I söndags

Söta Mille har ätit grillad korv med senap och ketchup.

Glada tjejer som lekte slott. Alla vi andra var fångar utom killarna som var de onda. Fast de onda visste nog ens inte om det, verkade det som.

Mors dag-tårtan. Dekorerad av Larsa.

Underbara jordgubbar!  Jag vill ha jordgubbar varje dag.

Vagnsprojektet.

"De onda". De ser inte jättefarliga ut precis.

Söndagen var trevlig. Stockholmsbesök.
Camilla och Larsa +´barn.
Underbara gäster som kommer hit och har med sig både lunch och tårta.
Jag satt mest i soffan och ammade.
(Visst ja! Moltas blir galen när jag säger så - att jag ammar. Det är ju bebisen! Hur är det egentligen? Han ammar, men vad gör jag då? Ger di? Någon som vet?)
Jag hade visserligen bakad bröd som blev klart precis innan de kom, men det glömde jag att ta fram. Amningshjärna?

Pojkarna skulle kunna spela TV-spel hur länge som helst. Men med äggklockans hjälp tvingades de leka ute lika mycket.
Så var det åtminstone tänkt.

När det var dags att åka hem kom jag med det jobbiga;
"Jo, den där vagnen, som jag ska sälja - tror ni att ni kan hjälpa till med den?"

Vad det gäller vissa saker är jag nästan helt handlingsförlamad, t.ex att sälja vagnar.
Jag har genom åren samlat på mig en hel del vagnar. Jag har en liten svaghet för barnvagnar, skulle nog kunna kalla mig barnvagnsfetischist.
Inte på det viset att jag går i gång på nya moderna svindyra Bugaboo.
Nej, mer bara vanliga Emmaljunga i alla möjliga modeller. Bara för att jag aldrig blir nöjd med den jag har för tillfället.
Dennis blir galen. Vilket jag kan förstå.
På verandan står nu fyra vagnar. I gamla Forden en tvillingvagn.

Oj. oj... jag vet att det är lite sjukt...
Men faktiskt har jag kört en till soptippen, en gammal mörkblå manchester 70-tals vagn med skeva hjul som jag köpte till Majken för 200 kronor 2003.
Vi använde chassit till att köra cementhinkar i förra sommaren vid staketbygget.
Det blev dödsdomen för vagnen och lika bra var väl det.
En mindre.
Nu är det bara fem kvar + en i Linköping.

För ett år sedan började Camilla och jag projektet att sälja en av vagnarna, en Teutonia - trehjuling. Som jag köpte på Blocket 2009.
Den passar sig inte alls på landet, på grusvågar. En gång har den vält med lille Mille i.
Jobbig att fälla ihop och ha bilen också. Så väck med den!

Men. Oj, vad svårt att bara göra det! Jag skjuter upp och skjuter upp.
Tvättade tyget  för ett år sedan.
Tog den till Lekia för ett halvår sedan för att få ryggstödet kontrollerat (det var så trögt).

NU ett helt år senare tog Camilla och Larsa tag i projektet igen och satte på tyget.
Medan jag satt på en stol med bebisen i knät och tittade på. (Varför kunde jag inte ha gjort det själv för länge sedan?)
Nu är det bara för mig att fota vagnen och skriva ihop en annons och lägga ut den på Blocket.
"Bara och bara..." 
Jag kommer skjuta upp det tills vagnen är färdig för tippen.
Ändå drömmer jag om en annan vagn.
En liten smidig Brio Sing att snabbt och smidigt slänga in i bilen. En sådan vill jag ha!

Den 40 år gamla galonvagnen tar upp två hela säten i bilen. 
Annars är den ju väldigt fin...

Sova och annat vardagsbestyr

Så här vore det ju bra om barnen kunde sova.
Men så är det inte varje natt. Inte någon natt just nu faktiskt.

Jag ska inte klaga för jag sover oförskämt bra med en liten ammande nyfödd vid min sida.
Men de stora barnen flockas omkring mig. Det gör väl i och för sig inte så mycket, men ibland är sängen alldeles full av barn (och hund) då jag ska gå och lägga mig. De gillar att sova nära.
Det är bara Majken som alltid föredrar att sova själv i sin säng i sitt rum.

