Mer kalasbilder

Så himla söt! Jag tror allt han är lite lik moster Astrid som barn.

Bara en endaste kille var bjuden. Morris och han är kompisar sedan förr.

Tur jag hade Stina till hjälp.

Lycklige Bertil på väg upp i linbanan.

Jag måste säga att jag gillar Paltorps hage mycket mer än alla dessa hysteriska  Busfabriker.
Lugnt och skönt ute i naturen. Enkelt och trevligt.
Barn behöver inte ännu mer stressiga miljöer än de redan har.
Det enkla är det bästa.
Jag är ett fan av Paltorps hage. Majken fick ett årskort för 2012 i födelsedagspresent av de rara ägarna. Det var så himla fint och hon blev väldigt, väldigt glad.
Den bästa presenten, sa hon.

Kalas

Kusiner som hjälper till att dekorera kalasplatsen.

(Dumma kamera att överexponera! Dumma, dumma! Varför gör den så?!)

En lite febrig Majken öppnar paket.

Så i söndags var det äntligen dags för kalaset.
Majken var lite sjuk, men skam den som ger sig på sin kalasdag!

Kalaset var på Paltorps hage. Helt perfekt! Inga förberedelser hemma och inga avancerade lekar som behövdes förberedas. Bara packa med grillgrejer, fika och godispåsar.
Tur vi hade Stina och kusinerna till hjälp. Båda papporna, Dennis och Nisse, befann sig utomlands.

Kalaslängtan

Igår hade Majken sitt 8-årskalas. Hon har längtat och längtat.

Kusinbesök

Sötaste glasögon-kusinen i hela världen!
Hur söt kan man bli med glasögon? Svaret är; världens sötaste!!
Han passar så bra i sina nya glasögon.
Aldrig har jag sett någon passa så fint i glasögon.

En torsdag med kalabalik, barn och pannkakor

Igår var vi på besök hos L och hennes familj, där även Bosses flickvän bor.
Barnen sågade och blev osams.
Barnen körde traktor och blev osams.

Bäst att gå in.
Inne blev det ännu mer kaotiskt.
Högljutt av barn som lekte och barn som blev lite osams igen.
Upp på övervåningen för att klappa katten, ner igen, upp igen...
Krock - huvud mot läpp! Aj! Blod! Gråt! Skrik!

Pappan stekte pannkakor med en hand, på andra armen hängde en nyfiken nio månaders bebis.
Bosse blev utsläppt från fårhagen av mina barn som sprang in och ut ur huset.
En smutsig Bosse inrusades i huset med de ljusa fina mattorna!
Aldrig satt mer än två personer vid bordet för att äta pannkakorna.
En tvååring som behövde sova, men som satt käpprätt upp i vagnen när snälla pappan lämnat pannkaksoset för en "söva-barn-promenad".
En himla kalabalik helt enkelt!

Nej, det var dags för familjen TapperKaller att lämna  den andra småbarnsfamiljen i lite lugn och ro.

Men DÅ kom lugnet! Tyst och stilla.
Kaffe med påtår.
Inget gnäll.
Till och med Bosse i fårhagen höll truten, han som stått och skällt oavbrutet tills något barn släppt ut honom.
Frid och fröjd.
Ibland är det härligt med barnfilm.
Eller var det bara så att orken att hålla igång tog slut?

Mumbai

Hit ska vi om mindre än fyra månader.
Ingen småbarnsidyll precis. Att resa med alla fem i de åldrar de är i nu skulle nog mest bli en pärs.
Det blir nog alldeles lagom med en tioåring och en bebis.
Barnen har bytt favoritfilm från "Lejonkungen" till "Slumdog millonaire" som utspelar sig i Bombay, eller Mumbai menar jag...
En riktigt bra film! Se den!

Barnens favoritscen; när Jamal hoppar ner i bajset.

