Historien om Morris, del 3

Visby lasarett. Morgon.

Efter undersökningen som den där lite otäcka läkaren gjorde fick jag byta om.
(...eller jag ska väl inte säga att hon var otäck för det var hon väl inte egentligen.
Det var bara det hon sa som var så otäckt.
Och finns det bra sätt att säga hemska saker på?)

Hon sa i alla fall att det var viktigt att jag snabbt kom till "mitt" sjukhus, Södersjukhuset. Inte ville de att jag skulle föda i Visby.
Inga resurser att ta hand om ett så litet barn. Eller jobbigt att flytta döda foster... (fast det sa hon inte).

Jag fick ett eget rum. Med TV. Med morgonnyheterna. Vädret.
Så ointressant. Hur kunde de prata om vädret?
Vi bryr oss väl inte om vädret! SLUTA! Vi vill inte veta om det ska vara sol eller regn. Vi har ju förlorat vårt barn! SLUTA NU!
Det kändes så. Hur kunde världen och dagen bara fortsätta där ute?

Vi ringde till min pappa. Han måste ju ha undrat vart vi tog vägen när vi inte fanns i huset på morgonen.
Vi ringde till min mamma.
Inte mycket visste vi om vad som skulle hända.
Så inte mycket kunde vi säga.

Jag skulle säga till när jag behövde gå på toaletten.
En sköterska skulle följa med och titta på min binda.
Och urinprov ville de ha.
Försiktigt skulle jag röra mig.
Och inte ta i om jag ville bajsa.
Åh,nej, farligt! Livmodern skulle inte retas på något sätt.
Förlossningen fick inte starta nu, inte på deras sjukhus.

En droppnål satte de i handen på mig, men någon medicin fanns det inte som kunde ändra på situationen.
Nålen skulle bara sitta där ifall jag skulle börja föda och behöva sövas eller ge någon smärtlindring eller något... Inget kunde bota vattenavgången.

De frågade hela tiden om jag kände några värkar. Sammandragningar.
"Hur känns det?"
"Som mensvärk, fast starkare."
Jag kände inget.
Jo, tomhet och rädsla.

"Ni ska få prata med en kurator".

En kurator kom. Hon sa inte mycket.
Jo, hon kunde berätta att jag skulle flyttas redan på förmiddagen till Södersjukhuset. Med helikopter eller reguljärflyg.

Det kändes helt overkligt. Skulle vi flyga? Alla våra grejer då?
Vår semester då?
Det måste vara lite väl överdrivet det här...
Hallå! Ni har nog tagit lite fel här, va?!
Jag mår bra. Jag kan gå nu.
Det räcker.
Jag vill inte vara med längre!!!
Tack, det gör inte ont någonstans.
Jag är frisk!
Nu vill vi gärna fortsätta med vår semester.
Jättebra, tack, tack... vart är utgången?
Ja, just det... jag har ett barn i magen som inte mår bra, som inte kan syresätta sig, som har syrebrist, som ska födas och bli gravt handikappat. Så var det ja.
Okej, jag ligger väl kvar.

Väntan.
TV:n.
Frukost. Torr sjukhusmacka.
Läskigt toalettbesök, på darriga solbrända ben. Tänk om ett barn kommer ut?
Blod på bindan?
Nej, det var det inte.
Väntan.
Sol genom persiennerna.
Tysta.
Rädda.
Tysta.

Så slits dörren upp.
"Det går ett reguljärplan nu. Du får åka med. En sjukhustaxi väntar här utanför. Planet går till Bromma. En ambulans möter upp. Sätt dig i rullstolen här."
"Men Dennis då?!"
"Han får följa med till flygplatsen."
"Men?"
"Det går en båt sent i kväll. Den får han ta."

Oj, ner i rullstolen - i min ljusblå sjukhusrock, droppnålen i handen! Rull, rull till taxin. Rullstolen fälldes ihop och las i bagaget och så till flygplatsen.
Jag i en rullstol?
Kändes helt absurt. Jag har själv dragit rullstol och stått bredvid och sett taxigubbar fälla ihop rullstolar, en massa gånger. Alla mina dagar inom hemtjänsten och som personlig assistent.
Nu var det jag som satt där. Och inget fel var det på mina ben.
Rullstol ända ut på stratbanan, fram till trappan som ledde upp till det ganska lilla planet.
Där ställde jag mig upp och gick uppför trappan, hittade min plats och satte mig. Bredvid någon vanlig passagerare. En människa i vanliga kläder utan droppnål på handen.

