Midsommarafton och jobb

Åh, nej! Nu är klockan för mycket och jag som hade tänkt att lägga upp bilder från Midsommarafton innan det blir höst.
Jag får väl göra det imorgon istället.

Imorgon ska jag jobba på Barnkulturcentrum. Jag har vabbat två dagar. Nu ska Dennis vara hemma och ta hand om kletiga små barnögon.
Än så länge är det bara Majken och Mille som fått ögoninflammation. Peppar, peppar...

Jag ska skapa fåglar med ett gäng tågluffande utvecklingsstörda och diverse andra besökande. Det blir säkert kul. Det var så länge sedan jag jobbade bara. Jag hittar väl knappt vart grejerna är. Jodå, det blir bra.

Dennis säger att jag alltid säger det EFTERÅT.
"Det var faktiskt jättekul, verkligen."

Den finaste flickan i världen

Hon är så snäll, så snäll.
Hennes hjärta är så stort. Hon vill verkligen alla väl.

Hon är rolig också.
Ikväll när vi skulle sova sa hon;
"Mamma, du är så kraftfull!"
Jag blev lite full i skratt och frågade vad hon menade.
"Tänk, att du inte har blivit smittad av ögoninflammationen, att du kan stå emot den. Och att du är så tung när du ligger på täcket som jag försöker dra bort. Det kallar jag KRAFTFULL!"

Ska man ta det som en komplimang, eller?

Den lille

Ja, vad ska jag hitta på för bildtext till den här bilden?

Bara det kanske att jag inte har några problem att älska den lille människan i den för stora pyjamasen? För det har jag verkligen inte. Det är väl kanske det enda i hela mitt liv som jag aldrig tvivlat på. Jag, som annars alltid velar och får beslutsångest. Men mina barn - inget tvivel, där inte.

Jag kommer ihåg dagen den 6 december, dagen efter att jag hade fött Mille.
På förmiddagen skulle jag få packa ihop och åka hem.
Men först skulle Mille undersökas och godkännas av en barnläkare. Hon gjorde det hon skulle, lyssnade på hjärtat och kände på ryggraden. Inget konstigt, men så sa hon;
"Lovar du nu att älska honom resten av ditt liv?"
"Ja!" svarade jag högtidligt.
Jag tyckte att det var så fint på något sätt.
Det var så oväntat att den frågan skulle komma. Men ändå så naturligt.
Ett friskt barn och en förälder som är full av kärlek, så mycket villkorslös kärlek att det räcker livet ut.
Då så, tack och hej, ni kan åka!

Löftet att älska honom livet ut kommer jag kunna hålla hur lätt som helst.
Lättaste löftet i hela världen. Även om han kommer kalla mig kärringjävel och ha gula finnar och trimma sin moppe. Och snusa och supa. Och göra mig till ett nervvrak.
Doktorn på BB kan vara lugn, jag håller mitt löfte.
I nöd och lust.


(Eller vänta nu, kanske lust står för åtrå - det menar jag ju så klart inte. Utan glädje och sorg).

Sommaren

Den vackra, vackra sommaren.

Jag har aldrig riktigt förstått de där människorna som vill åka bort från Sverige på sommaren. Nästan hela året är det kallt och mörkt och ibland ganska fult och tråkigt.
Och så kommer den ljuva sommartiden och DÅ betalar man massa pengar och åker på charter. Jag fattar det inte.
Det är ju nu vi får lön för mödan, vi svenskar.
Vi frusna stackare.

Simskola

När ska han lära sig simma?
Vi har gått på så många simskolor nu, men han får liksom inte till det.

Jag har försökt anmäla Morris och Majken på sommarsimskola.
Men oj, vad svårt det är att få några klara besked om vart och när det blir!
"Vi hör av oss" verkar vara standardsvaret och så hör man inget mer.

Kvällsdopp

Det var fler som ville ta ett kvällsdopp, nämligen våra grannar.