En bok igen

Nu har jag läst ut den här boken. En brittisk feelgood bok.
Den var nästan lite för mycket feelgood, det får ju inte bli så att man vet nästan precis hur det ska sluta redan efter några kapitel. Den här var lite så.
Första gången en viss person dök upp så visste jag att den mannen kommer hon falla för, till slut.
Ja, och så blev det ju så klart... Med lite små överraskningar på vägen.  En ensamstående mamma som kämpar med sina bråkiga pojkar. Några andra som kämpar för att bli gravida.
Lite homosexual kärlek m.m
Roligt med hundarna.
Men att det skulle vara en ny "Marley och jag" som jag läste någonstans - nja, det håller jag inte med om...
Fast visst var den underhållande. Absolut visst var den det.

En ulv i fårahagen

Bosse flyr undan fåret som försöker stånga honom efter att han har försökt spela tuff.  Vad som hände mer denna dag finns att läsa HÄR  hos L. Det var en fin dag. Tyvärr blev det inte fler bilder tagna, det fanns lite annat att försöka hålla ordning på.

Om och om igen

Personerna på bilden har inget direkt med saken att göra. Bara en bild snodd från google.

Jag är så trött på svensk reagge!
Det är inte Dennis.
Inte barnen heller.
De lyssnar om och om igen. Samma låtar.
Så tjatigt med den där skånskan.
Hela sommaren. Svensk reagge.
Och så kom hösten.
Ännu mera svensk reagge.

Alltså, de första hundra gångerna var låtarna helt okej.
Men inte nu.
Fem barn som låter och så reagge.
Fast just nu gillar jag nog ingen musik känns det som.
Det är så mycket ljud ändå.
Tystnad tack.
Eller på sin höjd P1.

Så tråkig är jag.

Dags för simskola igen

Simskola idag.
Jag och Manne ska titta på. Svettas.
Det är väldigt varmt i simhallen.
Någon gång ska vi också bada. Men inte idag.
Han är så nöjd ändå. Tittar och tittar.
Om han inte somnar förstås. Det gjorde han förrförra gången.
Med små, små svettpärlor i sin lilla panna.
Min söta Manne.

Höstkväll

Dennis kaklar lilla toan (ja, den enda toan vi har) och suckar.
Jag ammar, dricker Yogi-te och bloggar.
Det är kolsvart ute. Regnar riktigt höstregn.

Vem vill ut och gå med Bosse?

Höstsol

Vilken underbar fin höstdag vi har haft!
Sol och värme, men ändå den där friska luften.
Helt underbart!
Morris fick punka på sin Linköpings-cykel. Peter och han åkte och köpte både nytt däck och ny slang.
Ny ringklocka fick han också.  Så Morris har haft en bra cykeldag.

Majken har träffat sina nya Linköpings-kompisar. De smsade och ringde varandra utan min medverkan.
Stor tjej nu.

Imorgon blir det den obligatoriska färden till Ikea. Tidigt, innan alla andra östgötar hinner dit.

Trossbotten

Nu har det hänt som jag fasat inför.
Katten Sigge har missuppfattat det här med vår påbörjade människo-toalett. Den där tyginklädda hörnan med uppbrutet golv med reglar och trossbotten... Han tror att det är en enda stor katt-toalett!
Jag dör!

Golvläggaren kom hit för tre veckor sedan.
Vad hände?
Bosse, den stora svarta lurviga besten, var upptagen med något här inne och märkte inte att en stor hantverkarkarl togs in förrän han stod härinne i vardagsrummet. Bosse blev så överraskad och flög fram mot golvläggaren och skällde sitt allra otäckaste skall.
Golvläggaren blev så rädd (så klart) och backade med armarna uppdragna över huvudet.

Han gjorde en snabb koll av det blivande badrummet och flydde sedan snabbt.
"Jag ringer om en offert".

Och så har han aldrig hörts av.

Dagens projekt blir att leta kattbajskorvar i sågspånen och sedan spika fast tyget med spikar varje millimeter så kattkräket inte kan ta sig in.
Roligare kan man ha.

Fast tråkigare också.
Jag tänker på den där amerikanske mannen som ska avrättas om fem dagar. Han som kan vara oskyldig.
Han hade nog gärna bytt med mig och kommit hit och fixat med kattproblemen.

GRATTIS!!

