Tiden gick så sakta, så sakta.
Jag fick veta att jag nu var i vecka 23+0.
Min mamma kom från Linköping. Hon och min syster bodde i vår lägenhet och passade katten.
23+1.
Innan hade jag inte alls brytt mig särskilt mycket om graviditetsveckorna.
Mest bara att jag skulle få barn runt den 23 november.
Och att jag varit gravid i fem månader, fyra var det kvar. Eller, jag menar,
skulle det varit kvar...
Nu blev istället veckorna hysteriskt viktiga.
Marie (min styvmamma, min pappas ex, mina halvsyskons mamma) kom och hälsade på.
Hon är sjuksköterska och har gjort praktik på förlossningen.
Hon hade varit med då ett litet barn föddes alldeles för tidigt.
Marie blev full energi och kunde verkligen inte bara sitta på en stol och småprata med mig där jag låg i sängen med den lilla, lilla magen.
Hon larmade och såg till att en barnmorska kom in på rummet.
Hon ville ha fakta!
"Finns det någon chans att barnet överlever?"
"Jag kan inget säga. Det är bara att avvakta", sa den där gotländska barnmorskan för hundrade gången. Typiskt, på något sätt att hon var från Gotland!
Marie bad att få prata med barnmorskan utanför.
Inte vet jag vad de sa. Men det var väl inget muntert precis, för Marie hade inget att säga då hon kom in igen.
Men Marie är inte den som ger sig.
Nej då, handlingskraftig som attan, när det väl gäller.
Nästa dag kom hon med sin väninna, som är journalist på DN, skriver bl.a medicinrepotage.
Med andra ord; van att söka fakta.
Hon måste tyckt lite synd om hos där vi var isolerade i det lilla rummet.
Efter hon gått, ringde hon tillbaka på kvällen och hade en massa intressant att berätta.
I andra länder behandlade man gravida med antibiotika efter en tidig vattenavgång.
I Australien, i USA och i England. Och till och med i Danmark.
Det kunde förhindra att man fick en infektion i livmodern och på så sätt förlänga graviditeten, med en viss procent.
Men oj! Varför ville de inte förlänga MIN graviditet?!
Nu blev Dennis eld och lågor och förvandlades plötsligt till en fanatisk faktasökare på internet.
Från och med nu var han så gott som ständigt uppkopplad via telefonjacket på vårt rum.
Han läste och läste, artiklar, forskning, andra föräldrars kamp. I Sverige och andra länder.
Han hittade forum.
Och visst stämde det som Malin sagt. På många sjukhus gav man antibiotika, i en situation som vår.
Ja! Antibiotika! VI VILL HA!!!
Så blev det rond.
Seglarsolbrända kvinnan gled in i rummet, följd av sina lärjungar.
Vi sov. Klockan var väl nio.
"Dags att vakna!", sa hon med ett starkt ogillande.
Vi hade ju något superviktigt att ta upp med henne, så vi kom snabbt till sans. Gnuggade snabbt sömnen ur oss och ställde frågan om antibiotika.
"Nej, vi gör inte så här. Det är inte enligt våra riktlinjer."
"...?"
"Men varför då?"
"Det är bara så."
"Men vi vill..."
Åh, vad den här kvinnan inte tyckte om oss!
Vilka jobbiga patienter som ifrågasatte!
Inte tror jag att hon uppskattade min piercing och färgglada hippiekläder särskilt mycket. Och inte heller Dennis T-shirt med psykedeliska tryck. Inte riktigt hennes stil.
"Det finns faktiskt en papperskorg", sa hon och pekade på en portinssnus som
Dennis lagt ovanpå sin snusdosa i fönstret.
Tänk att jag kan komma ihåg det så här lång tid efteråt!
Det måste betyda att hon sa det på ett sådant sätt att jag verkligen kände att hon ogillade hos så skarpt.
Dennis var mycket bestämd och krävde att vi skulle få en förklaring till det här med antibiotikan.
Tur att han var sådan! Då, på den tiden, hade jag aldrig vågat ställa sådana krav.
Nu för tiden gör jag det, men det kanske är just sådant som jag har lärt mig av den här erfarenheten. Hon lämnade oss på rummet mycket irriterad och skulle återkomma med en förklaring angående antibiotikan.
Dennis, Malin och Marie hade kontakt vad det gällde den här antibiotikafrågan. Jag var rätt passiv, men kände mig glad och viktig att några jobbade på för att något kanske skulle kunna göras för den där lilla varelsen i min mage.
Dennis sökte mer och mer fakta, brukade läsa högt för mig. Jag låg stilla där i sängen och lyssnade, kunde inte få nog.
Men samtidigt med all läsning fick vi ju en massa hemsk fakta också.
22+6, då mitt vatten gick. Inget barn överlever.
23+0 Något enstaka barn klarar sig.
På Uppsala sjukhus försökte man rädda barn redan då.
