Sportlovet slut

Nu är sportlovet slut på riktigt. Imorgon är det skola igen.
Morris deppar. Majken tycker att det ska bli kul. Tänk så olika det kan vara! Om  Morris bara kunde få lite av Majkens entusiasm...
Morris har längtat efter sportlovet och Kolmården och Linköping ända sedan jul. Nu finns det inget att längta efter direkt. Påsk-lovet.
Oj, jag vet inte ens när påsklovet är i år! Långt kvar är det i alla fall.

Vi pratade om att vi ska skaffa ny katt, då började Moltas gråta för han vill inte ha någon ny katt! Han vill bara ha tillbaka Snoddas!
Lille Moltas, tårarna sprutade när han satt där bak i bilen och sörjde vår gamle Snoddas. Det var hemskt vad synd jag tyckte om honom.
Men nu på kvällen har jag inte tyckt så synd om honom för han har målat stora delar av sin kropp med min nya mascara. Han har inte rört något i min nessicär, säger han. Han har slagit sig och det blev svarta sår.
Hm...
Tur att det inte var rosa spöket som varit framme igen.
Det var länge sedan rosa spöket gjorde hyss nu, men mystiska saker händer visst ändå, som svarta sår...

Sportlovet går mot sitt slut

Vacker utsikt

Glass i vinterkylan. Astrid och jag var de enda som valde köttbullar och var de enda som blev sjuka.

Backigt på Kolmården.

I alla backarna på Kolmården och med alla kläderna, termobyxor och tre tröjor, dunjacka och polarstövlar kände jag minsann av den 28 veckor gamla graviditeten. Tur att jag slapp dra tunga barn i vagn.

Astrid och jag blev sjuka igår. Illamående och ont i kropparna. Jag spydde en gång och Astrid hade fick fruktansvärt ont i kroppen och gick och la sig klockan åtta.
Nu sitter hon på tåget och mår dåligt. Stackars henne!
Vi ska snart åka hem vi också. Jag ska börja jobba klockan 7.00 imorgon bitti.

Vi hann med ett besök på Ikea. Det är alltid en givet besök på Ikea varje gång vi är i Linköping.
Idag var det så extremt mycket folk. De hade till och med parkeringsvakter som stod med walkie talkies och reflexvästar och viftande in oss i de sista lediga platserna. Helt sjukt. Lönehelg, folk verkar bli som galna.
Mitt slutsumma hamnade på 301:- och det känns lite lagom. Två lampor, en väggförvaring och en kökshylla.

Troll-Majken kollar på vargar

Den här minen har Majken jämt nu för tiden.

Hon har nämligen en tand som är så lös, så lös.

Första anhalten på Kolmården, vargarna.

I solen.

Majken med sin tand passade bra in hos trollen.

Astrid kom med ett supertidigt tåg från Malmö. Hon var trött, men glad.

Stora trollmamman

Mille blev jätterädd för trollen.

Vi hade en underbar dag på Kolmården.
Blå himmel, sol och  -11.5 grader.
Fjärde året i rad blev det nu.
Det är så perfekt att vara där på vintern.
Inga människor eller getingar eller köer till toaletter.
Bara vi och djuren.
Tyst och vackert.

Sportlov

Fint besök varje dag.

Surdegsbröd med dadelsirap

Brorsor med nya koppar varm chocklad. fynd från Norrköping, 19 kronor styck. Jag älskar dom! 

Imorgon börjar sportlovet på riktigt.
Idag har jag jobbat och barnen fick börja på dagis och fritids redan halv sju. Bara Majken fick lite lyx att gå över till bästa kompisen och tillbringa dagen där istället.
Nu på kvällen hade jag mitt matteprov som jag skulle ha haft i torsdags då Morris fick åka till sjukhuset istället. Jag var så trött efter en hel dag på jobbet och efter en dålig natts sömn, men oj, vad bra det gick! Matten alltså.
Svisch, svisch jag skrev och skrev, hade hunnit göra 90% av hela provet på tjugo minuter.
DÅ kom de två sista uppgifterna och då blev det STOPP. Hjärnan la av och jag kom inte fram till några bra ekvationslösningar hur jag än vände och vred på formlerna och minsta gemensamma nämnare.
SÅ IRRITERANDE! Och höga poäng var det så klart på de där två sista kluriga uppgifterna...

Men jag ska försöka släppa det och njuta av sportlovet nu, ledig i fyra dagar. Imorgon bitti packar vi bilen och åker till Kolmården. Vår sportlovstradition.
Jag och barnen möter gänget från Linköping och Astrid från Malmö i år (premiär för henne).
Nu är det -22 grader ute, det får gärna bli lite mildare imorgon då vi ska vara ute hela dagen.

Bosse gnäller, han har fått sin smärtlindrande lösning och gått på promenad - vad kan det vara nu?
Missnöje med tratten kanske, eller bara konstigt att vara stympad. Kanske blir det konstigt att bli av med en massa hormoner från ena dagen till den andra. Ett akut klimakterium?

