Väldigt bra skriven. Den kändes helt och hållet verklig. Som om just det där hemska eländet utspelar sig i många hem just nu runt om i Sverige och i världen.
Boken handlar om mamma Ingrid som just blivit chef på förskolan Stora Grävlingen. Hon har en liten dotter, Juni.
Ingrid är mycket mån om att hålla skenet uppe. Den perfekta mamman. Förskolechef och allt.
Men aj, aj vad fel det är där hemma! Hon kan inte låta bli bag in boxen. Bara ett litet glas för att koppla av...
Ett litet till. Max tre. Hon är ju så stressad...
Och så tappar hon räkningen; var det tre eller fyra? Hm...
Vaknar bakfull med ångest morgon efter morgon.
Hon tror inte lilla Juni förstår. Men det gör hon. Hon håller på att gå under, den lilla flickan.
Ja, usch det var en hemsk läsning. Men bra. Jag är glad att jag har läst den.
Särskilt nu när jag fick veta att nästa kursbrev i etiken ska handla om missbruk.
Jag känner mig dessutom väldigt glad över att jag inte är alkoholist. Vilket helvete!
3 kommentarer:
Just ja! Har glömt den. Läste om den för något tag sen och tänkte den vill jag läsa och så glömdes den bort. Tack!
Jo nog ska man vara glad att man inte är alkoholist! Det är nog ett riktigt helvete. Men värsta helvetet har nog alla anhöriga, särskilt barnen. Och det kan drabba vem som helst. Inte bara de där på parkbänkarna som man lätt kanske vill tro. Synd att det är ett sånt hysch hysch kring detta. Det vore nog bättre för alla om det var som vilken sjukdom som helst. "min mamma har reumatism" skulle vara lika lätt som att säga "min mamma är alkoholist". Det skulle rädda många barn från lidande!
Hej
Jag har läst en annan av henne som var så bra. Och hemsk. Och den här om alkoholism ska jag läsa. Har hållit den i handen på bibblan men nu måste jag läsa så mycket barn - och ungdomsböcker så den får vänta lite. Tyvärr har jag vuxit upp i ett hem där en inte hade ett sunt förhållande till alkohol. Usch tycker jag. Och hemskt.
Läs den! Alla borde läsa den. Man förstår att det är en sjukdom när hon beskriver den där maktlösheten.
Ja, tänk om det var okej att prata om det som en sjukdom. Alla barn som känner skuld och skam. Och så sätter det sådana spår. Barn som växer upp och blir vuxna som mår dåligt.
Skicka en kommentar