Jag kom att tänka på en resa jag gjort i Namibia, sex år tidigare.
Jag skulle ta mig från en stad till annan, långt norrut.
Reste i en minibuss. Strax utanför huvudstaden stannade minibussen för att plocka upp en passagerare som var klädd i grön overall.
Han verkade konstig som bara den. Men han hade någon slags skötare med sig, som pratade med chauffören.
Jag förstod att overallmannen var psykiskt sjuk och skulle flyttas till ett mentalsjukhus. Han satt framför mig i den lilla bussen, som skumpade och krängde hit och dit. Mannen började bli orolig och ställde sig upp, fast det inte ens gick att stå rak. Han höll sig för rumpan. Som om han vore bajsnödig.
Åh, vad jobbigt!
Till slut stannade bussen och mannen irrade iväg. Och försvann!
Han kom tillbaka så småningom och resan fortsatte. Men mannen stod upp igen.
Han var så orolig. Och man blev själv orolig bara av att se honom.

På den här flygresan var det jag som var den där overallmannen. I min ljusblå sjukhusrock.
Jag försökte koncentrera mig på att hålla kvar mitt lilla barn i magen, som overallmannen kanske hade oroat sig för att hålla kvar sin bajja...

Ingen av de andra visste ju varför jag satt där på det fullpackade planet mitt bland alla andra som drack kaffe och läste tidningar. Och försökte att inte låtsas om att de såg att jag var en patient av något slag.

Tänk om jag dessutom skulle få så där ont igen! Tänk om jag skulle föda på planet!

Det gjorde jag inte.
Och när vi landade såg jag ambulansen stå där och vänta.
På mig.
Oj, med en bår!

När jag gick ner för trappan kom de direkt och fångade upp mig.
"Tjena, tjena! Lägg dig här, så där ja."

Två stockholms-snackiga ambulanskillar. Käcka.

"Så bebisen har bråttom ut. Då ska vi köra försiktigt."

Men, vad det skumpade och hoppade!
Remmar och spännen som slog och bånkade.
Slangar och sladdar, hängde och flängde.
Jag låg baklänges och det var konstigt att titta ut på den soliga himlen.
Jag började känna igen mig. Söder.
Tänk att komma så här i ambulans! Så dramatiskt!
Inte kände jag mig sjuk eller skadad. Helt overkligt.

Framme. FÖRLOSSNING, stod det på skylten.
Killarna rullade ut mig. Vi åkte hiss.
De pekade på en skylt. NEONATAL.
"Det är här lilla bebisen får ligga sen".
Neonatal, jag hade aldrig hört ordet förut.

Jag rullades in på BB och fick krypa över i en sjukhussäng.
Ingen kom.
Jo, en undersköterska kom med fika.
Men inget fick jag veta, om vad som skulle hända.
Jag låg där i tomma rummet.
Väntade.
Surr i ventilerna.
Ingen kom.
Jag visste ingenting av vad jag hade att vänta mig av den där dagen.
Verkligen ingen aning.
Ensam kände jag mig.
Men mest tom.

Dörren öppnades och Astrid stormade in. Grät. Och kramade mig där i sängen.
Jag grät inte. Jag var bara tyst.

En barnmorska kom och frågade mig om jag hade sammandragningar.
Men nej, jag kände inget. Helt lugnt i magen.
Jag fick en broschyr för att läsa om olika smärtlindring vid förlossning.
Kändes helt sjukt.
Jag var så oförberedd på det här.
Allt det här skulle ju inte hända förrän sent i november.
Inte nu.

Dennis satt på Gotlandsfärjan utan täckning på mobilen.
Det fick inte hända nu.
Absolut inte.
Dennis, skynda!
Jag är rädd!!!

Kom ihåg!

Sommarlov och flygplansmuseum

Sommarlovet är ju faktiskt inte slut än, så lite kul får man försöka ha.
Morris hade med sig en kompis och vi hade alla jättetrevligt!

Bosse-smart

Jag lyssnar på "Sommar". Det är verkligen något jag gillar. Bästa som finns.
Idag är Pija Lindenbaum sommarvärd. Jättebra.
Nu vill jag läsa mer böcker av henne för mina barn.
Vi har bara "Gittan och gråvargarna". Och den är bra.

På bilden har Bosse fastnat i hängmattan.
Han stod och gnällde på verandan. Jag satt och drack kaffe.
Jag suckade när jag hörde honom gnälla där ute.
"Ja, vi ska gå! Lugna dig!"
Så drack jag påtår.
Jag visste ju att så himla kissnödig kunde han inte vara.
Inte kunde jag veta att han hade trasslat in sig i hängmattan. Klant-Bosse.

Historien om Morris, del 2

Jo, den sista dagen i den där sköna föreställningen om att "det händer inte mig" tillbringade vi på Fårö.
På kvällen köpte vi rökt flundra på ett mysigt ställe och tog med den till en strand, där vi var helt ensamma.
Dagen hade inte varit jättevarm, men vädret var ändå fint.

Vi tog färjan tillbaka till Gotland ganska sent.
Vid tio-tiden skulle jag tro, för solen gick ner när vi väntade på den.
Vi har ett kort där jag gör något slags glädjehopp framför en väderkvarn med den lilla magen i vädret och solnedgången i bakgrunden.
Det sista fotot taget helt utan vetskap om vad som snart skulle komma...