Idag har jag varit och fikat med en mamma som berättade om sin dotter som skadat munnen förra veckan. Under tiden ringde min telefon, men jag struntade i att svara. Jag kände inte igen numret och tänkte jag ringer upp sedan. Jag borde ha svarat - det var från fritids.
Morris hade gjort illa munnen och var så förtvivlat ledsen. Spricka i läppen och ont i framtänderna.
Morris och Majken påstår att någon i klassen slagit upp en järngrind mot hans mun och att personen gjort  det med flit. Och när Morris låg och grät på gräsmattan sa personen;
"Flytta på dig! Du ligger i vägen!"

Imorgon ska Morris till tandläkaren och röntga tänderna för att kolla så att de inte blivit skadade.

Alltid är det nåt.

Men Majkens lungröntgen var bra, fick jag veta idag. Hon ska tillbaks om tre veckor för att kolla järnvärdet och göra allergiprov för hund, katt och kanin.
Doktorn tyckte att det var intressant att ta de där allergiproverna för att Majken får så jobbig hosta när hon blir förkyld.
Majken började gråta när jag sa det.
"Tänk om jag är allergisk mot Bosse!!"

Det tror inte jag. Men tänk om. Vilken tragedi!

Mors dag och lillebror två veckor

Vilken stor bebis jag fick i famnen för en stund! Mille är inte svartsjuk, men ibland passar han på att bli lite liten.

"VA!?! Ska vi gå här?" Höger öra är inte alls bra, men någon läkare får vi inte träffa. Alla tider uppbokade lååångt framöver. Vi måste hålla på och ringa och kolla läget varje vecka.

Moltas på sjukhuset efter hörselkontrollen. Vi var tillbaks på BB för att hämta Babybagen som vi glömde förra veckan.

Babybagen som vi fick på sjukhuset med alla spännande grejer i. Två paket blöjor, två bodies, våtservetter m.m m.m

Morris på City Grillen.

Härliga maj!

Min dator har plötsligt gett upp. Jag är jättesur och deppig för det.
Nu använder jag Morris dator, som snart också kommer ge upp.
Det är strömintaget som slitits ut. Så det går inte att få in ström i datorerna längre.
Deppigt värre.
Morris går fortfarande om sladden ligger helt still i ett speciellt läge.
Alla mina foton kommer jag inte åt och viktiga dokument som jag skrivit, protokoll från styrelsemöten som jag skulle skriva ut. Typiskt!
Men jag får väl hoppas att den 2/3-elektroingenjören här i hemmet kan fixa det då hans termin är slut  om två veckor.

Lillebror har blivit två veckor och blivit beskådad av sin mormor och Peter, fredag och lördag.
Och idag, Camilla och hennes familj.
Tänk, att nu har han blivit två veckor!
Bara två små ynka veckor och jag har redan vant mig så vid honom att jag inte ens tagit kort på honom, på hans två-veckors-dag. Bara tar honom för givet.
Nej, kanske inte riktigt så.
Jag förundras fortfarande över att han är så fin och att han kom ut så färdig och perfekt med sina fem fingrar och  sina fem tår. Men jag är van vid honom nu, att han ligger vid bröstet och blir ilsken om han inte får vara nära. Pappa duger inte lika bra längre och inte Majken och ABSOLUT inte nappen.
Jag vill verkligen att han ska acceptera nappen.
Hur gör man?

MVG

Nu ska jag ägna mig åt någonting så fult som att skryta.
Hi, hi...
Jag är så glad så jag kan inte låta bli - högsta betyg i matte B!
Jippi!
Jag trodde ju att jag var helt hopplös i matte, men det var jag visst inte.
Nu är jag klar med min särskilda behörighet, redo för att söka sjuksköterskeprogrammet hösten 2012.
Om jag inte kommer på något annat under tiden. 

Professor Manne

Karl Manne Georg Siegbahn, 

född 3 december 1886 i Örebro, död 26 september 1978 i Stockholm, var en svensk fysiker, professor i experimentell fysik vid Lunds universitet 1919 och professor vid Uppsala universitet 1922.

Han mottog 1924 års nobelpris i fysik för sina "röntgenspektroskopiska upptäckter och forskningar".

1936 tilldelades Manne Siegbahn en professur i experimentell fysik, och Kungliga VetenskapsakademienManne Siegbahnlaboratoriet på Stockholms Universitet. beslutade att grunda ett institut med honom som föreståndare. Delar av detta institut utgör idag

Siegbahn blev 1916 ledamot av Fysiografiska sällskapet i Lund samt 1922 av Vetenskapssocieteten i Uppsala respektive Kungliga Vetenskapsakademien. Han var från 1923 till 1961 ledamot av Vetenskapsakademiens Nobelkommitté för fysik.^[1] Han invaldes i Ingenjörsvetenskapsakademien 1941 och i Krigsvetenskapsakademien 1946.