 

GRATTIS GUNNAR 5 ÅR!!! 

Vi har inte hunnit skicka något kort, men jag vet att han ibland tittar in här hos oss. Hälsa honom, Stina, och säg att idag tänker vi på honom. Hurra!

Plåster hjälper alltid

Om man får en smäll vid näsan - ja, då är det klart att man måste ha ett plåster!
En hel dag var Mille så här söt, trots att vi kom och tänka på en viss tysk diktator varje gång man tittade på honom.

 

El

Oj, vilken jobbig uppgift jag fick i dag!
Kolla upp elpriser och elbolag.
Jag förstår inte ens elräkningen. KWh hit och dit, fast avgift, årsavgift...
Snurrigt.
Jag ringde rådgivningen. Punkt slut.
Nu har vi GRÖN EL. Härligt! Kraft och kultur.
Dövar det dåliga miljösamvetet för all bilkörning som vi varje vecka plågar vår kära moder jord med.
Och den långa flygresan vi ska göra i januari. Oj, oj!
Klart vi måste ha 100% grön el!

"Fast i slutändan är det samma el ändå", säger Dennis.
(Tyst nu, en liten stund kan jag väl få tro att jag har gjort något bra, tänker jag tyst för mig själv...)

Att välja bort kol, olja och kärnkraft och bygga vårt samhälle på förnyelsebara energislag är vår generations största utmaning. Användningen av förnybara energikällor i energiproduktionen måste öka världen över för att gradvis begränsa förbrukningen av fossila bränslen och dess påverkan på miljön.

Vind, vatten, sol och biobränslen klassas som förnybara energikällor, dvs energikällor som återbildas i samma takt som de används och aldrig tar slut. Förnybar energi svarar i dag för ungefär 30 procent av den svenska energitillförseln.

Man lever för att leva

Idag höll Moltas på och snackade om något han ville ha. Jag lyssnade bara med ett halvt öra, så där som jag gör ibland när jag sitter vid datorn eller nåt. Och alltid när de tjatar om något de vill ha brukar jag säga att "då får du önska dig det när du fyller år."

Då hör jag Moltas stränga röst;
"MAMMA, MAN LEVER INTE FÖR ATT FYLLA ÅR!!!
MAN LEVER FÖR ATT LEVA!!!"

Okej, Moltas jag fattar - jag ska komma ihåg det. Jag lovar. Rätt bra livsfilosofi "faktis" (som Moltas alltid säger; faktis...)

Hej Stina!

Stina, jag har tänkt detsamma - att han är lite lik dig!
Du vet de där fotona som finns på dig och katten Sigge, när du ca sex månader och är uppe i Dalarna hos den där ljudläggar-Bosse Persson, tror jag. Du sitter i en upp och nervänd stol och tittar på katten.
Ser du inte nästan exakt ut så här då?
Jag vet inte var de fotona finns, men jag har de på näthinnan.
Han är lite spyig här, men lika söt för det.

Ah, jag svarar på hela din kommentar här istället...
Ni är jättevälkomna nästa helg!
Den här helgen åker jag till Mimmi och Peter med alla barnen.
Dennis och Bosse får studiE-roa sig, eller studiO-roa sig.

Nästa helg har jag halvt om halvt lovat Majken att hon ska få ha sitt 8-års kalas. Jag har tröttnat på barnkalas, men stackars barn måste ju få ha det ändå. Suck, nu har jag skjutit på det lääänge...
Och Dennis åker nog bort. Grekland.
Ni kanske vill vara med! ;) Hon ska bara få bjuda några få bästa vänner. Och vi ska nog vara på det som heter Paltorps hage. Kanske såg du bilder där ifrån för några veckor sedan. Stor, stor lekpark i mitt i skogen liksom.
Vore ju alldeles fantastiskt trevligt om ni ville komma och kanske hjälpa till lite...
(Jag är inte lite fräck, va? Men du är ju min syster så därför vågar jag fråga.)

Jag såg en bild på Bertil med glasögonen. Åh, så himla fin! Han passar så bra i de urtjusiga retrobågarna. Han har bra smak, pojken!