Usch!
Tänk vad fort det försvann, det där mysiga.

När vi hade väntat på att få åka färjan TILL Fårö tidigare på dagen, då köpte jag min allra första "Vi föräldrar-tidning".
Kommer ihåg det så väl. Hur märkligt och pirrigt det kändes att sista där med en sådan tidning i knät och läsa om nyfödda.
Det var lycka det.
För mig var det riktig lycka.
Jag hade längtat så länge.
Mer än de flesta, tror jag.

Ända sedan jag var liten har jag längtat efter att få barn.
Alltid tänkt att det är den största lyckan.
Oj, vad jag har lekt och grejat med mina dockor.
Länge, länge.
Tills jag blev alldeles för gammal.
Jag och min kompis lekte uppe på hennes vind när vi gick i sexan.
Vi lekte att det var krig att det var därför vi var tvungna att vara på en vind och viska med våra dockor.
Men egentligen var det ju för att vi skämdes över att vi lekte med dockor.

Och jag fantiserade som barn om att jag hade eget barnhem med massor med barn att ta hand om.
Oj, oj alla små barn hitan och ditan!

Ja, så har det alltid känts - som det viktigaste i livet; barn.
Vad annars?
Ingen annan direkt dröm. Ingen karriär som mål.
Nej, inte så där superviktigt i alla fall.
Teater då kanske... Men inte så blodigt.

Nåväl, nu var jag där - mitt i drömmen, med gravidmagen.
Inte stor, men den fanns där på riktigt.
Jag som skulle bli en sådan bra mamma, det visste jag.
Jag älskar ju barn och barn älskar mig!
Vara gravid det var ju underbart.
Blev bara glad över illamåendet som jag kände någon enstaka gång.
Det var ju bara ett bevis på att det var på riktigt.
Och bred om höfterna det har jag alltid varit, så föda det skulle minsann också gå bra. Det var jag övertygad om.
Kurvig och kvinnlig och moderlig.
Jajamensan, det här var inga problem för mig inte!
Den inställningen hade jag.

Trots att jag vid minst två tillfällen blivit överraskad av en fruktansvärd magsmärta helt utan förvarning.
Två tidiga morgnar hade jag vaknat av hemskt, hemskt ont i magen.
Så ont att jag vred mig av smärta. Knappt kunde andas. Båda gångerna släppte det efter en kvart, tjugo minuter.
Jag hade pratat med barnmorskan om det, sa att det kändes som kramp i magen, och hon sa att det var ju inte så konstigt med tanke på att magen skulle växa och tryckte på tarmarna, säkert var det förstoppning.
"Ät fibrer och rör dig mycket, ut och gå!"

Vid ett tillfälle fick jag så ont, svårt att andas och hjärtklappning att vi åkte in till Södersjukhusets akutmottagning.
Det försvann på vägen dit.
Men vi väntade och väntade, timme efter timme för att få se det lilla hjärtat på ultraljudet.
Det fick vi, sent på fredagskvällen. Allt såg bra ut.
Men vad var det som hände i magen?
"Panikångest", sa dom på akuten.
Jaha, vad konstigt... jag som alltid har känt mig som en sådan lugn och sävlig person, som aldrig stressar upp mig.
Inte på den tiden innan jag blev mamma i alla fall...
Men okej; jag lider av panikångest och förstoppning, fast jag aldrig en endaste gång hade känt mig förstoppad under graviditeten. Säger de det så...
Äta fibrer och röra mig mycket. Ingen fara.

Men då! Där i den magiska natten på Gotland. Då fick jag känna av "det där ofarliga" igen.
Vi åkte på kolsvarta dimmiga, helt öde vägar.
Vi kände inte igen oss alls. Det var så dimmigt i det svarta.
När strålkastarna från bilen träffade dimman såg det verkligen ut som älvor eller spöken.
Plötsligt, lite då och då, dök det upp en kyrka. Det finns så många gamla kyrkor på Gotland.
Allt kändes så där tjusigt kusligt.

Vi kom i riktig spökstämning. Och vi körde till och med in vid en kyrkogård bara för att skrämma upp oss lite mer.
En gammal, gammal kyrka och dimman låg tät, precis som i en gammal spökfilm.

DÅ... Då kom den. Den där smärtan. Den där hemska. Onda. AAAAJJJJJJ! ÅH! HJÄLP!!! Vad händer?! Så mycket hemskare än de andra gångerna, så mycket intensivare.
STANNA BILEN! Jag dör nog, jag måste UT! BORT från det onda!
Jag slängde mig ur bilen, ner på marken i mörkret. Vred mig i outhärdliga plågor. ONT, ONT, ONT!! Hjälp, Dennis! Hjälp! Någonting är fel! Så fel, så fel. Så här ska det inte vara.