Siegbahn blev teknologie hedersdoktor vid Kungliga Tekniska högskolan 1957.^[2]

Gift med Karin och far till nobelpristagaren Kai Siegbahn och ambassadören Bo Siegbahn. Kai Siegbahn avled år 2007 och Bo Siegbahn 2008.

Hans stoft återfinns i Engelbrekts kolumbarium i Stockholm.

(Från Wikipedia)


Visst kan man bli professsor och få nobelpriset fast det råkar finnas en clown med samma namn! Beviset är här! 

Röntgen

Nu ska jag åka och hämta min lilla dotter för att hon ska åka och röntgas.
Lungröntgen.
Läkaren tyckte ju att det var så konstigt att hon haft två lunginflammationer på ganska kort tid med exakt samma inflammationsställe. det såg visst åt som det satt något i vänster lunga, för röntgenbilderna från i höstas och i vintras var i stort sett identiska. Nu är hon frisk och läkaren vill veta hur hennes lungor ser ut då, om vänster lunga är hel och frisk.
Så idag är det dags.
Skönt att slippa rulla dit henne i rullstol som förra gången.

Lillemannen ska följa med. 10 dagar gammal börjar han bli van vid bilen, tror jag.
Igår var vi också på sjukhuset. Moltas gjorde hörseltest. Höger öra - inte bra.

Namn

Att ge sitt barn ett namn är inte det lättaste.
Usch, nej! Det är svårt och det är viktigt.
det är ju en människa som ska leva ett helt liv med namnet vi sitter är hemma i soffan och bestämmer bara så där. Dricker lite kaffe och säger;
"Ja,men... Han får väl heta det då..."

Han kommer säga sitt namn hundratusen gånger och få nästan lika många reaktioner på det, skriva det, hitta på sin egen lilla namnteckning, ta i hand på viktiga möten, få utlänningar att uttala det och också mötas av vissa förutfattade meningar om vem man är.
Jag hörde ett radioprogram alldeles nyss som handlade om att namnet betyder mer än man tror.
När man söker jobb bl.a. och i en massa andra situationer.
Det gjorde ju inte saken lättare precis.
Vi har fått så otroligt många namnförslag den här gången. Alla på M.

Martin
Manolito
Milton
Måns
Malte
Michael
Micke
Melker
Mårten
Mållgan
Manfred

Namnet som vi nästan bestämt oss för är ett svenskt och finskt mansnamn, med fornnordiskt ursprung från ordet madher som betyder man.
Vi har så smått börjat kalla honom för det för att känna efter.
Reaktionerna kommer säkert vara många, som vanligt.
"Det kan man väl inte heta!? Det är ju inget riktigt namn..."

Men det är det. Betyder ju till och med man och är riktigt gammalt här i Sverige. Så det så!

Lille storebror

Mille har verkligen tagit det här med att bli storebror bra.
Han är så gullig mot sin lillebror. Klappar honom ömt på huvudet flera gånger om dagen.
"Mamma. här är jag!" säger han glatt.
Kanske för att jag inte ska glömma bort honom. och napparna snor han från lillebror.
Mille som aldrig har använt napp.

En till

Innan förlossningen läste jag den här av Anna Jansson. Hitintills den bästa med kommisarie Maria Wern.
Spännande, eftersom det handlade om provrörsbefruktade gravida kvinnor.
Mycket bättre än den tidigare.

Liten och perfekt

Jag kan verkligen bara ägna mig åt att titta å den här lilla människan och förundras över att allt är så fint och perfekt på honom.
Att det lilla örat har fått alla de där rätta krusidullerna t.ex. Var det inte så Lina sa i kyrkan då prästen frågade hur Gud skapade människan? Jag kommer inte ihåg riktigt, men något åt det hållet...

Allt som fungerar så perfekt på den lilla minimänniskan, att han kan titta oss rakt in i ögonen.
På det ena örat har han fått ett litet veck och det är så märkligt att just så har vi många i familjen. Jag, min pappa, syster Stina och syster Greta, och flera. Nu minns jag inte riktigt. men tänk att det kan vara en sådan stark gen som följer med från morfar! Undrar hur många generationer den vandrat vidare och hur många kommande generationer.
Det är bara en sak som inte har varit helt perfekt de senaste dagarna - stanken från navelsträngs-stumpen.
Blä! Riktigt illa. Barnen har hela tiden sagt;
"Mamma, han har bajsat. Han stinker!"
Men bebisbajs luktar ju inte direkt illa, mest jäst, tycker jag. Som en deg som står och jäser.
Nej, barnen har ju känt den äckliga stanken från navelsträngen.
Igår, på 1-veckas dagen, föll den äntligen av. Så nu är han bara helt perfekt! 