Kärlek

Tänk, en del kan tycka att det är så betungande att ha småbarn.
"Åh, det första året var sååå jobbigt, skulle aldrig stå ut med ett barn till!"
"Att sluta amma var en sådan befrielse!"
"Fri att få göra mina egna saker..."

Jag tycker inte så, känner aldrig så.
Jag tycker inte det är jobbigt.
Jag älskar att amma.
Jag har inga egna saker jag längtar efter att få göra.
Jag njuter.
Jag tycker det är underbart.
Jag älskar att vara mamma.
Präktigt kanske, verkar som jag överdriver, som att jag vill att det ska var så fantastiskt.
Men det är alldeles, alldeles sant. Jag älskar det, så mycket.

Idag i simhallen satt jag med Manne i famnen och tittade på mina större barn som gick i simskolan.
Manne tittade storögt på allt, på sina syskon i vattnet.
Jag satt med min kind mot Mannes lena, fjuniga huvud och kärleken flödade.
Jag kunde liksom känna hur den bara strömmade i kroppen, som endorfiner i mitt blodomlopp. Från kinden som jag höll mot hans huvud ut i armarna och fingrarna, hur det pirrade i hela kroppen.
Så där fysiskt.
Jag satt och viskade i hans öra, om och om igen.
"Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig..."

Han skrattade och tuggade på min hand.
Jag förstår vad uttrycket "jag vill äta upp dig kommer ifrån".
Det måste vara just det där när man älskar någon så mycket så man nästan inte vet vad man ska ta sig till.
Tänk om jag fick stanna tiden lite och njuta ännu lite mer.
Fina bebis, Manne. JAG ÄLSKAR DIG SÅ MYCKET!!!

En söndag som gått

Oj, vad han har vuxit!
Alla kläder är för små helt plötsligt.
Sandalerna också.
Fast sandalernas tid är väl ändå förbi.
Burr, vad kallt det har varit idag!
Igår var det sommar, sol och 22 grader varmt.
Idag 15 grader och mulet. Blåst och regn.

L kom hit med alla sina pojkar + "tjejen" som Mille kallar deras hund. Alltså Bosses tjej.
De hade med sig en massa god mat, rester från en grisfest som de varit på.
Vi dukade upp på verandan, åt och frös.
Kaffet drack vi inne.

Dennis, Morris och Majken åkte till Arboga och hälsade på bonden som vi hyrde ett torp av när vi bodde i Stockholm.
Kära lilla Fiastugan.
De åkte båt, men Majken började gråta för det var så vågigt.
Så åkte de fyrhjuling istället. Det var bättre.
Majken började minnas en del. Hon var tre år senast hon var där.
Intressant det där med minnet...

Varför har jag inte anmält mig till högskoleprovet?
En undermedveten motvilja?
Eller har jag helt enkelt glömt det? Eller inte hunnit?
Varför gör jag det inte nu?
Jag vill inte.
Kanske Manne vaknar som ligger vid mitt bröst.
Nej, jag gör det imorgon istället.
15 september sista dagen.

10 år sedan

Bilden från DN

Undrar vad man själv hade gjort. Hoppat eller inte hoppat??
Det går verkligen inte föreställa sig paniken.

Attans, järnspikar!!!

Attans, sablars, järnspikar! (För fula svärord får man ju inte säga, det lär jag barnen, fast nog fick de höra kära mor säga några riktiga svärord då vi kom till bilen några minuter för sent och jag skymtar en gul remsa på fönstret. Reklam? Nej!)

Vilken störande inledning på helgen! Och så just det där att handlar om några minuter...
Lapplisan kom 16.59 och parkeringen gick ut 16.54!!!
500 kronor fattigare.
Ja, ja, bara bita ihop och betala.

Helgens film

Helgens film blev "Sju år i Tibet".
Vilken bra film!
Jag har aldrig sett den förut, fast den är så gammal som från 1997 och så populär när den kom.
Jag gillar verkligen filmer som bygger på sanna historier.