Men i spöknatten försvann det. Det gick över.
Det var nog bara ett litet straff för att vi skämtade lite om den heliga kyrkan. Aldrig mer ska vi tycka att det spökbus-kul på kyrkogården.
Nej, det var inte bra. Förlåt Gud.

Hem. Tillbaka till huset där vi bodde. Darrig efter all smärta.
Innan vi skulle gå och lägga oss kissade jag ute i mörkret.

Det är blod i mina trosor, lite grann bara. Och inte ens färskt.
Men ändå blod. Blod är inte bra. Det här är fel.
Sjukhus. Visby lasarett. Vart ligger det?
Vi hittar. En timme i mörka, dimmiga Gotlandsnatten.

Vi får komma in direkt.
En norsk, lugn läkare tar hand om hos på förlossningen.
Han pratar och frågar lite. Undersöker.
Säger att;
"Det är ingen fara. Allt är normalt. Lite blod är helt normalt. Man kan blöda lite från livmoderhalsen. Tunna blodkärl. Och sitta still i bilen är inte bra. Rör på dig.
Sitt aldrig mer än en timme i bilen. Bebisen mår bra. Åk hem och sov! Det kan blöda lite till, ingen fara - ta en binda här. Var så god!
Ha en skön fortsatt semester!"

Åh, så skönt det kändes! Att det inte var någon fara!
När vi går ut till bilen känner jag hur jag blöder mer. Men det känns okej, eftersom jag nu vet att det kan få blöda.

Vi kör hela vägen tillbaka till huset. En timme. I mörka, dimmiga natten.
När vi kommer fram till huset känns det som blodet forsar ur mig, varmt och mycket.
Jag drar ner byxorna för att kolla. Inget blod. Det är natt och mörkt. Jag vet knappt var det finns en lampa i huset som vi är på besök i.
Men det är inte blod, det ser jag.
Va? Kissar jag på mig?
Nej, det är vatten... Var kommer det ifrån? Bara vanligt vatten. Konstigt...

Vi ringer till sjukhuset igen.
"Sätt er bilen direkt. Ligg ner och rör dig inte. Med detsamma. Kör nu".

Vi fattade ingenting. Men konstigt och otäckt kändes det att åka hela vägen tillbaka till sjukhuset i dimman och mörkret. Och jag liggandes ner i framsätet.
Eller jo, vi fattade visst någonting. Vatten...
Man säger ju att vattnet går... Men? Det var ju mer än fyra månader kvar.
Alltså nu är det sommar och vi ska ha barn i slutet på november, nästan advent.
Inte kunde det var det vattnet.
Inte en chans. Det var omöjligt.

Vi kom in. Jag fick direkt lägga mig på en brits i korridoren. Där låg jag.
Och Dennis satt bredvid.
Vi väntade. Ingen sa något.
Norske läkaren gick förbi. Och han sa inget!
Som om vi hade gjort något fel.
Det var otäckt allting! Ruskigt.
Att inte veta. Det var allvarligt, det förstod vi, så som de tittade på oss.
Den konstiga stämningen.

Någon fyllde i ett papper med beräknat förlossningsdatum m.m.
Och det var viktigt som bara den, det där med exakt 22+6 dagar.
Graviditeten var 22 veckor och 6 dagar gammal.
Vattenavgång 22 + 6.
För mig betydde det ingenting.

Jag hade inte ont. Inget blod.
Men stämningen runt oss fick oss ju förstås att förstå att det här var mycket allvarligt.
Ingen sa något och ingen gjorde något. Det var helt, helt tyst.
Inte en enda annan patient.

Jag bara låg där på britsen i korridoren i mina egna kläder. Vi pratade inte ens med varandra. Vad skulle vi säga? Jag grät inte. Vi var väl båda i något chocktillstånd. Helt apatiskt lugna bara. Tysta. Rädda.

Morgonen började gry. En TV stod på i ett rum någonstans i närheten.
Doften av kaffe.
Den norske läkaren verkade gå av sitt pass.
Han hade fortfarande inte tilltalat oss.
Han som var så glad och trevlig när han önskade oss en trevlig semester...

Han måste ha känt sig väldigt dum. Det kan jag ju förstå. Dummare än så är inte jag.

Till slut, där i morgontimmarna, kom en annan läkare, en kvinna, en barsk och otäck, som tog in oss på ett rum. Undersökte mig med ultraljud.

Jag tror att barnet kanske har dött.
Att det är det de alla vet, men inte vågat säga.

Men det lilla barnets hjärta pickar på så fort och fint där på ultraljudsbilden. Lilla barnet lever!
MEN!
Men lilla barnet har inget vatten kvar.
Läkaren är sträng och säger att det här är inte bra.
Lungorna är inte klara. Barnet kan inte syresätta sig.

NU förstår jag!
Min hjärna har liksom varit helt blockerad. Men nu förstår jag.
Vi ska få ett CP-skadat barn. Så klart.
Det är klart att vi ska få ett allvarligt handikappat barn. Som aldrig kan lära sig prata, inte skratta, inte äta, inte andas. Bara vårdas in sin rullstol med inbyggd respirator och slemsug. Så ska det bli.