Min lilla bebis i magen ger livstecken ifrån sig varje dag och det är så underbart. Jag älskar att känna den röra sig! Det är så fascinerande att tänka att det är en hel liten människa där inne som ska leva ett långt liv, mycket längre än vad jag har kvar att leva.
Huvud, armar, ben, små händer och fötter, naglar, öron och allt. Hur kan det bara tillverkas där inne medan jag går omkring och äter riskakor? Jag tycker att det är så häftigt!
Bästa av allt i hela livet. Jag mår inte alls dåligt och suckar inte över graviditetsåkommor.
Nej, jag älskar det!
Lite foglossning och lite kramp i vaden på morgontimmarna, lite täppt i näsan och lock för örat, lite andfådd ibland.
Det är väl ingenting mot de små underbara sparkarna där inifrån?
Inget är väl som väntans tider.  Nu har jag tre månader kvar.
Vem kan det vara?

Bosse spanar

Bosse med tassarna i soffan, fast han vet att han inte får. Han spanar ut genom fönstret.
Vad spanar han efter? Tikar? Han fattar inte, han ska vara lugn nu. Han ska bara vara en lufsig vovve som inte bryr sig.
Det kostade 3000 kronor, så lägg ner spaningen nu, Bosse!

Kanske lite lugnare?

"Bosse har blivit mycket bättre nu!, sa Majken när jag kom hem från jobbet igår.
"Han har bara sovit inte tittat i fönstret och gnällt"

Och inte drog han särskilt mycket på promenaden jag var på.
Dennis sa att Bosse börjat kissa som en tik.
Det blir intressant det här.
Under tiden välter han barn och prylar med sin stora parabol. Eftersom det är jag som är Bosses stora kärlek och mig han förföljer här hemma är det jag som för hälsenorna intryckta av den vassa kanten på tratten. I trappan till exempel när man går nerför, kommer han bakom och plöjer på med stora tratten, instucken i mina hälsenor. Aj!
Barnen får den i ansiktet och på armarna och gråter.
Bosse-parabol, en vecka kvar till friheten.
Men jag ska ta av den på skogspromenaden som vi snart ska gå på.
Vi hade bestämt att inte ta av den alls, för det skulle bli enklast så, men han är så klumpig och fastnar liksom med den i snön när han nosar. Helt plötsligt blir det tvärstopp och hela huvudet böjs ner, som om hela nacken skulle gå av.

Kastreringsdagen

Efter en ganska lång och mycket tidig bilfärd till djursjukhuset i Norsholm var det härligt att hitta världens mysigaste bageri inne i ett snöigt och isigt Norrköping. Morris njöt och sa att det var den godaste semlan han någonsin ätit.

Så mycket härligt surdegsbröd! Jag önskar att det vore min arbetsplats...

Kallt var det i Norrköping, men mycket trevligt. Morris älskar sin mormor!

"Jag tycker så mycket om att vara med henne," säger han.

Fin stad med allt vatten.

På Arbetsmuseet var det en utställning om mjölk.

Sju våningar högt är det häftiga museet, Strykbrädan. På sjätte våningen åt vi lunch. 

En annan våning på museet. 1930-1970.

Hemma igen efter en trevlig dag. Bosse överlevde sin kastrering och Dennis kom hem efter åtta dagar i Israel. Majken har vi inte sett sedan igår morse. Hon är på "pyjamas-sova-över-party" hos grannen.

Gissa vad Bosse gjorde när han kom hem efter kastreringen?
Han ställde sig med framtassarna på fönsterbrädan i hallfönstret, gnällde och kollade efter tikar!

Näsdagen

Nu sitter jag här och skjuter på det jobbiga.
Att gå ner i den kalla källaren och duscha Bosse.
Källaren är kall och mörk.
Bosse hatar att duscha. Och nu ska han schamponeras. Herre min gud! Men det måste göras för imorgon är den stora kastreringsdagen.
Jag somnade med barnen och sagan, tvingade mig upp, frusen och eländig. Och nu ska jag ner i källaren.
Usch.
Alla spotlights har gått sönder samtidigt där nere också, bara en som funkar nu, tror jag.
Så det är verkligen mörkt på riktigt.
Nej, nu ska jag ta tjuren vid hornen! Klockan är 22.15 och vi ska gå upp 4.45.

Morris tröst i väntan på sjukhusbesöket.

Vi var på min skola och letade upp matteläraren för att berätta att provet inte skulle bli av för min del.

Ingen liten mage längre.

Sjukhus, yes! Morris älskar sjukhus!

En näsborre bränd. Han blev lite knäsvag efteråt.Läkaren sa att man  inte bränner båda på en gång, det måste hinna läka i en först. Så om sex veckor ska vi tillbaka.

Så här chockad såg Morris ut när läkaren sa att hon vill köra ner en kamera i halsen på honom för att filma hans stämband!

