Skridskor i vardagsrummet

Det är kul med barn.
Fast inte direkt jämt.
Inte nu på morgonen.
Mille skulle inte till dagis.
Han skulle åka skridskor i vardagsrummet.
Med skydd och all utrustning.
Moltas blev förbannad för han ville också ha utrustningen.
Sedan blev han ännu mer förbannad för att Mille kallade inlines för skridskor.
Mille blev så arg att han bara skrek rakt ut;
"KRIIIIKOOOR!!!!!!!!!!!!!!"

Moltas blev ännu mer förbannad för att Mille skrek.
Jag blev arg för att de skrek och för att klockan var för mycket och dagisutflykten började om fem minuter.
Dennis undrade varför inlinesen var framme, ""varför var inte de någon annanstans?"
Jag blev arg för att han undrade det och för att galonbyxorna var totalt nerlerade efter deras lerpromenad i helgen. Inga maka vantar, bara femton omaka.
Usch, vilken arg morgon!

Nu är arga bröderna i skogen med dagis och det är bara en liten vattkoppsbebis här och en stor bror som är hemma från skolan med hosta. Det är lugnt och skönt.
Tack.

Pappan gillar att gå på lerpromenad för att leta efter bävrar. 

Så kan det gå

Det är inte alla som har en helt normal man vid sin sida. Jag har det inte.
Här kan ni se beviset.
Bara det att han har med sig en tandborste till Kolmården är ju onormalt.
Eller hur?
Sedan ska han borsta tänderna på en igelkottsfisk...
Stackars mig, hur ska jag kunna uppfostra både man och barn?
Fast lite kul är det ju också - att inte ha en normal man.

Inte bara tänder

Det är inte bara tänder han fått...
Han har fått vattkoppor också.

Manne i Majkens gäng

Den första tanden har kommit, eller det är faktiskt två.
Två små sylvassa som skymtar i underkäken.
Han bits.

En liten rysare en torsdagkväll

Inte var det egentligen en rysare, inte tillhörande genren rysare.
Men så hemsk och otäck den var!
Men riktigt bra. Riktigt, riktigt bra.
Bara så tragisk.
Skitbra! Se den!
Blue Valentine heter den.

Reslängtan

En strand från södra Goa, hittad på google.

Fullt av slarvfel i förra inlägget.
"Var du full, eller?" frågade Dennis. (Fast han trodde inte det på riktigt måste kanske förklaras...)

Nej, jag var inte full en måndag förmiddag... Jag bara skrev med en ammandes liten bredvid mig.

Självklart rös Dennis då han såg en "sär skrivning" , som själv klart...

Inte bara norr?

Vi har varit där uppe i norr, båda två utan varandra.
Dennis var där för inte ens ett år sedan.
Jag var där i mitt tidigare liv.
2000 stannade jag i tre månader där i Anjuna. Och gången före det i Chapora.
Jag älskade det så mycket!
Dennis hade det också super där, vid nyår.
Så för oss kändes det helt självklart att det är dit vi ska. Så klart.
Dit alla backpackers åker och där alla fester är.

Men vid närmare eftertanke...
Vi är inte backpackers.
Vi är inte singlar.
Vi ska inte gå på fest.
Vi är inte 22 år.
Det kanske inte är så själv klart med norra Goa den här gången.

Vi har redan bokat värsta fina hotellet i Vagator.
Nu har jag läst om södra Goa, paradisstränder.
Det kanske är dit vi ska.
Jag vill återuppleva gamla minnen i norr och gå på Anjuna onsdagsmarknad. Men det vore väl synd att inte vidga vyerna lite och uppleva paradisstränderna.
På min tid då jag var i Indien sist, var det inte ens tänkbart att åka söderut, det var bara för töntar, sådana där medelålders turister, som ville ha lugn och ro. Inte ens tänkbart.
Nej, i norra Goa samlades alla coolingar. Sådana som jag var då.

Hotellet är redan bokat och klart, i norr.
Jag vill avboka hälften.
Dennis sitter helt inne i något elektriskt kopplings-skolarbete och säger;
"Inte nu."
... när jag kommer ner med laptopen med bilder på helt magiska cocohuts från stranden.
Men jag som inte sysslar med ingenjörsarbete drömmer mig bort till drömlandet; Indien.

Igår var jag hemma hos några ganska nyinflyttade personer här i byn. Mycket trevliga människor.
De har tillbringat väldigt, väldigt mycket tid på resande fot. Arbetat utomlands. Indien bl.a.
Jag bläddrade igenom deras album med fantastiska bilder och min reslängtan blev stor.