Men vi var inte i Uppsala, utan på Södersjukhuset och där ville överläkaren att jag skulle gå omkring och inte ligga still och försöka hålla kvar barnet.
Så mycket blandade känslor, för visst ville kunna lita på vår läkare. Vi förstod ju precis hur hon tänkte. För vi läste om många extremt för tidigt födda, som blivit svårt handikappade. Hjärnskadade.
Åh! Så jobbigt!
Vi hittade ett forum på nätet som blev otroligt viktigt för oss. En tjej i Jönköping hade startat det efter att hon själv haft vattenavgång alldeles för tidigt, blivit sängliggande och sakta räknat dagarna. Hon hade legat still och försökt förlänga graviditeten och det hade gått många veckor.
Hon hade fött en liten son, för tidigt, men inte så tidigt som när vattnet gick.
Han hade klarat sig bra.
Jönköpingsmamman, Nickan, hade startat det här forumet och det var nya inlägg varje dag.
Mammor och pappor, skrev om sina erfarenheter, bra och dåliga.
Och självaste Nickan, hejade på oss för var dag. Kom med uppmuntrande råd.
Som "sticka en bebiskofta!"
"Men, tänk om..."
Min snälla mamma gick och köpte regnbågsfärgat, ekologiskt garn och jag började sticka.
Det var skönt att ha något att göra.
Jag stickade och stickade. Tänkte att om min bebis dör, då ska jag ge den till en annan bebis.
Till någon som väntar barn på det där forumet. Då kändes det inte lika meningslöst.
23+2.
Nu hade det där 48 timmarna passerat.
Jag tillhörde inte där 97% som föder inom 48 timmar.
Nu tillhörde jag de 3 % som kanske föder efter 49 timmar, eller 51 eller 52 eller 102, eller 200 eller...
Ja, inte visste vi, inte en aning hade vi.
Men läkaren sa att;
"Det kommer sätta igång, förr eller senare.
När fosterhinnan har gått sönder är det fritt fram för bakterier att hitta in i livmodern och då startar förlossningen. Det kommer ske snart.
Ni är unga, ni kan bli gravida snart igen."
Marie kom med böcker som handlade om hur det var att förlora barn, få missfall, föda döda barn och så vidare.
Hur man tog för väl...
Allt var så otäckt!
Åh, vad jag var rädd! Jag var rädd för döden, i alla dess former.
För att dö själv, rädd för att någon annan skulle dö.
Aldrig hade jag sett en död människa.
Aldrig att vågar jag se en död människa.
Absolut inte mitt eget barn!
Inte ett foster dessutom.
Nej, det skulle jag aldrig klara. Jag visste det.
Ändå var det kanske just det som jag strax skulle få vara med om.
HJÄLP! DET HÄR GÅR INTE!!! HJÄLP!!! JAG VÄGRAR!!! JAG VÄGRAR VARA MED OM DET HÄR!!!
Jag ringde desperat till en gammal klasskompis som jag vet födde tvillingar alldeles för tidigt.
Jag hade inte pratat med henne på flera år.
Jag ville bara få höra hur man blev människa igen efter att ha fött döda barn.
Hon tyckte nog att det var lite jobbigt. Hon berättade om pojkarna. En var död när den föddes och hade haft vattenskalle.
Den andre dog strax efter förlossningen och var helt frisk, men alldeles för liten.
Hon berättade om filtarna som barnen blivit insvepta i.
Hur de hade fått hålla dem, klappa dem, krama dem,
deras små pojkar.
De döda små pojkarna.
De hade fått lägga dem i någon korg eller vagga. Tända ljus.
Så en stund bara de. Bara varit mamma, pappa, barn. Familjen.
Själva i ett rum, en lång stund. Det hade varit vackert.
Nu låg pojkarna på en kyrkogård.
Jag dog inombords när hon berättade.
Skälvande av skräck.
Döden. Döden. Döden.
Hur skulle jag klara döden så där vackert och moderligt, som hon?
Nej, jag skulle inte det. Jag skulle inte kunna klappa och krama en död människa.
Jag var alldeles för feg. Alldeles för rädd.
Och där inne i mig vände sig det lilla barnet. La sig till rätta med rumpan upp.
Jag la min hand över den lilla bulan.
Rädd. Så himla rädd för vad jag hade att vänta mig.
En av dagarna blev det alldeles för mycket. Jag hade fortfarande inte gråtit en enda tår över vad som hänt.
Visserligen är jag en sådan där som nästan aldrig gråter. En som håller det inom mig och sedan gråter till snyftfilmer istället.
Eller hemska dokumentärer.
Jag hade haft samtal med kuratorn om begravning - utan att gråta.
Alla läkarsamtal om att det var räkna som ett missfall - utan att gråta.
Inte ens på kvällarna när Dennis och jag var ensamma på rummet grät jag.
Inte när jag var helt ensam heller.
Konstigt och dumt.
Jag tror att det är bra att gråta, men jag kunde inte.