Nu har barnen blivit lite mer allmänbildade också. Morris blev helt engagerad i Tibets självständighet.
Det är verkligen roligt med stora barn också.
När man ser på film och hur man kan prata om saker.
Morris kan mer om vissa saker än vad jag och andra vuxna kan, han sitter ju gärna försjunken i faktaböcker i timmar. Det  med Kinas ockupation av Tibet var nytt för honom, men nu kommer han ihåg allt vad filmen handlade om för alltid.
Det kan jag slå vad om.

Kusin Maria och syssling Eyvind

Så värst ofta ses vi tyvärr inte, eftersom de bor i Göteborg.

En rejäl syssling. Eyvind elva månader.

Så glad hela tiden!

Gå, gå, gå... men hålla hand.

Det var ett tag sedan de var här, på Morris födelsedag.

Moltas och katterna

Moltas har våfflor på fötterna, men vill inte ha schampo på pizzan. När det faller havre från himlen.

Det kan bli lite fel ibland;
Våfflor - tofflor
Schampo - chaminjoner
Havre - hagel

Sigge (piss-katten) har skött sig i fyra hela dagar nu. Tror jag i alla fall. Jag har inte funnit kiss eller bajs någonstans, förutom i lådan då.
Lille Ture han klarar till med att ta sig ett litet toalettbesök ute. Vi såg honom i morse genom fönstret, hur han grävde och fixade bredvid en stubbe.

Våra stackars tomater

Det går lite si så där med trädgårdsodlingarna på Eriksdal.
Tiden räcker verkligen inte till.
Och några gröna fingrar har vi kanske inte här i hushållet. Jag vet inte. Trevilgt är det ju att hålla på, men vi vet något inte så värst mycket om det. Har så smått lärt mig skilja på ogräs och perenner.
Men kallar man malva ogräs, det vet jag inte än...

I år blev tomater vår enda sådd.
Massor, massor av tomater eftersom jag försådde en hel påse. Tyckte det kändes löjligt att spara några ynka pyttesmå frön.
Så vad blev det? Kanske 30 gigantiska  plantor, som jag har hållit på och planterat om och gett näring och vattnat och flyttat runt och ägnat sommaren åt.

Nu har vi skördat en del, men de allra flesta tycks gå under i regnet och de solfattiga dagarna.
De ruttnar liksom i kvisten.
Vad ska man göra? Ge upp dem? Plocka in dem?

Gammel-Gösta och lill-Gösta

Moltas.

Moltas har varit i Arvika och hälsat på gammelmorfar och gammelmormor.
Och gammelmorbror och hans fru.

Mötet mellan gammelmorfar och Moltas var otroligt fint, om jag ska tro Dennis och det gör jag.

Dennis har vuxit upp utan pappa. Bara drygt ett år fick han ha sin pappa. Sedan dog den 28-årige pappan i cancer. Så otroligt sorgligt.
Andra vuxna män fick fylla pappans plats. Farfar, morfar och morbror.
Särskilt viktig blev morfar.
Den barnkäre, lekfulle morfarn, även kallad "Offa".
Han som inte drog sig för att klättra i träd, tämja sädesärlor, göra båtutflykter och låtsas att man levde på en öde ö. Han med den livliga fantasin som kunde hitta på de allra mest fantastiska sagorna.

Jag har förstått att den här mannen, Offa, varit den bästa morfar en faderslös pojke kunnat drömma om.
Nu är Offa gammal, jättegammal.
Blind och sjuk i kol. Och bor på något slags sjukhem.

I helgen fick han besök av sitt barnbarn (Dennis) och två av sina barnbarnsbarn, Moltas och Mille.

Finaste, finaste Moltas går rakt in i sjukrummet, utan att tveka tar han den gamles hand och sitter hos honom. Tittar utforskande på honom och låter den gamle klappa och klappa honom.

Jag var inte med, men jag har förstått att det var något alldeles speciellt.
Något nästintill magiskt.

Vad glad jag är att Moltas har fått hans namn!
Moltas Gösta.

När den dagen kommer och Gösta inte finns mer, kommer någonting ifrån honom definitivt leva vidare i lille Moltas Gösta. Det är jag säker på.