Kalas och vattkoppor

Lille A har blivit en stor bebis. Han kan stå! En liten stund i alla fall.

Min glada fina bebis som skrattar och är så glad.

Igår var vi på lyxkalas. Moltas var bjuden på 5-årskalas på Buzis.
Alla våra barn följde med, för det var ju  höstlovets första dag och det är ju också värt att fira.
5-åringen som hade kalaset fick vattkoppor idag.
Det ska bli intressant att se om mina små insjuknar, inkubationstiden är 14-16 dygn. Men redan förra helgen var vi på kalas där en av kalasdeltagare hade koppar.
Ja, ja... det spelar väl ingen roll egentligen. Det är ju lika bra att klara av.

Fast Manne är så liten!
Moltas hade vattkoppor då han var tio månader och han blev så sjuk. Oj, så mycket koppor han hade!
Hela han var full. Han var gnällig och ville ammas hela tiden. Sög och ville inte ha mer, kanske hade han koppor i munnen. Brösten fylldes på och rätt som det var blev jag sjuk. Feber över 40.
Världens frossa och fruktansvärt ont i brösten. AJJ! Jag hade så ont och låg bara och skakade i sängen. Trodde nästan att jag skulle dö. Det kändes så i alla fall. Men det var ju inte så.
Det var en hederlig mjölkstockning.
Sjukhus och ung manlig läkare som klämde på brösten. Antibiotika.
Frisk. Och så lille vattkoppepojken som blev bättre också. Det hjälpte så klart också till.

Jag känner mig inte helt upplagd för vattkoppor nu, tänker på den där hemska mjölkstockningen.  
Fast jag är ju den erfarenheten rikare. Jag kan ju undvika det, har en bröstpump att ta till. Så den här gången ska jag väl slippa nära-döden-upplevelser.

Ikväll

Kolla på Flygande mattan ikväll, klockan 18.15. 

Kanske får man se en skymt av dessa två. 

På TV-inspelningen fick åtminstone Majken sjunga i mikrofon en hel del. 

Så ta plats i TV-soffan ikväll. 

Vi som inte har vanlig TV får väl hålla oss lite längre. 

Sova

Så var det dags att sova. Igen.
Jag sov nyss. Eller ganska nyss. Somnade gott vid sagan. Som vanligt.
Nu har jag varit upp en stund igen. Slagit in paket till lilla Majkens namnsdag imorgon. Viola.

Det är lite smådumt att sova en timme vid sagan. Ibland är det hopplöst att somna igen.
Men nu ska jag göra ett försök. Det blir ingen sovmorgon imorgon. Vi ska på Busfabriken. Eller Busiz som det heter här.

Ett gammalt foto och bananräddning

Vilken liten plutt! Mille 1 år och 5 månader.
Precis så gammal som Manne kommer vara om ett år.
Tänk vad mycket som ska hända under ett år fram över.
Åh, den där fina gula dockvagnen! Den är helt förstörd. Min fina vagn som jag fick när jag fyllde tre eller fyra år! Åh, snyft! Sorgligt. Den är nu färdig för soptippen. Usch, den har legat ute och rostat sönder! Så hemskt sorgligt! Och framför allt, irriterande. Varför har den legat ute? Varför lät vi den ligga ute? Varför har ingen skött om den fina, lilla, gula vagnen?  
Jo, för att vi är slarviga och ser inte sådant förrän det är för sent. Nästan lika illa som att kasta mat.

Jag tänkte bara återkomma till det där med bruna bananer.
Om man gör pannkakor så ska man nog inte ta flera bananer, en är nog lagom.
Jag gjorde bananpannkakor i helgen och tog i flera och det blev lite svårt att få dem att hålla ihop. Fick ta i mer mjöl och mer ägg (kunde ju funkat att istället bara minska på mjölken).

En annan bra bananlösning är gröt.
Man mosar den bruna, slafsiga bananen i en tallrik.
Kokar havregrynsgröt, gärna med vetekli, russin, valnötter i.
Häller i tallriken över bananen. Gott! 
En helt vanlig gul, frisk banan funkar så klart lika bra. Jag fick lite noja på den här gröten i början av graviditeten med Manne.

Medellivskris???

Här går jag och tänker på livet.
Den där boken "En dag" väckte en del tankar. Den utspelar sig under 20 år.
Det är det som gör den så spännande. År efter år läser man girigt vidare för att få se vad som ska hända.
Den slutar då personerna är runt 40 år.
Som jag. Oj. Som jag... Runt 40. Tänk. Medelålders. Jäklars anamma...