Bad

Årets första dopp för alla på midsommardagen,
utom för Astrid som badar året om.
T.o.m Bosse badade. Han brukar vara en fegis.

VAB

VAB - vård av sjukt barn.
Eller bli tvungen att stanna hemma för att barnet har ett kladdigt öga som smittar.

Min första arbetsdag gick alltså inte så bra.
Vi skulle ha gjort gosedjur på skapande verkstan.
Och Mille skulle ha åkt till en bondgård med dagis. Haft med matsäck och tittat och klappat på djur. Inte blev det så inte.

Staketveckan, dag 7

12 meter.

Midsommardagen

Vi som var kvar på midsommardagen.
Och så lite fler barn så klart.
Härliga sommar!

Astrid känns som en given familjemedlem.

Staketveckan, dag 6

Astrid och Dennis - ett bra team.
Äntligen ett synligt resultat av denna vecka.
Astrid fick tjata på Dennis att jobba vidare.
I källaren finns ett projekt som lockar lite för mycket. Dennis håller på och uppfinner en synt med massa mystiska ljud och det gör honom på gränsen till besatt, sådan är han, den där mannen som jag lever med. Hm.

Men nu så är staketbygget igång! Tjoho!

Han älskar den farliga vägen

Med EN sko försöker han rymma iväg, den lille rackaren!

Midsommarafton

Underbart väder.

Staketveckan, dag 5

Bara midsommarkul, inget staketbygge.

Staketveckan, dag 4

Bosse efter frisören

Dagens stora grej var att Bosse lämnades in på frisörsalong för första gången.
Tre timmar tog det.
Och totalt nytt utseende fick han.
Alla fästingar borta.

Staketveckan, dag 3

Pappa Owe kom.
Vi var på midsommarfest på dagis - jag, Mille, Moltas, Majken och Lovis.
Camilla lagade spaghetti och köttfärssås.
Vi drack vin och pratade.
Jo, lite staket också... Fixade ström till cementblandaren. Dennis installerade en trefashandske. Inte femfasvante, som jag först tänkte skriva.

Staketveckan, dag 2

Idag kom Camilla, Larsa och barnen.
De har varit och köpt sand.
Astrid och jag har köpt cement och stolpskor.
Dennis och Larsa har varit och hämtat en cementblandare.
Och så har vi ätit gott.

Vad händer imorgon?
Pappa Owe kommer.

Och något jättespännande, fast det berättar jag inte förrän imorgon...
Jag längtar och Astrid också.
12.30 händer något.

GRATTIS STINA 28 ÅR!!!!

Staketveckan, dag 1

Ja, nu har det rullat igång lite, lite grann det här med staketet.

Astrid kom igår kväll.
Vi såg film, Kalenderflickorna. Gullig film med fina miljöer från England.
Morris och Majken var med och såg halva filmen.
Lite sorgligt med en man som dör i cancer och gamla tanter som ska göra en kalender där de poserar nakna. Husmödrar som kokar sylt, stickar o.s.v, men nakna.
Pengarna som de får för försäljningen av kalendern ska gå till den döde mannens minne. Inte alls porrigt eller nåt, bara lite smågulligt och fint.

Men Majken sa så här i morse;
"Vad trött jag är! Det var för att vi var uppe sent och såg vuxenfilm med massa nakna tjejer i."
Hm, skulle kunna tolkas lite annorlunda om hon sa det på fritids...

Idag har Astrid och jagat runt på stan, UTAN barn, och fått i väg ett litet paket till våra syskon i Stockholm.

Hem igen.
Och Astrid satte igång med att måla grindarna. Hon ska vara här nu nästan hela veckan för att hjälpa oss.
Dennis jobbar hela dagarna.
Men imorgon får vi förstärkning från Camilla och Larsa.
Vi ska köpa sand, cement och stolpskor.

Jag känner mig duktig.
Jag har just fått tag i en bil med dragkrok. Tur att det lyckades! Härligt med trevliga människor!