Jag och Dennis, vi ska straffas. Vi har haft det för bra. Vi har varit elaka och onda. Vi har skrattat åt andra. Vi är hemska. Det är klart att nu ska vi få betala för vår ondska. Jag ser framför mig livet med färdtjänsten.
Barnet med spasmer och vrålen av smärta. Barnet som aldrig skulle kunna le.

Vårt barn skulle bli ett kolli, ett olyckligt och sorgligt paket utan glädje i sin lilla kropp. Och allt var vårt fel.

Tack Stina!

Förra veckan.
Stina hon målade när sönerna sov - sent på kvällen.
Envist och noggrant.
Jag målar också på. Falurött. Gillar den färgen. Lätt att måla med. Lagom rinnig.
Snart har jag målat ifatt Dennis bygge. Det känns bra. Jag som annars har så svårt att få någonting gjort vad det gäller huset. Men inte den här gången. Det är nog för att jag har längtat så mycket.

Här inne hänger/ligger den stora bäddmadrassen på tork.
Jag lyckades få av fodralet och knölade in det i tvättmaskinen. Skumgummit är tvättat i badkaret och vill aldrig torka.
Nu sover vi utan bäddmadrass MED plastad frotté. Moltas sover på soffan i barnrummet.

Glädjespridare

När himlen är mulen och bäddmadrassen nerkissad då värmer det med en liten bukett.
Se vad jag fick av snälla grannen igår!
Så fint!
I år växer det inte alls några fina blommor i vår trädgård. Inget som jag sått. Bara några tappra perenner.

Kiss

Jag vaknade tidigt i gryningen av att en liten kall och blöt pojke kröp tätt intill mig, bakom min rygg.
Hm, ja just det en nerkissad pojke som försökte fly undan den stora, blöta, äckliga pölen han gjort sig skyldig till på den andra sidan om mig och Mille.

Moltas var boven. Han som sover utan blöjor sedan länge, länge. Kanske ett och halvt år.
Och utan plastad frotté.
Jag har sovit med plastad frotté i dubbelsängen i 7-8 år, men fick nog till slut. Jag hatar plastad frotté!

Alltså just idag hade jag älskat plastad frotté.
Jag hade sluppit så mycket bök och problem och inte behövt ägna halva dagen åt att betala för min slapphet.
Men annars så gillar jag INTE att sova på den där stela, prassliga frotté.
Så klart bäddar man ju med vanligt lakan över, men den känslan av plast och stelhet känns igenom. Och hela sängen skrynklar sig liksom bara av att man sätter sig i den.
Usch, usch...

Så för ett tag sedan tog jag det underbara steget till att sova utan plasten. Underbart! Mjuk och tyst säng.
En riktig lyxig känsla. Jag överdriver inte.

Och så Moltas som är stor och Mille som aldrig spyr längre och som sover med blöja som aldrig läcker. Varför inte njuta av sömnen utan plast?!

Och så denna morgon! Nu så. Nu ångrar jag mig.

Moltas kröp så nära med sin nerkissade pyjamas. Åh, jag som ville sova mer! Klockan fem. Då vill man ju sova mer.
Jag drog av honom den kalla, blöta pyjamasen. Så bökade ihop oss så långt ifrån kisset som gick. Somnade.

Vad blir nästa? Jo, han kissar igen!!! På min rygg!!!
Unge!

Då kom jag på att han hade druckit massor på kvällen! Flera glas mjölk. Kanske fyra. Och Milles välling, tog han.
Om jag hade varit lite smart och använt min erfarenhet som mor, hade jag ju tvingat på honom en blöja. Fast han är stor.

Hur gör man när ska tvätta en 160 cm bäddmadrass? Den går ju inte in i tvättmaskinen.
Och hålla på i badkaret är så JOBBIGT! Jag har gjort det förr.
Och det tar 4000 dagar tills den torkar. Den bara droppar och droppar. För att krama ur en 160 cm bäddmadrass går inte så bra.

Om det hade varit solsken hade den torkat så fint ute på trädäcket. Men nu är det regn, regn och regn. Och kallt. Och kissigt.

Jag vill nog inte dela säng med Moltas mer. Jag har fått nog.
Jag vill ha honom i en egen säng med plastad frotté i.
Det är dags nu.

Almanackans bistra sanning

Nu regnar det.
Jag blev medveten om att sommaren går mot andra delen.
Kvällarna är mörkare. igår hade vi grannfrun här på middag. Och det blev så mörkt ute på verandan att vi blev tvungna att tända en lykta.
Det regnar och är kallt.
Och jag har tittat i almanackan för att komma underfund med när vi ska åka till Malmö.
Det är inte många veckor kvar, upptäckte jag till min förskräckelse.
Hjälp!
Hela sommaren ska ju ligga framför oss. Hur blev det så här?!
Stopp, nu lite - det här funkar ju inte...