Jag tänker tillbaka på vad jag gjorde för tjugo år sedan.
Jag minns den hösten väl.
Min första höst i livet utan en skolstart. Jag hade just tagit studenten och börjat jobba på teatern.
Åh, vad det var spännande! Jag älskade det så mycket. Bara att få vara i den där stora gamla fina byggnaden, Stora Teatern. Att jag sedan var där för att servera kaffe i pausen eller riva biljetter gjorde inte så mycket...
Det var bara så alldeles makalöst häftigt att vara där.
Senare på hösten fick jag vara scenvakt också (istället för min chef) och det var VERKLIGEN spännande.
Så skönt att slippa plugga också. Jag var ju inte särskilt intresserad av min samhällsvetenskaplig linje som jag kämpat mig igenom under tre år. Bara av vissa ämnen. Drama till exempel.

Vad gjorde jag mer hösten 1991?
Gick någon kurs i skådespelarträning på kvällarna. Blev någon slags regiassistent till min kursledare i hans egna teaterprojekt på museet.
Mikael Drukkers pjäs som jag inte kommer ihåg namnet på längre.
Jag var tillsammans med en kille som hette Jeppe. Vi bodde i en fyrarumslägenhet tillsammans med två andra personer, Tommy och Agge.
Jag kommer ihåg allt så himla väl. Jag kan komma ihåg hur det luktade på teatern, vad jag hade på mig och så vidare.
Tänk att det är tjugo år sedan! Och jag som inte ens har bestämt vad jag ska göra i livet.
Ojoj!
Livet det pågår hela tiden. Lätt att glömma ibland.
Om tjugo år, vad gör jag då?

Till minne av Pontus

Bild från Svt

Jag säger igen; se den här serien. Om inte annat för Pontus skull. Vilken livsglädje! Låt han få dela med sig av sin glädje och livskraft.

Vår favoritserie är slut

Vi har ingen TV-antenn som funkar. Någonting med den eller kablarna gick sönder under en storm för två och ett halvår, eller var det tre och halvt år sedan? Vi har klarat oss bra utan.
Svt Play finns ju och på många sätt är det skönt att slippa se en massa skit på TV. Nu ska jag inte låta präktig så istället ska jag erkänna att jag ibland saknat TV jättemycket.

Sedan en tid tillbaka har jag lärt mig koppla in min dator till stora TV-skärmen. Värsta härliga lyxet att få se "Mitt i naturen" och andra favoriter.
När Stina var här för några veckor sedan, helgen då vi hade Majkens kalas, så berättade hon om en dokumentärserie som hon följde. Barnen (de två stora) ville att hon skulle berätta mer och mer.
Och Stina berättade och berättade om de unga människorna som alla råkat ut för olyckor och fått sina liv upp och ner vända på ett ögonblick. De har alla brutit nacken eller ryggen och blivit mer eller mindre förlamade. Så får man följa dem under ett år, tror jag det är.
Alla är så fantastiskt positiva och starka och modiga! Jag är full av beundran. Verkligen.

Det roliga var att alla barnen, utom Manne förstås, blev totalt uppslukade av serien. Varje kväll har de velat se ett nytt avsnitt. Och de har varit så engagerade i varje persons livsöde.
Jag blir så glad!
Glad över att SVT gjort en sådan fin dokumentärserie och glad över att mina barn uppskattade den så mycket. Mer än Disney-skit.
De har lärt sig sjunga med till introt "Stay with me, stay with me..."
(Åh, att höra Mille sjunga på engelska ger mig en liten tår i ögonvrån)
Jag är stolt över att mina barn fastnat för den här serien. Tycker att det är ett bevis på att mina barn är empatiska och smarta. Nu skryter jag, men jag är en stolt mor och det tänker jag inte förneka. Så det så. 
Fina små barn har jag.
De har till och med lekt handikappade, gjort om en gammal rullväska till rullstol och turats om att vara  handikappad och vara personlig assistent eller läkare.
En sak har de lärt sig av serien och det är att rörelsehindrade människor inte på något sätt behöver vara förståndshandikappade. Kroppen har ingenting med huvudet att göra. Tyvärr tror jag att många, många tror det. En person i rullstol tilltalar många automatsikt som en mindre smartare person. Usch, det gör mig arg!
Jag har i många år arbetat som personlig assistent så jag vet.
Så dumt att tro att bara för att någon inte kan röra sina armar och ben så skulle de inte kunna tänka och känna precis som vem som helst!