God mat och trevligt sällskap

Grillad fläskkarré, hasselbackspotatis, taggsvampssås.

Mille

Ny dag på dagis imorgon. Stora pojken!

Prinsessbröllop

Vilken tur att det inte var Dennis och jag som skulle gifta oss idag!
Vi hade absolut inte velat svara "ja" till varandra.
Nej, usch och fy!
Jag var så arg på morgonen att jag gärna hade velat kasta en temugg efter honom, men det gjorde jag inte. För det var min favoritmugg från Indiska och den vill jag inte vara utan. Annars så...

Teaterledarträff

Kursdagen i Trosa.
Eller kursledardagen. Jag vet inte vad jag ska kalla det.
Vi skulle lära känna varandra, vi teaterpedagoger. Komma med massa bra idéer inför framtida projekt.
Jag har försökt hålla mig lite ifrån det. Inga nya kurser - nej tack! Jag orkar inte, jag har absolut ingen tid. Så många egna barn att hålla ordning på.

Men bara lite vill jag vara med, har jag tänkt. Jag vill ju inte släppa det helt. Det där yrket som jag så glatt utbildade mig till en gång i ungdomens glada dagar.

Men nu efter dagen i Trosa så fick jag ny inspiration. Lusten kom tillbaka.
Åh, det är så fantastiskt underbart kul med teaterövningar och improvisationer!
Helt makalöst kul. Jag kom på det nu igen. Jag älskar det!
Synd att man inte kan ha det till yrke. Att hålla på med teaterövningar i en bra grupp med en outtröttlig publik. DET skulle jag vilja göra varje dag. Och få lön för.
Problemet är att det yrket inte finns.
Så synd för mig då.

Det är ju så roligt att bara improvisera helt fritt. Sätta ihop de galnaste scener...
Slakteriet där chefen inte vågar prata med de anställda. Praoeleven som är vegetarian. Mannen från Livsmedelsverket som ingen lyssnar på.
Det är bara så kul när det händer! Mera, mera...
Men så är det inte.
Jag har sagt nej till grupper i höst.
Eller jo, EN kanske jag ska ha.

Vi får se, livet rullar på. Nästa vecka ska jag få besked om jag kommer in på kursen "Etik och livsfrågor". Hoppas det, den skulle nog passa mig utmärkt.

Kolla här då!

En båt som heter Astrid!
Som syster Astrid.
På skolan finns en båtbyggarlinje.
När Astrid gick på skolan för femton år sedan, eller nåt, så berättade hon att båtbyggarna hade uppkallat en av sina båtar efter henne.
Här är beviset! Ingen dålig båt heller. Jättefin och stor.
Ingen liten jolle.
Fina Astrid!
Hon gör minsann starkt intryck på fler än på mig.
Inte konstigt, den underbara människan.

Badplatsen

Här har säkert min syster badat många gånger. Men inte jag.
Dagen som jag tillbringade på Stensund var kall och blåsig. Väldigt blåsig.
Regnade en del också.
Så något bad blev det inte för oss.
Bara en promenad.

Utsikten

Fina skolan

Precis vid havet.

Fin trädgård

Jag vill ha en sådan här trädgård.
Inte nödvändigtvis lejon kanske. Men vallmo. Åh, jag älskar vallmo! Det vill jag ha på min grav. Kom ihåg det.

Här var jag förra lördagen.

Stensunds Folkhögskola

Ett av internaten.
Jag tror att syster Astrid har bott här.

Tsunamin

Den här bilden har jag lånat från google.

Läste just ut den här boken.
Oj, det går inte fatta vilken tragedi! Vilken fruktansvärd katastrof mitt i paradiset!
Men vilken kraft det finns i människor! Tänk att kunna hämta sig igen.
Att gå runt bland ruttnande människokroppar och leta efter sitt eget lilla älskade barn, eller barn (många förlorade ju flera barn). Herregud.
Men att som anhörig ändå orka gå vidare i livet. Helt ensam.
Att det är möjligt är helt otroligt. Jag kan inte fatta det. Vilken styrka!
En överlevnadsinstinkt.