V.30

V.31 Majken fyller 7 år.
Några barn till mormor och Peter och jag jobb. ARVIKA.

V.32 Dagis och jobb. Morris fyller 9 år.

V.33 Dagis, jobb och mina kurser börjar.

V.34 Sommarlovet slut på riktigt!

Åh! Hallå! Det går ju inte. Åka till Malmö nu?
Dennis är i Estland. Vi passar huset och Bosse.
Nej, jag får lite panik.
Vi skulle ju hinna med en båtkryssning också...
Kan man ansöka hos Gud om några fler sommarlovsveckor?

Regn

Nu kommer annat väder!
Kanske är det bra med regn. Eller så klart är det det.
Men jag gillar värmen.
Jag älskar solen!
När jag har rest i alla dessa svettiga länder har jag aldrig plågats jättemycket av värmen.
Dehli, över 40 grader varmt. Kanske inte så härligt precis. Men jag tycker inte att det dödsjobbigt.
Värmeböljan i New York, sommaren 1999, fick inte mig att slå sönder skyltfönster för att sno air conditioner, så som andra reagerade.
Med andra ord tål jag nog värme ganska så bra.

Nu är det kallt. Bara 16 grader.
Ännu så länge har det inte kommit något regn. Efter lunch ska regnet komma.

Jag ska hinna måla lite på staketet tänkte jag.
Under Stinas besök blev det mycket gjort.

Läkare ombord?

Lille Mille satt still lite grann på båten hem från Gotland.

Efter knappt en timme ropade de ut i högtalarna;
"Finns det en läkare ombord?! Finns det en läkare ombord!? Kom till informationen!"

Två timmar senare gick jag på toan och såg en ung tjej ligga på golvet och vrida sig i plågor. En personal satt bredvid och en annan tjej, en kompis. Och bara tittade.
När vi kom i hamn sa de i högtalarna att ingen fick börja gå ut förrän ambulanstransporten var klar.
Jag undrar så vad det var med den där tjejen.

Jag undrar också hur ofta läkare behöver rycka in så där på ledig tid. Den här gången fanns det nog ingen läkare ombord. Eller kanske någon hade tittat till henne och sagt att det inte var någon fara.
Jag undrar och undrar.
Om man är sjuksköterska går man till informationen när man hör ett sådant rop?
En sjuksköterska är ju bra mycket bättre än bara en helt vanlig båtpersonal.
Jag undrar och undrar.
Kanske läkar-frun vet? Och akutsjuksköterskan Sara?

Historien om Morris, del 1

Den här resan vi gjorde till Gotland fick en massa minnen att vakna upp.
Så därför vill jag nu berätta en sak som förändrade mig som människa helt och hållet.
Det var en natt för nästan exakt nio år sedan. På Gotland.
Någonting hände som fick mig att ändra synen på livet. Jag vaknade upp ur en ganska naiv och behaglig tro om livet.
Plötsligt förstod jag att ALLTING kan förändras.
Ingenting kan tas för givet.
Lyckan och livet är så förgängligt. Aldrig mer ska jag tro något annat.
ALDRIG MER.

Jag fick en kalldusch som hette duga. Inte bara jag. Dennis också.
Kanske också min pappa och min mamma och mina syskon. Skulle nog tro det.
I alla fall lilla fina Greta som var med. Lilla Greta som bara var ett litet barn, då för nio år sedan. Tio år var hon.
Nu är hon nitton och åker till Portugal, dricker drinkar och dansar hela natten med portugisiska män.

Den här natten tog allt det där lugna slut, en dröm slogs i spillror.
En MYCKET, MYCKET efterlängtat dröm.
Vår semester fick ett drastiskt slut.
Fårö, rauker, sol, strand, rökt flundra... Inte mer. Nej, slut med det!

Jag ska ta det från början.

Jag och Dennis åkte till Gotland med vårt lilla barn i min mage. En alldeles liten mage som alldeles nyss hade börjat synas och bli verklig. Små mirakelsparkar kunde jag känna där inifrån. Så häftigt! Det jag alltid längtat efter hade äntligen blivit på riktigt. En bebis hade kommit till mig! Den låg där inne i magen. Liten och ny.
Redan älskad och efterlängtad. Inte det den var planerad. Inte alls. Men när ett graviditetstest visat två blå streck, så var det ingen tvekan.
Här skulle minsann en bebis födas! VÄLKOMMEN LILLA LIV!
Skitsamma att det inte var meningen, att planerna var annorlunda. Vi vill ha dig! älskade lilla blå streck på stickan, klart att du är välkommen! Ditt lilla hjärta pickar redan där inne i mörkret och våra hjärtan älskar dig redan!
Vårt lilla barn...

Så var det.
Vi var redan en familj. Då när vi skulle på vår Gotlandssemester.
Ännu mer blev vi ju en familj av att ha med oss Greta. Och en bil.
Oj, vad "på riktigt" det var!