Idag har bebisen och jag sovit länge mitt på dagen. Det är så skönt det här nya livet! Bara vara.
Ingen matte. Inget jobb.
Jag bara lägger i tvätt, hänger tvätt och plockar i köket.
Annars så njuter jag av lugnet då de andra barnen är på skola och dagis.
Det blir så tyst! Det har blåst massor idag, men det var bara härligt att somna till ljudet av vinden i träden.

Jag har klippt håret på Dennis, och han tyckte det blev alldeles för kort. Han hade visst vant sig vid att vara långhårig.
Barnen var inte till större nytta i mina försök att övertyga honom;
"Det var mycket bättre förut, pappa."

Lille bebisen och jag har varit på styrelsemöte. Han har, åtta dagar gammal, varit på teatern. Fina, gamla teatern här i stan. Han var så snäll och gjorde inte mycket väsen av sig.
Däremot när vi skulle handla efteråt, då lät han desto mer. Han var hungrig. Oj, vad han skrek!
Jag glömde hälften av det jag skulle handla.

Idag fick jag ett paket i brevlådan. Jag älskar att få paket!
Särskilt när det är från Camilla för då vet jag att det är något extra fint!!!

1-veckas jubileum av 15 maj 22:48

Klappa, känna, titta på lilla miraklet.

Bästa fikat i världen.

Lyckliga i den magiska stunden fylld av doften av blod och fostervatten åt vi tjusiga sjukhusmackor med darriga händer. 

Inte lika ömma barnmorskehänder som ska känna, klämma, mäta och väga.

Och hel lång vecka har han varit hos oss.

Jag har firat med att titta på "En unge i minuten" på tv4 play och jag förstår verkligen hur skonad jag har varit under mina förlossningar. Så ont som de har i timme efter timme hade jag bara i en kvart kanske.
Under den korta tiden var det vedervärdigt, men de stackars kvinnorna i avsnittet jag nyss såg har ju så ont hur länge som helst.
Jag är tacksam.
Och evinnerligt tacksam för den fine lille M som kommit till oss.
Det känns som han alltid har varit med oss.
Men det är bara en endaste liten vecka.
Från den lille skrynklige blå varelsen för en vecka sedan till den här blicken ifrån bilbarnstolen.
Han sitter där ibland och tittar på oss med sina blå ögon som om han känner oss alla så väl.

Lille M.

För en vecka sedan

När vi först kom in på vårt rum var det något fel på klockan. Den tickade på i väldig fart. Helt hysteriskt. Efter en kvart hade timvisaren gått 16 varv.

 

Det finns väl ingen stund i livet då det känns viktigare att ha en klocka att titta på som just under en förlossning? Jag vägrade föda till den uppstressade klockan som fått total kortslutning. Till slut lyckades de fixa den.

Jag sitter här i soffan och kan inte låta bli att ideligen snegla på klockan och leva mig tillbaks en vecka i tiden.

"Jaha, nu är klockan halv sju och nu är det exakt en vecka sedan de tog hål på hinnorna."

"Nu är klockan kvart i tio och det var nu värkarna började göra ont på riktigt..."

Majkens namnsdag i torsdags

Mille bakar när storasyskonen åkte till simskolan.

Han älskar att baka...

...och gott blir det. Rågsiktslimpa med nakenhavre i. Superdupergott!

Lille M gillar hängmattan.

Majken tackar mormor för namnsdagspresenten. (Den fina sommarklänningen).

Morris och Majken läser namnsdagskort, ett från mormor och ett från gammelfaster. Tack, tack!

Majken blev så glad, så glad för presenterna. Hatten är också en present.

Namnsdagsfika med  kanelbullarna som hon bakat själv.

En svart familjemedlem som också är sugen på kanelbullar.

För en vecka sedan - bara fyra barn

För en vecka sedan hade jag bara fyra barn.
Bara EN endaste vecka sedan. Fyra barn. Och ingen aning om vem som skulle bli mitt femte barn.
Sex dagar senare känns det så själv klart att det var HAN.
Den här lille perfekte varelsen med sitt lilla fjuniga huvud.
Han är redan helt och hållet en av oss.

Morgonmys

Alla dagar börjar numera med att alla syskonen (utom Morris, som helst sover vidare) vill hälsa på lillebror.