 

TACK SNÄLLA STINA FÖR TIPSET!!

Tyvärr så slutade serien oerhört tragiskt, så här;
(Kopierat från SVT).

Lisen Lindahl-Söderberg, producent för En andra chans. Foto: SVT

"Tack till dig Pontus i din himmel!"

Första gången jag hör av mig till Pontus, en av våra fyra fantastiska huvudpersoner, så svarar han inte själv. En av hans assistenter berättar att han är upptagen och undrar om han kan få ringa tillbaks. Pontus återkommer redan efter 5 minuter:
- När jag hörde att det var SVT som ringde blev jag nervös, tänkte att ni skulle kolla om jag betalt tv-licensen! Men du ringer om någon dokumentärserie?
Jag berättar om serien som vi planerar göra på Sveriges Television och Pontus blir jätteglad. Klart att han kan tänka sig att medverka i En andra chans. Men han vill gärna träffas och prata mer.
-Går det bra att ses om ett par dagar. Jag är inte hemma, utan på Sahlgrenska sjukhuset och jag är nyopererad. Hör du att det blåser i luren? Det är jag som andas! Jag tar mina första andetag sedan olyckan!!
När Pontus blev påkörd den där nyårsnatten 2008, blev han så svårt skadad att han först dog! Han återupplivades av ambulanspersonalen på olycksplatsen och fördes snabbt till sjukhuset. Där fick Pontus familj besked om att hans skador var för svåra att klara av och att han inte skulle klara natten. Familjen fick dessutom höra av en läkare att det liv som väntade Pontus, om han mot förmodan skulle klara sig, var för svårt att leva. Han skulle bli totalförlamad, utan förmåga att ens kunna andas själv. Men mot alla odds överlevde alltså Pontus! Och han fick behålla det allra viktigaste - hjärnan. I första avsnittet av En andra chans säger han själv:
- Det är ju en gåva - jag fick behålla livet! Men gåvan är inte bara att jag fick behålla livet utan att jag fortfarande kan förmedla mig. Det är väl mitt uppdrag här i livet att jag nu ska förmedla de positiva tankarna.
Så när jag lyssnar på Pontus som drar några av sina första andetag, efter det att han just fått en så kallad andningsstimulator inopererad, och hör honom uttrycka sin enorma lycka över dessa andetag, förstår jag att jag pratar med en alldeles extraordinär människa! När jag dessutom bara några dagar senare får träffa honom hemma i lägenheten på lilla kullerstensgatan i Lund, och han ställer lika många frågor till mig som jag till honom, förstår jag också att han inte bara är stark utan smart. Sen när jag ska gå ett par timmar senare och han hoppas att han inte gjort mig ledsen, så tittar jag frågande på honom...?!
- Ja, men du sa ju att din syster också blev påkörd när hon var ung, men att hon dog. Nu när du träffat mig så kanske du tänker att din syster borde haft samma tur som jag, säger Pontus.
Jag är så tacksam att vi fann Pontus! En glädjespridare trots det svåra i hans egna situation. Och Pontus förmedlar ett viktigt budskap, i varje avsnitt: att hans liv är värt att leva, att han fortfarande kan göra allt han vill och vad än alla andra tycker om saken, så är han tacksam för den andra chans som han fått.
Självfallet har Pontus under seriens gång också stunder av sorg och ledsamhet över det som gått förlorat. Men han vill leva och han vill mötas.
I början av vår relation med Pontus så reagerade vi i tv-teamet ofta med ledsna känslor när vi besökt honom. Vi var ledsna för hans skull men med tiden, och tackvare våra samtal, förstod vi ju att han själv hade accepterat sitt nya liv och om vi inte vågade vara nära så svek vi. Så rådet är: VÅGA mer! Och undvik inte det som först verkar svårt. När vi vågar mötas får vi så mycket tillbaka!
Pontus hann själv se de första 3 avsnitten av En andra chans innan han gick bort den 21 maj 2011 efter att ha drabbats av en slempropp. Hans familj önskan är att delarna med Pontus i serien skulle sändas ändå. Och det är jag enormt tacksam för! Hans budskap förmedlar hopp, mod och styrka - och hans insikter om livet kan vi alla lära oss så mycket av.
Tack till dig Pontus i din himmel!
Lisen Lindahl-Söderberg


Så jag säger bara, se den!
EN ANDRA CHANS

Sockerbarr

"Jag vill ha sockerbarr!" sa Moltas.

"Jag har fått myggbett på hjärnan" sa han också.