Första turen i vår lilla vita Nissan-bil. Vi åkte till Nynäshamn, för att ta färjan. Jag kommer ihåg att solen sken och vi åt langos när vi väntade. Bara mysigt allting. Första gången jag åt langos...
Ja, allting gick bra. Vi kom till Gotland och körde bilen en timme till min pappas vänner där vi skulle få bo. Inte Skorpan för hon hade inte kommit in i bilden ännu, det skulle dröja ganska många år till.
Vi fick två härliga dagar på Gotland. Vi hann göra en utflykt till Hoburgen, sydligaste spetsen. Och vi hann mysa på Fårö.
Det var vad vi hann.
Innan det där hemska hände.

Fortsättning följer en annan dag...
(När jag inte ska gå upp klockan sex nästa morgon).

Grindarna på plats och en liten bön

Tjoho!! Äntligen!
I söndags efter vår hemkomst från Gotland satte Dennis och Henke igång med uppsättningen av grindarna.
Det var inte världens lättaste precis, men efter mycket tittande och mätande och velande så satt de där.

Mille inspekterade stoppet och, hör och häpna; vände och gick tillbaka in mot gräsmattan!
Körde dockvagn.
Framåt och tillbaka körde han dockvagnen.
Bara på gräsmattan.
Han kom liksom inte längre. Han skulle ju kunna kämpa lite och gå runt, för staketet är ju långt ifrån färdigt runt hela tomten.
Men hans vanliga väg är stoppad och det fick honom att helt nöjd strosa på gräset.

Underbart, jag kunde till och med måla staket när han var ute!
En helt ny upplevelse att kunna fixa med något samtidigt som han är ute.
Innan har det bara varit att jaga honom på vägen.
Det här är så härligt!
Och då är det inte ens klart!
Hur härligt ska det då inte kunna bli när allt är inhägnat!?
När Bosse hund också kan få gå fritt...

Henke är fantastisk som kommer och hjälper till så mycket. Han har varit med på alla renoveringar. Och vad får han för tack för det? Bara lite mat.
Verkligen en trevlig människa!
Dennis och han skrattar alltid och har kul när de jobbar ihop. Vad de än gör. Klättrar på taket, gör musik eller hänger grindar.

Henkes mamma somnade in till den eviga vilan för en vecka sedan.
Efter lång sjukdom.
Vila i frid.
Hon måste ha varit en fin människa som fostrat en sådan trevlig son.

Jag har flera vänner som har förlorat sina föräldrar på senare tid.
Det skrämmer mig lite. Att man själv blir äldre och närmar sig medelåldern betyder ju också att ens föräldrar blir äldre. Det är lite läskigt.
Käre gode gud, låt mina nära och kära bli minst hundra år. Amen.

Står inte ut med tanken på att förlora någon.

En vecka sedan

Tänk vad en vecka kan svischa iväg fort!
Men tänk också vad mycket man kan uppleva på en vecka...
Som vi gjorde på Gotland.
Varje dag.

Nu kommer en ny härlig sommarvecka.
Syster Stina har kommit med sina pojkar, Gunnar och Bertil.
Hej och hå! Måla staket.

CALLE 36 ÅR!!!

Ja, må han leva
ja, må han leva...

GRATTIS CALLE!!!

Vi ses snart. Då blir det present som har väntat länge...

Gotlandsveckan slut

Sex underbara, ljuvliga dagar fick vi på Gotland.
Varje dag - ett lika stort äventyr.
Vi hade verkligen semester.
Och blev så väl omhändertagna.

STORT, STORT TACK PAPPA OWE OCH SKORPAN!!!

Sommarens bästa, bästa vecka.

Nu är vi hemma igen. Kom hem igår klockan nio på morgonen.
Färjan gick 03.30.
Alla skötte sig så bra, så resan gick lysande.

Fina bilden är från Fårö. Solnedgång i Langhammar.

Sista dagen - åskoväder

Oj, vad det har åskat idag! Sista dagen.
Vi har varit i Lummelunda-grottorna.
Strömmen gick. Vi fick ge oss ner i grottorna med enbart ficklampor. Inte den där vanliga belysningen de har.
När vi kom hem till lägenheten igen fortsatte det att åska för fullt.
Blixt och dunder samtidigt.
Fönsterrutorna skallrade.
Strömmen var borta timme efter timme.
Vi blev hungriga och Owe lagade mat på trianga-kök.

I natt ska vi ta färjan hem.
Åh, jag hoppas att det går bra! Med alla trötta barn. Och stora bilen som ska stå så trångt, så trångt.

Bror och flickvän

Avlägset

Oj, vad avlägset det här känns!
En snöig Bosse i ett stökigt vardagsrum.

