Filminspelning

Manne har tjänat ihop sin första lön.

500 kronor genom att sitta i en vagn när jag gick över en trottoar.

Inte särskilt ansträngande. Bara roligt.

Majken och Kerstin var också med. 

Att vara statist är kul! 

Det vore något- yrke: statist! 

Lagom ansvarsfullt. 

Tack Bloggen!

Kära Blogg, du har sparat in många tusen åt mig!
Igår var jag på bilverkstan och pratade om att lämna in bilen för service och underredsbehandling.
Dyrt och tråkigt, men nödvändigt har jag fått lära mig. Sedan skilsmässan lär jag mig nya saker hela tiden.
Att ensam ansvara över en bil är en ny sak.
När vi diskuterade service sa mekanikern att jag måste byta kamrem. Det måste göras annars kraschar hela motorn. Det skulle allt som allt kosta
13 000-15 000 kronor!! Alltså herregud, vad jag inte vill betala det!

Men då kom det fram ett svagt minne av kamrem. Kamrem. Kamrem... bekant på något sätt...
Så kom jag hem och sökte i bloggen och hittade att kamremmen faktiskt byttes i augusti 2011. Yeah! Jag slipper göra det nu!! Så skönt! Kanske får jag råd att köpa en dator istället.

Bio

Mannes första biobesök. Pettson och Findus. På något sätt hade Manne snappat upp att man ska hasolglasögon på bio, 3D... Han tog med sina egna. Pettson och Findus var ingen 3D-film. 

Hur klarade han då sitt första biobesök?

Jo, han skulle helst stå upp och springa lite efter att våra "pop-pon" tog slut. Några andra hade tappat en hel hög med pop-pon några stolar bort (som tur var satt inga där) så dit sprang han var tredje minut och hämtade lite nya.

Fast han tittade för det mesta på filmen och skrattade på rätt ställen, blev lite rädd och ville sitta i mitt knä när det var spännande.

Jag tyckte filmen var riktigt bra!

13 år idag!

Finaste Morris! All lycka önskar jag dig under dina kommande sju tonår!

Nu bara måste jag

Nu finns det inga ursäkter - jag MÅSTE ta tag i skolarbetena!!

Måndag den 11 augusti. Börja
Måndag den 18 augusti: Deadline för ett av dem.

Det borde jag väl klara tycker jag.
Jag ska verkligen försöka. Verkligen verkligen försöka.
Nu ska jag börja med och logga i n och se vad det är jag ska skriva om. Jag tror att det handlar om vårdprocessen...

Måla husvägg och sorger av olika slag

I femton dagar har projektet måla-klart-baksidan-på-huset-projektet pågått.
Jag har just varit ute och målat lite grann. Nu när det nästan är helt klart känns det riktigt trevligt.

Det var 2007 som resten av huset målades om till den fina herrgårdsgulafärgen.
Baksidan blev aldrig klar.
Så himla typiskt oss. Varken jag eller Dennis har varit bra på att slutföra projekt.

Nu har min stackars mamma pratat om den här baksidan i flera år. Och nu är det snart klart! Tack vare hennes påtryckningar. Jag är alldeles för lat och oinspirerad till att fixa med något som inte ens syns.
Dyrt och fruktansvärt jobbigt. Höjdrädd är jag ju också och fullt upp med andra saker som måste göras. Skolarbeten som inte är klara till exempel.
Men nu så är det bara lite, lite kvar av målningen.
Jag ska måla en lite till med ett lager täckfärg  och så flytta stegen en decimeter åt höger så att jag kommer åt på det stället där stegen har stått lutad mot väggen, en liten fläck bara alltså. Det ska göras imorgon måndag. På tisdag får jag måla ett lager till över den fläcken.
Sedan ska stegen flyttas runt hörnet för att kunna måla lite mer på husknuten som jag inte har kunnat nå från baksidan. På onsdag målar jag sista lagret på husknuten.
Då kommer Mimmi och Peter som får hjälpa mig att bära stegen till andra sidan av baksidan för att därifrån kunna fylla i små partier som saknas.

Sedan är det KLART!! Herregud, vilken ljuvlig känsla!

Då är det bara ångsten över skolarbetena kvar. Tre stycken arbeten som jag inte gjort från förra terminen.
Det är tungt att ha det kvar. Fy, vad jag önskar att jag bara gjort det direkt efter praktikens slut. Fått klart det och kunnat ha sommarlov utan stress över att hela tiden behöva göra klart. Känna att "jag har inte tid att fika med Lisa, eller vara med barnen - jag borde sitta och skriva på mina arbeten".
Ja, ja... så är det. Inte mycket att sörja över egentligen. Det finns så fantastiskt mycket annat att må dåligt över.
Jag var ute och sprang förut. Det var skönt och gick lätt, trots att jag inte hittade någon bra springmusik. Jag tycker verkligen inte om det som Spotify föreslår som löpmusik.
Nåväl, när jag passerade ladan såg jag en stor ung man sitta på huk. Bredvid stod en äldre man och höll den sittande mannen i handen. Den unge mannen  plaskade med den andra handen i en vattenpöl. Han skrattade när det skvätte. Över öronen hade han stora hörselskydd.
Det var väl egentligen inget bedrövligt över det den lilla scenen. Men jag kände ändå att jag är alldeles otroligt tacksam över mina fem friska fina barn.
Det måste finnas en sorg i att gå på promenad med en vuxen son och han plaskar i vattenpölar. Eller är det inte det? Det kanske också är en glädje? Jag vet inte. Jag vet ju att man såklart älskar ett handikappat barn lika högt som ett friskt barn. Naturligtvis. Men visst är önskan att barnen ska få leva ett liv utan svårigheter?
Pappan hälsade glatt på mig när jag joggade förbi. Hemma satt mina normalbegåvade barn utan hörselskydd. Men svårigheter finns i allas liv. Mina barn har inte sett sin pappa sedan den 28 juni, det är också en sorg.

Snart tonåring. Min första tonåring.