Men en dag, som kom det.
Min syster kom in i rummet, med en tidning och godispåse eller nåt, frågade
"Hur är det?"
DÅ, äntligen... Jag grät och jag grät. Så tårarna sprutade och snoret snörvlade.
Jag tyckte så synd om mig själv. Så synd som jag aldrig tyckt om mig själv förut.
Ojojoj... ack, ack...
Jag hulkade och grät.
"Jag ville ju ha det här barnet!!! Vi skulle ju fira jul hela släkten med den lilla
som skulle vara bara en månad... Det skulle ju ha blivit så mysigt... Nu blir det inte så!
Jag ville ha det här barnet!!! Det skulle ha blivit så bra, fattar du det?"
Jag sörjde och sörjde. Lilla syster Astrid fattade. Det tror jag.
Egoistisk fick jag vara.
Det var min sorg.
Det var mig det var mest synd om, i alla fall just den här dagen.
Inte barnet.
Men mitt i gråten, i mina hulkningar, kände jag något. En sammandragning?
Inte gråta nu, det kan kanske starta förlossningen.
Lugn och fin. Lugn och fin. Så, ja.
Inte föda. Andas... Lugn.
En dag var det dags att träffa en barnläkare.
Han var snäll berättade om barn som föds så mycket för tidigt.
Han pratade om att barn kan överleva.
Till skillnad från en där seglarkvinnan...
Barn som föds i vecka 23+ kan överleva, men chanserna är mycket små.
Man gör därför inga aktiva återupplivningsförsök. Utan barnet skulle födas som en
helt vanlig förlossning, fast med en barnläkare till hands.
Barnet skulle antagligen avlida under förlossningen eller strax efter.
Om barnet skulle visa sig vara ovanligt livsdugligt för sin ålder, om det skulle orka röra sig och skrika efter förlossningen, då skulle man hjälpa det.
Då skulle det ha chans att överleva.
Men ändå fanns mycket stora risker för allvarliga hjärnskador.
Vi lyssnade koncentrerat på vartenda ord han sa.
Han var så saklig och proffsig.
Vi ifrågasatte ingenting.
Jag tänkte att "jag önskar att det är han som är där när jag ska föda."
Jag ville att det skulle vara han som skulle bedöma mitt barn. Jag litade helt och hållet på honom.
Han var en god människa. En barnläkare. Min första bekantskap med en barnläkare.
Nu var det någon som pratade med mig som en mamma. För första gången.
Det var underbart, även om det han sa inte var särskilt underbart.
"På Södersjukhuset klarar vi inte att ta hand om så små barn. Vi har inga
respiratorer. Karolinska är det enda sjukhuset som har det. Men du är bara i vecka 23+. Det är ingen idé.
Men om du kommer till vecka 24+0 blir du flyttad till Karolinska för att då ökar chanserna att barnet ska kunna klara sig."
Han hade sagt 24+0. Den magiska gränsen.
Jag var i 23+4.
Jag skulle klara det.
Kämpa, kämpa! Åh, vad jag skulle vara still och lugn och inte hetsa upp mig och inte blöda och inte ha sammandragningar.
Så bestämd jag var på det.
Timme efter timme, vi räknade. Tittade på klockan.
Jag skulle klara det!
Vi fick besök. Kompisar. Familj. Som muntrade upp tillvaron, som gjorde att timmarna gick.
Allt var så overkligt.
Jag fick mjuka trosor, mjukisbyxor, inget fick sitta åt på magen. Det kunde ju störa magen och reta livmodern.
Jag fick tidningar och böcker.
Men den finaste, vackraste gåvan, den glömmer jag aldrig.
ALDRIG. Jag lovar, aldrig.
Min lillasyster, finaste Greta nyss fyllda tio år, hade för sina sparade veckopengar valt ut en dyr fin Bukowski-nalle. Alldeles själv. Den var liten, brun och mjuk med en stickad liten tröja på sig.
Till den hade hon skrivit ett kort.
På kortet stod det;
Till bebisen i magen 2001 08 02
Jag har valt denna nalle med stor noggrannhet och glädje,
för att jag tror och tycker att den ska vara med bebisen hela tiden och ge kraft, styrka, hopp och lycka nu i magen och senare i livet.
Men vad som än händer vill jag ge den av hela mitt hjärta NU!! Greta
Den skulle vara hos bebisen antingen i barnsängen eller i kistan...
Så hade hon tänkt, lilla flickan Greta tio år.
Kan det bli finare? Vilken moster!
Det kändes nästan som om barnet fick bli en egen människa då. Med en egen present, en liten nalle.
Inte ens döden kändes lika skrämmande i och med den lilla söta nallen som skulle få vara med.
Nallen skulle vara med i döden och nallen var inte otäck och farlig.
Det skulle bli bra, på något sätt.
Vi skulle ta oss igenom det.
Tack Greta.
Det betydde så enormt mycket just då, i den stunden.
En liten nalle.