Här sitter jag i en lägenhet i Visby och dricker en kall öl.
Ledig och solbränd. Sommar. Ompysslad.
Min pappa lagar all mat, sköter handling och hjälper till med barnen.
Det är så härligt!
Idag kom min bror Hjalle och hans flickvän Johanna.
Vi har varit på stranden.
Majken och Skorpan har varit på Fårö igen.
Majken har en kompis där som heter Agnes.
De har lekt hela dagen.

Sudersand

Lunch

Skorpan bjöd på lunch vid lilla vandrarhemmet där hon bott några dagar, då sonen deltagit i ett körläger. Gott med rödbetor och fetaost! Det måste jag komma ihåg att göra hemma...

Lång väntan

En timme och fyrtiofem minuter fick vi vänta på Fåröfärjan.
Kokvarm bil. Men goda bullar kunde man köpa av en kille som gick runt till alla bilarna.
Väl värt var det att vänta. För Fårö är så vackert!

Stjärnan

Han pratar så mycket och är så bestämd.
Tänk att han knappt kunde prata för ett år sedan.
Idag sa han;
"Majken är otrevlig. Hon tog min handduk".

Aldrig har jag hört honom använda ordet otrevlig.

Något typiskt är annars att han säger; jag "älskar inte" eller jag "älskar".

"Jag älskar Gotland, jag vill bo här".

Oh!

Snälla mormor bjöd på Kneippbyn.
Snälla morfar följde med.
Snälla Skorpan stannade kvar i stan och passade Mille.
De gick till vattnet och kastade sten.
Fick sällskap av en annan ettåring.
Gissa vad han hette?

MILLE!!!

Kneippbyn

Bergmans grav

Ja, vad ska säga här då?
En gravskändare?

Fårö

Han som fick problem idag

Moltas blev bajsnödig när vi var på stranden.
Inga problem, det fanns bajjomajjor en liten bit bort.
Han gick med raska steg dit.
Öppnade en av dörrarna. Tittade in och stelnade till.
"Jag älskar inte såna här toaletter, mamma".
"Men det är så här. Det går bra", sa jag.
Han smällde igen dörren och gick mot nästa.
"Jag tar den här istället. Den är inte så", sa han och öppnade nästa dörr.
Han stelnade förfärad till. Men samlade lite mod och gick in och lyfte på locket.
Och den synen kunde jag ha betalat minst 1000 kronor för att få på film...
Oj, oj... han stirrade ner i hålan med allt gammalt bajs i. Liksom frös fast i skräck.
Så tittade han på mig. Lille gubben!
Med skär och äkta förfäran sa han;
"Mamma, det är saker där nere!"

Han bajsade inte.
Han kissade i buskarna.

Lycklig Morris

Matsäcken som glömdes

Morfar fixar lunchen och massa dricka till den varma stranddagen.
Väl framme, efter en ganska lång och svettig bilfärd, upptäckte vi att den blivit kvarglömd på köksbordet.

Tand nummer 2 - tappad!

Det hände igår kväll.
Majken var så lycklig, la tanden i ett glas vatten och räknade så klart med att tand-fen skulle ge utdelningen under natten.
Men så blev det inte...
Konstigt. hm...
Kanske kan det ha ett samband med den sömnlösa natten på färjan...

Majken var i alla fall lycklig att komma till stranden, Ardre.

Visby

Härlig kvällspromenad, första kvällen.

Snart framme

Solen strålade tidig morgon.

Inte många lugna stunder

Fullt ös på båten, som var så gott som fullsatt.
Mille älskade att springa på de heltäckningsmatteklädda golven. Framåt och tillbaka.
Framåt och tillbaka. Igen. Igen.
De andra barnen ville titta på allt. Äta all matsäck på en gång.
Spilla ut.
Lägga kudden i utspilld saft.
Bråka om det.
Alla trötta, men speedade.
Vilostolarna var ingen som ville sitta i, bara klättra på.
Jag var så trött och tittade på alla par som reste med ett eller kanske två barn. Det såg så lätt och lyxigt ut. En mamma och en pappa.
Särskilt en pappa , istället för mamma Karin, som kunde köra på bilen på färjan.
Åh, vad jag inte tycker om branta, branta backar rakt upp, att stå stilla i en kö som pekar rakt upp. stå där med tunga bilen i dragläge och så direkt en superduper dyr och tjusig bil rakt in rumpan på min bil, så tätt inpå som bara går.
Och så ska stå där i stilla i den branta, branta backen och så NU kör!
Oj, oj, oj ... fort, fort! Och jag som gärna glider lite bakåt när jag ska gasa fram. Eller får ett kort motorstopp. Men jag klarade mig! Yes!
Äntligen uppe på plan mark. DÅ står en sådan där reflexväst-man och gör massa tecken åt mig. "Framåt, framåt..."
Visst, så gärna...
MEN då; "NEJ! Bakåt, bakåt... Och SVÄNG, vänster, höger... bakåt, bakåt..."

Åh, Dennis - vad jag saknade dig!

Gotlandsfärjan