37 år

Kanske skulle vi kunna kalla varandra för fästmö och fästman eftersom vi är förlovade sedan nio och ett halvt år.
Men hur gammalmodigt låter inte det?
Hur knasigt skulle det bli att gå in och ändra relationsstatusen på Facebook?
Först gifta i ett dygn eller så, sedan ändrad relationsstatus till "förlovad/har ett förhållande med..."
Skitsamma, vem bryr sig?
Jag gillar inte ens Facebook. Nu vill jag inte gå in där överhuvudtaget för att se alla gratulationer från folk jag inte ens hört ett ord av de senaste fem åren.
Jag hatar det där skrytsamma; "nu sitter jag här med ett glas rött och njuter medan min älskade lagar mat, doftar gudomligt..."
Ja, ja... Facebook-världen. Inte för mig.

Morris och Majken dekorerade tårtan.

Hjälp igen!

Jag tror att en del av mina vänner undrar om jag och D (min sambo/pojkvän/partner/far till mina) barn blivit tokiga.
Igår fick jag ett samtal från svärmor;
"Grattis fru Tapper!"

"Vad nu? Vad är det här?!"
"Jag heter inte Tapper och kommer aldrig heta Tapper?!"


Jag började ana viss oråd. Mycket riktigt.
Folk tror att vi har gift oss, en regnig torsdag i november.
Nej, jag har gått promenad med Bosse och tänkt att vad det hemskt det vore att få Parkinson.
Druckit kaffe hos grannen, försökt skriva ut visumansökan till Indien.
Jag har med andra ord knappt sett mannen jag lever med som försöker komma över sin jetlag med att sitta i studion och väntat på att bli trött.
Vi har inte gift oss.
Vi kommer aldrig vandra kyrkgången fram som brud med vit spetsklänning och blombukett och  brudgum i svarta byxor och blanka läderskor.
Ånej, aldrig.
Dennis känner sig aldrig så obekväm som de gånger han har tvingats dra på sig svarta finbyxor och läderskor.
Han känner sig som en psykopat som försöker låtsas vara någon annan.

Nej, vi är helt enklet inte paret som efter fem barn skulle komma på tanken att titta varandra i ögonen och hålla varandras händer och lova inför Gud och hela världen.
Herregud, nej... Vi skulle inte kunna hålla oss för skratt i tio sekunder ens.
Vi trivs bra ihop ändå.

Det är bara så att Dennis skulle gå med i Facebook och valde relationsstatus; gift med mig.
För visst är det så. Jag vi är ju som gifta. Mer gifta än ett liv tillsammans med fem barn går väl knappt att bli.
Eller?
Dennis kallar mig alltid för "my wife" när han är ute och reser. I t.ex, USA fattar inte om man säger "girlfriend" och har hus och familj tillsammans. "Men varför är ni inte gifta?" Det enklaste är alltså att bara låta mig gå för "my wife". Jag kallar honom också för "min man" för inte skulle jag vilja säga "pojkvän" eller "sambo"...
Alltså ledde den här relationsstatusen till en del telefonsamtal, sms och gratulationer på Facebook.
Oj. Pinsamt. "Det bidde visst lite fel där..."


Kanske är det dags att gå på Drop in på rådhuset och få det gjort?
Fast först BVC...

Hjälp!

Jag känner mig konstig. Det pirrar i fötterna.
"Är det Parkinson? MS? Begynnande stroke? Eller demens? Cancer?"


"Visst sa en kvinna med Parkinson att det var så det började hos henne? Att det kändes som att gå med sandaler som inte satt på ordentligt? Som om hon ville spänna remmen och upptäckte att den redan var spänd? Jo, så sa hon. Och är det inte så det känns? Nu, för mig alltså? Och MS, det har jag ju släkten?"


"Och så hade jag ju ont i äggstockarna. Visstja, det har jag ju fortfarande... Cancer!"


"Har du börjat med det där nu igen?" säger Dennis.
"Men du, då?"
"Nej, jag har slutat ha cancer" säger han.

Jag vill ju bara inte dö, så enkelt är det. Jag vill inte bli obotligt sjuk. Jag har så mycket jag vill göra.

Pumpan dör. Så förgängligt livet är.

Ett halvt år

Ett halvt år har den vackraste lille pojken på jorden funnits hos mig.
Jag älskar honom av hela min själ, ibland så mycket att det gör ont.
Jag kramar honom och pussar honom och klappar hans varma, mjuka, fjuniga huvud och tänker att starkare än så här kan kärleken inte bli.
Sådana stunder är jag så lycklig att jag skulle kunna gråta.
Tänk att jag har fått den här gåvan fem gånger. Fem helt fantastiska, fina barn.
Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad.

