vintern har jag halkat och ramlat många gånger, ställt mig upp och gått vidare.
Inga problem.
Men i förrgår kom det massa snö, förhoppningsvis den sista, och igår var jag på solskenspromenad med Bosse.
Plötsligt halkade jag på den fina nysnön för under den var det glansis. Jag landade med min stora, tunga kropp rakt på muskeln nedanför höften.
Jag har nu lärt mig att den heter "yttre breda lårmuskeln".
Jag vet inte vad som hände där inne i muskeln, men jag skrek och hade svårt att ta mig hem.
Jag haltade hem och sedan blev det bara värre och värre.
Jag blev invalid resten av den gårdagen. Något jag absolut inte hade tid med; bara sitta och glo.
Jag försökte mig på lite matte, men det går inte när barnen är vakna. Istället drog jag runt lite försiktigt mellan köksbänkarna och jämrade mig.
Dennis tyckte jag såg ut som en riktig gammal gubbe hemmahörande på här på vischan.
Extra snygg blev jag så klart av den gamla slemhostan som vägrar ge med sig. Som en gammal full alkoholist med rökhosta som måste hålla sig i för att inte falla omkull.
I bättre skick har jag känt mig.

Kanske är det lite bättre idag, med benet. Jag kunde gå nerför trappan utan att skrika. Nu ska jag försöka gå upp igen och påbörja en röjning av ena kattvinden. Kanske, kanske kan vi hitta en lånebok där. Jag har utlyst en hittelön på 50 kronor per bok så Majken är verkligen delaktig.
Morris lite halvhjärtat, han ger upp så lätt.

Kameltur på sportlovet

Morris

Majken

Moltas

Putin från Ryssland

Första gången Moltas red på en kamel var han precis fyllda tre år. Han red hela rundan själv. Jo, någon höll i kameln, men ingen gick bredvid den enorma kameln för att hålla en extra hand på Moltas.
Nu var de sten hårda och tyckte verkligen att Moltas var på gränsen för för liten. Vilken skillnad!
Tänk att vi släppte iväg honom honom liten treåringsplutt...             

Hosta

Matte igen. Jag är fortfarande inte frisk.
Det är en kraftansträngning att bara ta sig in till stan.
Jag ska gå till biblioteket och erkänna vår skuld. Bortslarvade böcker och CD-skiva som sitter fast i bilstereon.
Nu kan vi inte fly längre. Det är bara att bekänna.

Och jkväll ska jag till Eskilstuna och se "Scener ur ett äktenskap" med Jonas Karlsson. Jag har längtat efter att få se den. Men frågan är om jag kan åka. Jag har en förfärlig hosta. En sådan där hosta som börjar och aldrig slutar, inte ens när jag hostar så mycket att jag spyr slem. Det gjorde jag igår och ändå hostade jag i en timme efteråt. Vem tror ni vill sitta bredvid mig i salongen?
Jag borde väl stanna hemma, men jag vill inte!
Jag ska se om jag klarar mattelektionen utan att hosta, då kanske jag kan åka på teater...

Majkens melodifestival

Alla deltagare

Poänglistan. Alla fick rösta många gånger.

Nellie Nos sjöng om sin döda hund och ledde stort. Kolla in klänningen!

Majken klippte ut från H&M-katalogen. Munnar, klänningar, örhängen...

Hårdrocksbandet hade elgitarr.

Här vid pysselbordet satt Majken två hela dagar. Lördag och söndag.

Publik.

Majken har INGA problem att sysselsätta sig själv. Hon behöver ingen dator eller film. Nej, hon hittar alltid på något av ingenting.
I brist på riktiga melodifestivalen (vi har ju ingen TV) gjorde hon en egen. Ringde till och med till mormor och sjöng de olika bidragen så att även hon kunde rösta.
Hela helgen höll hon på utan att tröttna. Sjöng och pysslade.

Ännu en bra bok

Jag kanske inte är så kräsen av mig för jag tycker visst att det mesta jag läser nu för tiden är bra.
Men då väljer jag ju mest bara lättlästa moderna romaner skrivna av kvinnor i väst. Tråkig kanske jag är...
Jag har inga ambitioner att läsa något annat just nu. I min vardag av mattestudier och full fart hela dagarna och i behov att somna i skaplig tid på kvällen så ska böckerna bara vara härligt, trevliga att läsa. Inget annat just nu, tack.
Den här boken läste jag runt jul och den var absolut läsvärd. Den handlar om en kvinna som blivit besatt av tanken på att få barn. Det går inte så bra med alla provrörsbefruktningar, inte alls bra. Det blir inget barn.
Hon ger nästan helt upp sin advokatkarriär och stänger in sig i tvättstugan. Där inne i tvättmaskinsmullret får hon lite lugn i sinnet. Stirrar in i tvättmaskinstrumman som går runt, runt.
Hennes stackars make tröttnar till slut.
Roligt och lite sorgligt.
Och inte har man någon aning om hur slutet ska bli. Det är alltid spännande.

Så härligt!

Tänk att man kan bli så glad åt att se någonting så litet som dessa små droppar!  Vår rabatt svämmar över av våren och det är så härligt!