Morris har alltid varit hes, hela sitt liv.
Vi har alltid tänkt att det beror på att han har legat i respirator så mycket och det måste ha skadat hans stämband. men den här doktorn sa att det kan finnas andra orsaker. Typ polyper på stämbanden som man kan ta bort. Hon vill gå vidare med det. Så det blir fler besök till öron-näsa-hals.

Näsblod

Bilden från google.se

Morris har haft så mycket näsblod de senaste fyra dagarna. Störtblödningar från båda näsborrarna.
Mest i skolan. I måndags var han så tagen efter en blödning att han bara ville hem och lägga sig, blek och eländig med huvudvärk. Tre fröknar berättade om näsblodet som inte ville sluta.

Så idag när jag var på jobbet ute på uppdrag i en av kommunens bilar ringer en fritidspersonal och berättar att han blöder igen. Jättemycket och de får inte stopp på det, trots blodstillande vadd och lång tid hade gått. De ville att jag skulle komma omedelbart, de visste inte vad de skulle göra med honom.
Oj, oj! Dennis i Israel och inga släktingar  i samma stad och jag med kommunens bil en bra bit utanför stan och nycklar i fickan som inte tillhörde mig och arbetsdagen inte slut än. Inga arbetskamrater inom räckhåll. Bara jag och en utvecklingsstörd och en mycket oroad fritidspersonal i telefon. Shit, shit! Vad gör man!?
Jag avslutade mitt ärende, ringde sjukvårdsupplysningen, körde tillbaka med kommunens bil, körde fel och snurrade ett extra litet varv i kvarteret. Kom fram till sjukvårdsupplysningens som sa att han skulle in akut om han blödde mer än 20-30 minuter. Och hur som helst skulle han behöva träffa en läkare ganska akut för en bedömning.
Men, hjälp! En störtblödande son och så tre småsyskon och dagis som snart skulle stänga... oj,oj,oj vad gör jag nu?!
Som väl var ringde fröken tillbaka och sa att det var bättre.
Jag kunde avsluta jobbet som jag skulle och skynda till fritids. Där står han, pojken min, lite blek, men ändå vid gott mod. Den tappre.

Jag fick hem hela skocken ungar och fick god uppbackning av fantastiska grannen, som var hemma med sina sjuka barn och sa;
"Du vet var jag finns..." plus massa andra goda råd och det är inte illa att få det från en akutsjuksköterska.
Det betyder så mycket att bara veta att man inte är ensam.
Tänk att grannar kan vara de som räddar vardagen!
Vilken tacksamhet jag känner att vi fått sådana underbara grannar!
För grannar det kan man inte välja hur som helst.

Jag ringde sjukvårdsupplysningen igen för säkerhets skull och de sa att han kunde vila hemma ikväll och imorgon ska han inte gå till skolan  förrän jag har pratat med en öron-näsa-halsläkare och ev. fått en akuttid.

Nu på kvällskvisten blev det en stund över för matteplugg, jag har prov imorgon klockan  12.15.
Hur jag ska få ihop den ekvationen  har jag inte hittat någon lösning till!
Hemma med barn och antagligen åka till sjukhus och samtidigt ha matteprov...
Nästa vecka kan jag inte göra prov för då är vi borta och veckan efter det är matteläraren borta.
Ja, ja,  det löser sig väl på något sätt. Det gör det ju alltid till slut.

Födelsedagspromenad utan födelsedagsbarn

Greta och gudsonen Mille.

Greta vi saknar dig, vi ses så sällan nu för tiden!

Puck kan gå lös. Tänk vilken dröm att ha en sådan hund!

Puck passade visst på att ta sig en liten lukt i rumpan på Bosse. Annars var det bara tvärtom.

Vem kan ha gjort det här snygga spåret?

Bertil gillade pulkan först, men inte vantarna.

Vilken vacker födelsedag!

Morfar och Mille som precis somnade...

Gullige Bertil som pratar och pratar. "Morfar heter Owe Svensson".

Is-staket. kanske inte så konstigt att Bosse kan hoppa över... Det är inte mycket höjd kvar.

Många bilar på vår lilla uppfart. Kanske var det rekord.

Grinden snöade fast i början av vintern, 11 november typ, och har varit så hela vintern. Öppen liten grand så att man kan gå igenom, men inte köra vagn. På bilden flyger en sovande Mille över.

Vinterträdgård

Moltas hade inte tid att följa med på promenad. Han hade fullt upp med sina paket. Lika så med de andra barnen. Mimmi-mormor stannade kvar och gjorde semlor. Vi struntade i tårta. Vi har alltid semlor istället för tårta på Moltas födelsedag. Det passar så bra in i vintern. Mycket godare än tårta också, tycker jag som nästan inte tycker om någon tårta alls. Prinsess-tårta är det värsta som finns. Grön och fin, men blä-äcklig.