Jag kommer så väl ihåg när det hände. Jag brukar inte gråta, men då grät jag. Grät åt löpsedlarna på stan. Med bilderna på de saknade barnen. Alla de leende som inte längre fanns, annat än som ruttnande kroppar ihop med all bråte på de annars så vackra stränderna.
Barnen.
Hoppas att de inte hann bli alltför rädda. Hoppas att det gick så fort.
Men det gjorde det säkert inte. De hann nog bli rädda, alldeles förfärligt livrädda.
Och att drunkningsdöden skulle vara behaglig, det säger en personen i boken (som alltså överlevde i sista sekund), det är den INTE.

Ett litet husmorstips

Jag har hatat blåbärsfläckar.
Men inte nu. Nu vet jag.
Filmjölk!
Gnugga in lite filmjölk, låt ligga en stund. Tvätta.
Helt borta!

Moltas och jag åt våfflor med blåbärssylt i förrgår.
Efteråt hade han en jättefläck på sin ljusgröna fina tröja från Polarn och Pyret.

"Ånej, min klant!", tänkte jag. Men så; Simsalabim!

Gladare vardagsrum

Loppis-fynd; en tjusig grön duk passade precis in på väggen ovanför soffan.
Väggen är vit, men inte helt vit - lite fläckar och trasigt som trollades bort med detta blomster. Jag blev nöjd. Jätteglad.
Resten av min familj märkte knappt något av min vardagsrumsförvandling, helt hypnotiserade av internets makt.
"Kolla, vad bra det blev!", sa jag efter att jag klättrat omkring på soffans ryggstöd och bett dem flytta sig.
"Mm...", blev det entusiastiska svaret från alla fyra som kan prata (Mille räknas inte).
Men jag är nöjd och får nästan lust att städa hela vardagsrummet, så det kanske jag gör imorgon.
Vi får besök i helgen. Dennis bästa vän, Henke, kommer. Och det var verkligen länge sedan.

Loppis

Den här köpte jag till köket för att liva upp lite. Fina glada färger, tycker jag.
Okej, tyckte mannen.



Vacker promenadväg har vi till sommar-loppisen här i byn.
Konstigt nog har jag nästan aldrig varit där, fast det är så himla nära och varje torsdag hela somrarna. Jag som älskar loppisar. Varför har jag inte gått dit lite mer? Idag var det våra kära grannar som påminde mig, så vi tog sällskap. Tur var väl det för Mille ville inte siita i vagnen utan helst härja runt bland antika glas.
Med lite barnpassningshjälp kunde jag göra några fynd.

Morris

Foto: Sara Everskog Lund


"hur lenge lever snekan"

...så stod det i mitt google-sökfönster när Morris använt min dator.
Då kan man väl inte annat än bara älska honom? Så känner jag i alla fall.
Min fina pojke. Han som nästan dog.
Tänka sig, nu sitter han och funderar på hur länge sniglar lever...

Det är så typiskt honom.
En tänkare.

Han blir aldrig någon tuffing.
Aldrig en fotbollsspelare.
Aldrig någon som tar plats.

Alltid en som tar ett steg tillbaka.
Alltid en som betraktar.
Som inte kommer först.
En försiktig.
En snäll.
En älskvärd, fin liten pojke.

Han älskar naturen. Det har han alltid gjort.
Djur.

Han gillar inte tävlingar.
Inte disco.
Inte många barn samtidigt.

Så här beskrev en arbetsterapeut Morris;

"Jag träffade en stillsam, fåordig pojke som var lätt att samarbeta med. Han var noggrann och fokuserad på uppgifterna, även när småsyskonen störde honom."