Mille ville åka hundbilen till kalaset. Hyundaien alltså.
Morris kallade den "vovdai" när han var liten.

En dag

En alldeles underbar, underbar bok!
Det var länge sedan jag blev så uppslukad av en bok som jag blev av den här. Jag tog varje tillfälle att få läsa. Jättebra att smita in i sovrummet och amma lite då och då.
Åh, vad jag älskade den här fina boken!
Den hade allt jag önskar mig i en bok. Spännande, rolig, igenkännande, kärlek, sorgsenhet...
Läs den.
Jag avundas er som inte läst den, som har den kvar.
Sällan hänger en bok kvar hos mig, att jag går och tänker på en bok efter att jag läst ut den, men den här har gjort det i flera dagar nu.
Jag saknar den.

I helgen som var hade den premiär på bio. Jag måste se den, men antagligen blir jag lite besviken, precis som det brukar bli efter att jag läst en bok och sedan ser filmen. Men den hade fått ganska bra kritik så kanske slipper jag bli besviken.

STORT TACK FÖR BOKTIPSET, MARIA!

På tal om något annat, Moltas öron var bra. Inget fel.
"Jaha, vad oväntat", sa jag. "Skrikpratar han av gammal vana då, eller?" frågade jag doktorn.
"Det kan ju vara så att han har det högljutt omkring sig, så att han behöver prata högt för att höras", sa doktorn.
Hm... kanske det ja. (Undra om doktorn vet att vi har fem barn).

Fast jag blev tvungen att berätta att Moltas skruvat upp ljudet på "Pettsson och Findus" så himla högt fast det var alldeles tyst.
"Ja, vi är alla olika. En del vill ha högt och andra är känsligare." sa doktorn.

Ja, det är väl så.
Jag gillar inte högt. Jag är väldigt känslig för höga ljud och mycket ljud.
Just nu är det tyst här hemma. Bara P1. Härligt! ;)

Skrikprat

Är han inte lik moster Atta som barn?

Jaha, så har jag haft ett samtal med mina barn om fyraåringen som dog i Småland. Det är inte lätt att förstå för barn, inte för mig som vuxen heller, att sådant händer.
"Han fick ingen andra chans", sa Moltas.
Så sorgligt.

Nu ska vi iväg på sjukhusbesök igen. Den här gången är det Moltas tur. Han hör dåligt igen. Han skrikpratar som man blir alldeles slut i öronen efter att umgås med honom hela dagarna.
Det är synd om honom, för  man backar undan för att skydda sina öron då han kommer och vill prata. Igår skulle han se "Pettsson och Findus" och skruvade upp volymen så att hela huset skakade.
Vi får se vad läkaren säger. Kanske måste han operera in nya rör igen.

För att återgå till matkastarfrågan, ett tips;
Bananer som åkt ända från Sydamerika som sedan ligger och blir brunfläckiga - KASTA INTE!!
Mosa ner i pannkakssmeten. Jättegott! Ingen sylt behövs. Gott och nyttigt.
(Kanske en aning mer mjöl i smeten).
Vill man inte göra pannkakor - blanda ner i brödbaket istället för sirapen eller honungen. Väldigt gott!
Så kasta aldrig en sorgligt brun banan. Kom ihåg det.

Hallå, vad håller folk på med egentligen?!

Vad är det med folk?
Varför kastar folk i snitt 50-60 kilo mat per person och år?!
Jag blir så arg och undrar om folk är dumma i huvudet. Det verkar så.

Här kastar vi nästan ingenting.
Det känns helt själv klart att man ska äta upp det man har köpt.
Glömmer folk bort att de har handlat? Tittar de inte i kylskåpet, eller?

"Javisst ja, den där creme fraiche håller på att bli gammal..." och så ser vi till att laga någonting med den.
Hur enkelt som helst!
Jag fattar inte. Gör inte folk så? Nej, tydligen inte.
Matrester, kastar vi absolut inte. Finns väl inget bättre än att ta till lunch nästa dag?
Eller använder igen. Om det blev för mycket pasta då kan man göra pastasallad. Varför kasta gårdagens pasta och koka ny?
Jag fattar inte, hur kan man kasta mat?!

Och de ofräscha matresterna som barnen lämnat på sina tallrikar, det älskar Bosse!
Ingenting kastar vi. Till och med äppelskrutten äter Bosse upp och skulle det nu vara något som absolut inte äts upp så blir kompost.

SLUTA KASTA MAT!!!