Nu är klockan snart 22.48 och för ett halvår sedan närmade jag mig slutet av den ganska skonsamma förlossningen. Bara en liten stund av hemsk smärta.
Vid den här tiden, 22.30,  började det bli hemskt. Jag kommer ihåg att jag blev arg att det gjorde så ont.
Inte ont på det sättet som jag hade tänkt.
Inte så som med Mille och Moltas. Jag kände mig okoncentrerad och blev irriterad över det. Allt skulle ju vara så perfekt, hade jag tänkt mig. Min sista förlossning. Men mot slutet gick det så fort och jag visste inte om jag skulle stå eller sitta, andas eller skrika. Jag gjorde nog allt.
Så kom han.
Pojken.
Min fjärde son.
Nu har han funnits i mitt liv i ett halvt år och jag älskar honom så innerligt, innerligt.
Den vackraste bebisen.

Vackra hösten

Hösten är så vacker.
Jag älskar hösten!
Så här vackert var det ute idag klockan fyra.
Helt magiskt.
Jag älskar skymningen om hösten!
Sedan kan jag väl inte säga att jag älskar att det är kolmörkt från tidig kväll tills vi sitter vid frukostbordet, men jag tycker inte heller att det är jättehemskt. Nej, jag är en sådan som tycker det är mysigt att tända ljus.
Tänk om vi hade en kamin, kakelugn, vedspis eller öppen spis också, då vore höstmyset totalt...
Nu får vi titta på den glödande solnedgången istället.

Dagar som inte får ta slut

Helgen har varit lång. God mat och vin, promenader och gott sällskap.

Nu måste jag ta tag i lite verklighet.
Försäkringskassan.
Jag får lite lätt ångest av att begära föräldradagar. De ska aldrig ta slut!
Jag vill vara med min lille jämt.
Inte lämna in honom på dagis för tidigt.
Ändå tar jag ut massa dagar hela tiden. Jag vill spara alla dagar.
Men det går inte. Nej, de där hemska fönsterkuverten innehåller sådant som kräver många föräldradagar. Alltför många.
Åh, de kommer vara slut redan till sommaren!
Jag får som sagt lite ångest.

Sköna höstdagar

Pyssel från naturen.

Natt

Nu är syster Astrid och pappa Owe här.

Det tog fyra och en halv timme för min pappa att ta sig hit, från Stockholm.
Klockan halv elva kunde vi slå hos ner och äta köttbullar och potatis och sås. Lingonsylt glömde jag köpa, så klart.
Ute är det fullmåne och barnvagnen måste in. Uppe ropar Mille.
Han kan inte sova för kopporna kliar.

Tisdagslyx

Det här är tredje boken om barnmorskan Cecilia Lund och den absolut bästa, tycker jag.

De andra har varit bra, men den här var bättre.
Spännande, så att jag ville läsa "bara lite till" varje gång jag ammade där uppe i sängen.
Riktigt underhållande.
Förut har tyckt att hon har varit lite för ordentlig och perfekt, präktig (alltså raka motsatsen till mig). Så att jag inte har hejat på henne liksom, men nu har jag kanske vant mig för jag gillar henne.Och den där sidohistorien, Hittebarnet, alltså. Overklig, men det gör inget. Jag köper det, det känns okej, för det blir spännande.
Nu ser jag fram emot fyran, "Tigerkvinnan", som kom ut i  augusti i år.
Inte trodde jag att skulle kunna tycka om en bok direkt efter "En dag" som jag älskade. Men det gick. Fast det är klart "Hittebarnet" kan inte mäta sig med den. Och det behöver den ju inte göra heller.
Så, nog om det.

Idag blev vi bjudna på middag, trots vattkoppor och feber. Hund och barn bjöds på godaste pizzan.
En  pizzabuffé så man fick äta sig mätt på alla olika pizzorna.
Det kallar jag tisdagslyx!
Vardagslycka!
Det kallar jag världens bästa grannar!
 

De är här nu, kopporna.

Kiss-sanering

Kiss-sanering pågår.
Hur kan det komma så mycket kiss ur barn?
Jag bäddade hela sängen ren i förrgår (dubbelsängen).
Vi har en 110 cm säng + 160 cm säng bredvid varandra. 270 cm säng.
I natt har en unge legat i skarven och kissat ner båda sängarna.
Täcken och allt.
Jag har lite att göra nu på förmiddagen.

Problemet är att få allt torrt.
Vi äger ingen torktumlare och inget torkskåp.
Vi äger en mycket fuktig källare.
Tur att vi har många stolar och barnvagnar att hänga tvätt på.
De är redan täckta av förrgårdagens lakanstvätt.
Som ett gammalt spökslott.
De har torkat, men nu kommer nytt.

Skönt att vi bestämde med grannen att fika där istället för här i eftermiddag.
Vi ska göra halva äppelpajen var.
Inga vattkoppor här än, men hos grannen finns det koppor.
Men vi har nog redan fått vår smitta så jag har ingen lust att isolera oss.

Hemmamåndag

Mille är piggare, ingen feber och ännu inga koppor.