Det kändes lite sorgligt att läsa, men fint också.
Muskelstyrkan och uthålligheten i hans händer är nedsatt.
Kanske för att han är för tidigt född.
Han orkar inte skriva som andra barn i hans ålder.
Hans mätningsresultat fanns inte ens med i tabellen, som går ned till 4 år. Det betyder att hans mätvärde ligger under 4 års nivå.

Tänk att låta en fyraåring sitta i skolan och skriva hela dagarna! Så jobbigt är det för Morris! Han kämpar och kämpar för att få bokstäverna fina och så får han höra att det inte är fint nog. Dumma skola.
Se den stjärna han är istället!
Han ligger en bra bit över på andra tester. Det får han ingen beröm för.
Och så trevlig som han är. Väldigt trevlig att umgås med.

Han är så vetgirig. Frågar och frågar. Så allmänbildad.
Han vet mer om rymden än vad jag vet. Det var nog flera år sedan han gick om mig vad det gäller sånt. Han pratar om svarta hål i rymden och big bang och solsystem.
Han sitter och kollar på dokumentärfilmer i datorn. Hur Öresundsbron byggdes och sådant. Han vet vad atombomber är o.s.v, o.s.v

Han är speciell. Han är fantastisk.

Han är ingen vanlig pojke.
Han har inga vassa armbågar.
Han har aldrig sagt ett svärord.
Det finns inte i hans värld.
Även om det hänt att andra varit dumma mot honom skulle han aldrig slå tillbaka.
Bara stoppar det ledsna inombords.
Fina, fina pojke...

Vilddjuret

Usch, det är flåsande vilddjuret är vårt husdjur!
Så här ser han ut när han har rymt i skogen och jagat omkring helt vilt.
Ingen tanke på att han heter Bosse och ska komma när man ropar "Bosse!"
Jag hatar när han rymmer.
Han gör det inte jätteofta, men han gör det.
Jag har nästan slutat att ha honom lös.

Idag när jag skulle gå i skogen utan barnvagn och barn känns det som ett ypperligt tillfälle att träna den stackars hunden som egentligen är en väldigt snäll och tillmötesgående hund. Han älskar att träna och blir så glad när han gör rätt och får godis.

I strålande solsken och tom och öde skogsväg släppte jag honom. Ropade in honom var 30:e sekund. Han kom direkt. Hela tiden.
Underbar promenad! Det doftade verkligen skog och sommar.
Så härligt!
Korpar som cirkulerade över kallhygget.
Det har jag aldrig sett förut. Då började jag genast att tänka på ond bråd död. Tänkte att det var ett tecken, att någon i min närhet snart ska dö. Blev obehaglig till mods.

Löjligt! Så slutade jag tänka löjligt och fortsatte träna den fint trippade svarta lurv-varelsen vid min sida.
Han var gjorde hela tiden som jag sa. Duktig hund!

Tills - han helt plötsligt dök in i skogen. Jag skrek på honom med min strängaste och argaste röst. Han kom inte.
Jag såg honom långt inne bland tallarna.
Han rullade sig. Alla benen i luften. Upp på alla fyra och så slängde han sig ner igen. Rull, rull... Sprattel, sprattel...

Och så kommer han tillbaka. Alldeles bajsig! Hela pälsen. Halsbandet är helt insmort i älgdiarré. Äckliga hund!

Alla dagar är inte underbara med hund. Inte med Bosse-hund i alla fall.
Nu har han schampoonerats och duschats iskallt med vattenslangen. Han hatar det och jag hatar det. Dumma Bosse.

Morris och Majken är i Stockholm.
Moltas och Mille på dagis.
Jag har lovat att städa. Men jag kom av mig efter älgdiarrén. Det känns som jag har älgdiarré under naglarna. Jag är handlingsförlamad.
Men ETT, TVÅ, TRE - STÄDA!!!!
NU SKA JAG STÄDA!!!
Åh, vad tråkigt! Vart ska jag börja?!