Nils-dagen

Dagen går och helgerna går.
Förra helgen firade vi Nils-dagen. Kladdkaka med grädde var en av önskningarna vi uppfyllde.
Hemlagad pizza var en annan.
Vi hoppas de andra två Nilsarna vi känner också hade det trevligt.
Nisse 30 år och Nisse 3 år.

Åh, nej!

Så är barnen lämnade. Dags att ta itu med dagens göromål.
Bara dricka lite kaffe och läsa nyheter. Första nyhet på DN, DETTA!
Jag ryser, så fruktansvärt!!! Jag vill inte att sådant här ska få hända.
Vad kan ha hänt?
Tänk för syskonen, de som blivit osams...
Hjälp, så hemskt! Jag släpper ofta iväg mina barn till lekplatsen när vi är hos Mimmi. Säger till de stora; "Lova nu att ha koll på Mille!"

Jag lider med den här familjen. Alla mina tankar går till dem.
Och käre, gode Gud, låt det ha varit en olycka och inte ondskan som varit framme.

Arbetsdagen

Den här knäppa klockan har något av barnen hittat på nätet, den låg bland Mina bilder på Morris dator som jag lånar nu.

Hur gick nu dagen?
Ganska bra.
Manne skrek inte ihjäl sig, men han ville inte ha nappflaska och inte heller äta ur kopp, som de kör med en hel del på BB och neonatalen. Han han föredrog att vara utan.
Eller föredrog är fel ord, han hade inte fattat poängen. Vi har inte tränat honom. Stackarn.

Jag for runt inne i stan på jobbet och låtsades att jag hade full fokus på jobbet och inte alls tänkte på mitt lilla barn där hemma, och tittade på klockan i ett.

Första samtalet;
"Det går jättebra!"
Andra samtalet;
"Han HATAR nappflaskan! Han hatar allt! När kommer du hem?"
Tredje samtalet;
"När kommer du hem? Moltas kaskadspyr. Det är strömavbrott och jag får inte ut min internetflygbiljett (han skulle till London nu ikväll). Det är bra om du skyndar dig."

Uh, jag kände en stress växa sig större och strörre. Jag ringde inte mer hem och frågade hur det gick, jag kunde ju ändå inte göra något åt det. Inne i mitt huvud målade jag upp värsta scenariot.
Äntligen blev jag nästan klar (resten får jag ta hand om på måndag) kastade mig in i bilen. Körde i 110 på raksträckorna.
Hemma.
Smällde igen bildörren och sprang in mot huset.
"Hej mamma! Vad springer du för?"
"Manne!!! Var är han?!?! Vad skriker han inte för?!"
Alldeles vild och galen kände jag mig.
Manne satt lugnt och fint i sin lilla babysitter och sparkade så nöjt med sina små gulliga ben, såg ganska så belåten ut.

Han ammades (aldrig har mina bröst varit så välfyllda) och aldrig har han sett så mätt ut som efteråt. Han sov som en stock i flera timmar. Så lite hade det nog tagit på krafterna att vara utan sin mamma, men mest tog det nog på mina krafterna. Jag vill inte vara utan honom igen.
Fast det ska jag.
Redan om två veckor ska jag skriva det där hemska högskoleprovet. Klockan 8-16!!!! Många, många, många timmar. Alldeles för många. Och inte ens lilla barnets far är hemma, utan det ska barnvakt på riktigt. Mormor och moster.

Sjukt

Klockan är halv sex på lördag morgonen, jag har redan varit vaken över en timme.
Sjuka barn.
Mille klagar på ont i örat och har vaknat många gånger i natt och Majken hostar och hostar.
Moltas har massa feber. Kom hem från dagis igår och stupade i soffan.
Dennis är också sjuk med ont i halsen och allmänt eländigt.

Det här ingick inte i min plan. Jag ska ju jobba idag. Min första arbetsdag som fembarnsmor!
Jag ska vara först på plats och möta upp teatergruppen på Culturum.
Det finns inte utrymme för en massa sjukdomar idag. Jag som redan har halvt panik över att spräcka min symbios med Manne. Mitt älskade lilla bihang, som INTE ville ha nappflaska då vi skulle träna igår.
Herregud, hur ska den här dagen utveckla sig?!

Moltas som skulle på kalas...
Och farmor skulle komma.
En enda röra.

Lite friskare

Jag tycker han ser så vuxen ut här. Kan man inte ana en vuxen Mille bakom solglasögonen?

Ja, den där hemska febern den la sig snabbt. Borta.
Bara lite allmänt trött och känslig idag har han varit.
För att få ett bryt i filmtittandet gick vi ut i solen. Han var lite ljuskänslig och behövde både keps och solglasögon. 

