Vi skulle hyra film i lördags. Chips och godis. Hela familjen.
Jag är så trött på filmer som Ice Age, Wall-E, Shreik. Hystersika och stressiga. Jag får epilepsi av alla snabba klipp.
Ja, så en lite mer vuxen film ville jag se...
Men whos stare at goats försökte jag lite med. Och några andra, som jag trodde, lättsamma filmer.
Men det blev den här - I love you Phillip Morris.
Bara för MORRIS.
Lämplig från 11 år.
Äh, det funkar nog.
Ja, det gjorde det väl... kanske inte...
Nu vet våra barn allt om amerikanska fängelser, misshandel, självmordförsök, homosexualitet, mutor, aids.
Filmen var bra, men jag hade gärna sett den i endast vuxet sällskap.
Jim Carrey och Ewan Mcgregor hånglade och dansade och hade sex (eller kanske var det någon annan inblandad i sexet, förresten...)
"Bög? Är dom bögar?"
"Ja."
"Jaha. Sexorna säger BÖG hela tiden. Varför gör dom det?"
Det kan man verkligen undra; varför är det ett skällsord som barn bara slänger ur sig hur som helst?
Morris tyckte att filmen var bra. Men det tyckte inte Majken.
I morse, två dagar efter filmen, sa Morris.
"Det var synd om den där i fängelset som blev slagen, den där sinnessjuka."
Stackars barn, nästa gång får det väl bli en sådan där epilepsifilm istället.
1 kommentar:
Jag ser oftast lite för "stora" filmer med barnen. Det klarar de! Frågan är vad som händer med de av de där skrikhysteriska amerikanska filmerna som bara ibland är fina oftast bara enerverande.Och som man som vuxen ofta inte orkar se själv. En annan film om homokärlek är Patrik 1,5. Otroligt ömt skildrad och utan de vanliga klichéerna kring bögar. Det är ett par som ska adoptera och tror att de ska få en 1,5 åring men får en 15-åring. När ni nu ändå börjat "undervisningen" menar jag. Det är bra med lite motvikt hemma mot skolans värld där bög är ett skällsord. Mina barn har i många år sen de var rätt ordentligt små suttit vid juletid och tittat med mig på min älsklingsjulfilm Tomten är far till alla barnen. Det är både det ena och det andra vuxenskämtet men de älskar den och kanske sitter de och är lite sådär smått förundrade över hur konstiga vuxna kan vara. :)
Att göra en pudel är en feelgood film som mina barn gillar och så de underbara Min systers barn (dansk) som alla älskade när de var mindre. :) Filmer som jag som vuxen kan se flera gånger för att det är skön inredning och skön människosyn trots att det är så kallat lättuggat.
Skicka en kommentar