Vi har ställt in dagis, 6-årskontroll på BVC (för Moltas) och simskola.
Istället blir det stillsam måndag hemma här ute på dimmiga landsbygden.
Stillsam var fel ord. Snarare galet hysterisk med tre pigga pojkar, leksugen hund och oförskämda katter som helt skamlöst vill äta frukost på bordet. Ost och Bregott, risgrynsgröt... Mums, slick...  J---a katter!!

Jag gillar doften av clementiner, får mig att tänka på jul.

Höstlovskrönika

Lovet är slut. Här kommer en liten återblick på lovet som gått.
Mimmi kom på måndagen. Då var Moltas i Stockholm. Han stannade där i tre dagar.
Vi andra var på restaurang Ambrosia.
Jag var där förra veckan med en god vän och jag är tacksam att hon föreslog just den lunchrestaurangen.
En sådan där riktigt gammal hederlig svensk lunchrestaurang med husmanskost och skepparinredning.
Gamla fiskenät och skepp från taket.
Kartor och bojar.
Biff Lindström och stekt fisk på menyn.
Jag gillar sånt.
Jag gillar annat också.
Men mitt hjärta klappar lite extra för ställen som ser likadana ut som de gjorde 70-talet.

Morris fick en vindfleecejacka av Mimmi som han har på sig både inne och ute. Han tar av sig den när han sover, men det är knappt.

En dag kom moster Ulla på besök (min moster). Det var ett kort, men trevligt, besök. Ulla träffade vi jämt när vi bodde i Stockholm. Då var vi nästan grannar. En del saker saknar jag från Stockholmstiden, tex alla fikastunder med Ulla. Det var trevligt.

Majken var på Bollywood-dans på Barnkulurcentrum.

Tre timmar var hon där och dansade. Hade jättekul!

Fina, glada, underbara människor. Bland de allra första jag lärde känna i den här stan, då vi kom som totalt nya, utan någon som helst anknytning till småstaden.

 Mimmi har varit oumbärlig den här veckan. Hon har passat barn, gått med hund, städat, röjt i trädgården,  lagat mat, fixat och donat.
TACK SNÄLLA MAMMA!

 Mimmis sista dag ville vi se havet igen. Vi åt lunch lite väl länge, så vi kom till havet sent på eftermiddagen. Vackert var det ändå.
Dimmig skymning.
Jag älskar hösten!

 Peter, alltid med kameran.

 Oj, vad fort det blir mörkt nu för tiden! Vi såg inte havet längre.

 Bosse är nyfriserad. Fyra timmar hos frisören. Han är len som sammet.

Hoppsan, jag höll på att glömma att hela lovet började med BUS eller GODIS!!

Världens sötaste hemsking.
Jag är stod på verandan och såg det lille skelettspöket gå iväg med sin pumpakorg och sina syskon och jag kände att jag var världens lyckligaste mamma. Vilka barn! Tänk att de är mina...
Det kan man kalla att vara lyckligt lottad.
Tack Gud!

Nu är lovet slut.
Jag tror alla är nöjda.
De tre stora har gått invigt nya biostaden under lovet.
De har alla sett olika filmer och gått med olika kompisar.
Nu är det dags att ställa klockan på 06.10 igen. Packa simkläder till skolan, frukt och leta efter skrynkliga lappar längst ner i ryggsäckarna som ska skrivas på.
En lapp som jag med glädje fyllde i nu ikväll var "ansökan om ledighet" (Indienresan) Tjoho!

Inte som planerat

Moltas sover över hos en kompis.
Mille skulle ha gjort det samma.
De har längtat i två veckor. Kollat i almanackan varje dag. Längtat som till julafton.
Så kom dagen. Vi packade väskor. Jag skjutsade dit dem. Vinkade hej då, ingen vinkade tillbaka för ingen hade tid med mig, den gamla mamman... - hur ointressant som helst. Bara lek, lek, lek med kompisarna.

Vi föräldrar kom överens om att de skulle ringa om Mille längtade hem när kvällen och natten kom, så skulle jag komma och hämta.
Han har aldrig sovit borta hos kompis förut, bara farmor. Men jag kände mig ändå ganska säker på att det skulle gå bra, han har ju längtat så. Vad skulle kunna stoppa honom?

Klockan blev sju, då ringde det.
"Mille ville absolut sova här, han pratar inte om något annat. Det är bara ett problem; han har 38,6 i feber."

Nu sitter han här bredvid mig med slokande huvud, varm som en kamin med snabb andning och en hjärta som dunkar på för fullt. Yrar om - jag vet inte vad.
Jag bara väntar på de första kopporna.

Havet

Mormor tittar på havet.

Långt där nere ser man Morris och Majken.

Det är inte helt fel att bo nära havet.