Moltas och framtiden, del 2

Moltas har funderat vidare på det här med framtiden. Han skulle ju köra raggarbil, men inte bli en sådan som tyckte om sådana där raggartjejer. Nu har han tänkt om.

"Mamma, jag ska inte ha någon raggarbil. För då kan tjejerna som tycker om sådana tro att jag är en sådan som tycker om dom".
"Jag ska ha vår Hyundai. Och jag ska jobba i mataffär, kanske Coop."

Jag vill inget hellre än att mina barn ska förverkliga sina drömmar.
Att raggardrömmen har lagt sig (för tillfället?) är inget jag sörjer.

Lille Mille är sjuk. 40, 2 i feber hela dagen, ungefär.
Alvedon är inget jag brukar bråka om så där i första taget, men efter en hel dag då febern inte alls ville gå ner fick det bli lite bråk, en halv dos flytande klarade han. Det hjälpte inget.
Då fick det bli ett stolpiller. Det hjälpte inte heller.
Trots febern och det allmänt sjuka tillståndet ville han sova nära lillebror. En kokande varm och skakig hand la han på Mannes lilla hjässa och somnade så.
En sådan liten gest gör mig så lycklig.
Det är lycka för mig.

Till Maria

Några underbara bilder av min (och din?) favoritillustratör, Lena Andersson.
Hennes bilder gör mig så glad! Jag vill flytta in i böckerna och bo där en liten stund då och då.

Linnea, Maja, Mollan och Lilla Kotten - alla mina älsklingar.

Och så måste jag få säga att jag är så glad när du läser här och säger sådana snälla saker som att jag skriver  bra och gör dig påmind om vad som är allra viktigast. Oj, vad glad jag blev för det! 
Tack och stor kram till dig idag, Maria!

Mittemellan

Ganska många plåster och inget sår vad jag vet...

Att vara mittemellan...

Att vara mittemellan att behöva blöja och inte behöva blöja.
Att vara mittemellan sova middag och klara sig utan.
Att vara mittemellan  prata bebisspråk  och prata ordentligt så alla förstår vad man vill.
Att vara mittemellan liten söt och stor duktig.
Att vara mittemellan bara tycka om mamma pappa och leka hos kompisar.

Att vara mittemellan är inte alltid lätt.

Idag började hela dagen med bråk. Jag kände att jag orkar inte vara arg en dag till. Och Dennis borta i annat land. Vi hann inte ens äta frukost innan det urartade.
Då ringer telefonen.
"Hej, får vi låna Moltas och Mille idag?"
"JAAAAAA! Visst får ni det!!"

Jag tog med mig Manne och stora barnen (och Bosse förståss) på underbar höstutflykt.
Den där lekdagen borta hos kompisar satt fint! Mina äpplen har fått en dag i frid.
Fast något äppelmos har jag inte hunnit göra, inga äppeltärningar heller. (Jag har börjat frysa in äppeltärningar till äppelpaj).

Vår äppelträdgård med arga mamman och trotsiga ungen

Vi har en trädgård full av äpplen.
Jag försöker plocka och ta hand om dem. Jag hinner inte så mycket som jag vill.
För några dagar sedan hade jag plockat en massa, massa äpplen som stod i krogar på verandan.
Så kom jag ut och såg att de låg överallt på gräsmattan.
Mille. GRRRR!!!!!!

Jag plockade upp alla (först försökte jag få honom att hjälpa till, men han sa bara "nähe" och flinade).  Många var skadade efter hans kastande, så klart.
Skar bort och gjorde massa äppelmos. Tyvärr är det inga av barnen som tycker om äppelmos, men Manne kanske kommer tycka om det senare. Så istället för att köpa de dyra barnmatsburkarna kan han få vårt eget ekologiska äppelmos hela vintern och våren. :)

Så plockade jag en hel massa äpplen igen härom dagen. Vad såg jag idag då jag skulle gå ut?
Jo, den förgrömmade ungen hade varit där igen!!!! Alla äpplena låg sönderkastade på gruset den här gången!!!!
GRRRRRRRRRRRR!!!!
Nu tvingade jag honom att plocka upp dem. Hur då kanske någon undrar?
Jo, jag tog hela han med mig ut och plockade upp äpplena med hans händer. Det var inte lätt, jag fick ont i ryggen och hoppades att ingen såg oss. Han klagade hela tiden.
"Nej, mamma... det regnar, mamma!"
"Det struntar jag i för mina äpplen ska inte ligga här på gruset så mördarsniglarna kommer och tar dem!!! Du får inte göra så här!!!! Jag tycker inte att det är kul, jag blir arg och ledsen. Känner du inte hur jobbigt det är att plocka upp dem?!?"

"Jo..."

Nu ska vi få se om den där ungen gör om det.
Han är inne i någon speciell period nu då han gör en hel del hyss. Varje dag testar han vårt tålamod.

Jag tror att han tycker det är lite jobbigt att vara så där både stor och liten. Han vill så mycket som de stora gör, men han kan inte och får inte.
Så vill han prata en massa och vi förstår inte så värst mycket. Då blir han frustrerad.
Det är inte lätt att vara liten när man vill vara stor.

Helgens film

Regissör; Danny Boyle

Helgens film blev 127 timmar.
Jag har nästan avskaffat det här med hemska barnfilmer. Jag hatar att se Disney-filmer.
Istället timmar vi på vuxenfilm tillsammans, men då försöker jag anpassa valet av vuxenfilm något så när så vi alla ska få ut någonting av det. Ibland blir det lite fel.
Men den här funkade nog ganska bra för alla inblandade.

En sann historia om en man som klättrar i berg, ramlar ner och klämmer armen mellan bergväggen och en stor, stor stenbumling. Där sitter han fast, armen måste vara krossad under stenen och han kommer inte loss.
Där sitter han i 127 timmar. Inte mycket han kan göra. Trots det är filmen väldigt spännande.
Bara en gång blev den riktigt läskig, då blundade de stora barnen, men inte de små.
Moltas och Mille verkade rätt oberörda just under den scenen, så mardrömmar blir det nog inte.
De sover så sött nu.

Regissören är densamme som till "Slumdog millionaire" - Danny Boyle. Jag gillar hans filmer.

Att göra: skaffa pass

Han måste ha ett pass och ett visum till Indien.
Men först måste han få sina namn registrerade hos folkbokföringen.
Lillebror har fått sin livs första förkylning och jobbig hosta.
Lika glad för det är han, den finaste lille bebisen.

Fyra och en halv månad

Oj, så var han inte liten-liten längre! Bara liten.
Han kan snurra från rygg till mage.
Han har smakat lite banan och lite äppelmos. Bara superlite.
Han tyckte det var himla konstigt, och intressant.
Äppelmoset var kanske bättre än banan. Vi talar här om ca en halv tesked.

Han börjar nog få små tänder i den lilla munnen. Han bits när amningen inte  riktigt upptar hela hans uppmärksamhet. Om han hör något spännande ljud och vill vrida på huvudet, så biter han mig gärna lite.
Majken och Moltas säger att han har kött-tänder. Ett ganska bra ord faktiskt.

Jag har redan lite ångest; jag ska jobba nästa lördag. Vara utan min kärlek i sex timmar eller något sådant.
Åh, mitt hjärta gråter redan!

Pyssel

Härom veckan var Majken hemma från skolan och hostade. Moltas och Mille är alltid lediga två dagar i veckan. Det blev pyssel och teckningar till gammelmormor Märta och faster Sosso.

Kolla vad lycklig Manne ser ut där i soffan
Ja, vi har en soffa i köket nu.
Den gamla fula, men mycket sköna, soffan från vår tid i Stockholm har fått flytta till köket.
Det är inte vackert, men skönt med en soffa.
Min dröm är en vacker kökssoffa istället.
Så länge får jag nöja mig med en nedsutten, trasig gammal vän. Ektorp från Ikea 2002.
Fint pysslat blev det i alla fall.

Nu - tandläkaren med stora M som har saxbett, som ska kollas upp.

Katterna

Lite namnsdagsgooglande

Moltas - den genom nyfikenhet vetgirige

Placering på namntoppen 2010: Inte i topp 100

Antal män med namnet i Sverige: 281

Antal kvinnor med namnet i Sverige: 0

Namnsdag : 1 Oktober

Traditionellt användes namnsdagarna istället för datum för att lättare komma ihåg när olika händelser på året inföll. (Speciellt viktigt var detta för jordbrukare, som visste vid vilka namn olika potatissorter skulle sättas, rågen skördas eller höet tas in.) I och med namnsdagsreformerna på senare år då man inte tagit hänsyn till detta har dock denna gamla kunskap och tradition på kort tid blivit betydelselös.
Det svenska namnsdagsfirandet är en okänd vana i de flesta andra länder. I Europa firas namnsdagar i Sverige och Finland, samt i ett flertal länder i östra Europa, inklusive Grekland. Men i övriga länder i Europa vet man inte vad namnsdagar är för något.

De svenska namnsdagarna har sitt ursprung i den katolska kyrkans martyrologium, som var en lista på fester som firades till åminnelse av martyren eller helgonet i fråga. Under medeltiden spelade namnsdagarna ingen större roll i Norden, och inte heller födelsedagarna eftersom folk sällan visste vilken dag de var födda. Gillen med helgonnamn brukade dock fira sin patrons namnsdag.

Namnsdagsfirande började förekomma först på 1600-talet, från början bara bland hov och aristokrati men så småningom även hos folk i allmänhet. Under 1800-talet blev firandet av kungars namnsdagar populärt i städerna. På 1800-talets landsbygd var födelsedagsfirande vanligast i sydvästra Sverige medan namnsdagsfirande var vanligast i resten av Sverige. Kyrkan uppmuntrade namnsdagsfirandet för att motverka födelsedagsfirandet som kyrkan ansåg vara en hednisk sedvänja.

Fina lilla mor min

Min fina mamma har varit här. Den bästa mamman man kan ha.
Och så klart också världens bästa mormor!

Hon bjöd på god lunch på bästa stället, Hellmanska gården.
Pannkakor till barnen och chokladboll till efterrätt. Soligt som på sommaren och en liten irriterande geting som sällskap.
Sedan blev det shopping till barnen. Moltas fick önska sig vad han ville på Polarn och Pyret, till namnsdagen. Han visste precis vad han ville ha;
"En ekologisk, grön fleecejacka!" sa han högt och tydligt medan han körde tågbanan där inne i butiken. (Inte trodde jag att Moltas kände till det här med ekologiskt...)
Han pratar väldigt högt nu för tiden. Jag tror han hör dåligt efter den senaste förkylningen. Hans trumhinnor brukar inte klara förkylningar särskilt bra.

Vilken tur att det fanns just det han önskade. En ekologisk fleecejacka gjord av gamla fisknät!
Sådant gillar jag!

Det här med namnsdagar verkar inte så värst många bry sig om.
Det gör vi. Det är jag uppvuxen med.
Jag tycker det är en trevlig tradition att fira namnsdagar. Lite grann så där. Några paket och lite extra god mat och kanske tårta eller något.
Moltas har namnsdag den 1 oktober enligt svenska namn.

Damen i affären sa att det är lite beroende på var man bor.
Jag måste googla lite och se om det stämmer...
Är det någon som läser här som firar namnsdagar? Eller inte?

Moltas och framtiden

"Mamma, när jag blir stor kommer jag inte ha tid att träffa dig så mycket. Jag ska bli polis och det är så mycket tjuvar som jag måste jaga, alltså måste jag jobba så mycket"
"Jag kommer inte bli en sådan där som kör raggarbil och håller på och tycker om tjejer, men jag ska ha en raggarbil. En vit. Och den ska du få åka i, mamma."

När han sa det där om raggarbilen kände han sig riktigt stor och viktig, det syntes på honom.
Precis när han hade sagt det började Morris och Majken gapskratta. Inte heller jag och Dennis kunde hålla oss för skratt.
Usch, så hemskt det blev! Moltas skämdes och höll händer över ansiktet och började gråta.
Stackarn!
Nästa dag sa han det liksom i smyg till mig, att jag skulle få åka i hans raggarbil. Den gången skrattade jag inte utan kände mig mer hedrad.
(fast det gör ju inget om det inte blir en raggarbil, jag åker nog hellre i en liten tjusig miljöbil av något slag...)

En påminnelse

När jag läser en artikel som den HÄR blir jag påmind om hur fantastiskt underbart det är att vi har en alldeles prima mellanstadiepojke här hemma. En som är en av de mest aktiva på lektionerna, räcker upp handen och vill svara på alla frågor, som kan massor. Trivs riktigt bra i skolan. Frisk och lycklig.
Tänk efter den starten!
Flickan i artikeln låg tio veckor på sjukhus. Morris tjugofem!

Ja, aldrig glömmer vi den tiden.

Igår var jag och min mamma med honom i skolan på eftermiddagen. Oj, vad det var kul!
Han verkar ha det så bra. Han hade fullt upp hela rasterna med sina kompisar och på lektionerna var han full av iver. Räckte upp handen hela tiden.
Jag känner mig som en mycket stolt, nöjd och lycklig mor.

Hej, hej Gunnar!

Bertil och linbanan

Bertils absoluta favorit på Paltorps Hage.