Den här läste jag någon gång under vintern.
Den var bra. Trevlig och mysig, men ganska allvarlig.
Cancer är ju inte precis mysigt och trevligt.
Boken börjar fyra månader efter att Sophie förlorat sin älskade man i cancer.
Hon tror att hon kommit över den värsta sorgen; Men ack nej, så fel hon har!
Hon har bara kommit till nästa fas och fungerar inte alls. Kommer till jobbet helt i tofflor och kollapsar totalt.
Man får följa henne under det år efter mannens död. Hur hon trots allt tar sig tillbaka.
Säljer huset och flyttar till en helt ny stad, för att börja om, tar sig an en trasig tonåring som skär sig i armarna.
Någon månad före den här läste jag "Lyckan säljs separat" också av Lolly Winston. Den här skrev hon innan och den här var bättre. Läs gärna!
Bilderna är från i mars då Greta hade heldag med Moltas.
Blött och grått, ett minne blott...
Lägg märke till hur personen bakom försöker hoppa mellan vattenpölarna.
För några veckor sedan vann lillasyster Greta ett fint filmpris. Stockholmsdiamanten. Bästa av alla de 160 deltagande. 20 000 kronor!
Jag har känt mig så glad och lycklig över det. Och STOLT! Stolt storasyster till världens bästa lillasyster Greta. Så himla fantastiskt roligt!
Nu håller vi tummarna att det blir en bra filmskola till hösten, det borde det bli för vem skulle inte vilja ha duktiga Greta som elev?!
Hejja Greta, du är bäst ingen potäst! (som Moltas säger)
Gissa vem som sytt sig i fingret på sysljöjden?
Fastnat med fingret i symaskinen, rakt genom nageln och in i det lilla barnköttet.
Uh!
Nu sitter han här hemma i soffan och ser lite blek och tagen ut. Taxin fick köra hem honom.
Han hade skrikit tills fröken kom och monterade loss honom från symaskinen.
"Det gjorde så ont så jag mina tänder skakade jättelänge..."
Stackars lille pojk!
Idag har jag varit på kontroll igen.
Ingen fara, men jag ska tillbaka om tre dagar.
Huvudvärken är kvar.
Men det känns nu inte alls som den har med havandeskapsförgiftning att göra.
Nej, det måste vara något annat. Kanske som Persilja skrev något hormon som kommer mot slutet av graviditeten.
Och/eller den hemska, långa förkylningen ihop med graviditeten.
Min barnmorska tyckte jag skulle gå till vårdcentralen med en gång för att få hjälp med huvudvärken. Men jag gillar inte vårdcentralen. Jag gillar inte läkare som säger så mycket olika saker. Någon som säger "absolut så här är det" och en annan som säger "absolut inte, så här är det". Jag tycker det känns meningslöst att sitta och googla vid datorn tillsammans med en läkare på vårdcentralen. Så blev det sist.
"Kom och sätt dig här bredvid, så läser vi tillsammans", sa hon.
Det var väl kanske ödmjukt sagt, men jag hade verkligen ingen lust att åka dit idag.
Jag åkte hem och googlade istället, så nu har jag ställt min egen diagnos.
Jag har inte hjärntumör, nej för då har man inte huvudvärk som enda symtom - utan den kommer tillsammns med fler värre symtom (förlamning, synrubbning). Egentligen har jag vetat det hela tiden, så jätterädd har jag inte varit för det.
Jag har inte hjärnblödning. Nej, då hade jag ju varit mer påverkad.
Så min diagnos blir:
gravid - med svullna slemhinnor som täppt till kanalerna och gångarna där snor och slem och sekret i vanliga fall ska passera fritt.
Nu har det blivit stopp efter den långa virusinfektienen vi haft allihop. Stopp och ont. Huvudvärken påminner så mycket om den som beskrivs vid bihåleinflammation, fast jag har inte speciellt ont i bihålorna. Men jag tror ändå att det hör ihop.
Bihålorna finns i ansiktet, på var sida om näsan och uppe ovanför ögonen och även bakom ögonen. Och tydligen kan även hinnor i hjärnan inflammeras vid bihåleinflammation. Det måste ju typ vara hjärnhinneinflammation då, men så sjuk är jag ju inte. Fortfarande ingen feber, bara något förhöjt infektionsvärde.
Jag tror att jag har ett hålrum i mitt bakhuvud, en egen speciell liten bihåla i skallen som är full av täppt av snor och slem och plågar mig. Ger den där tryckande smärtan så fort jag böjer huvudet framåt.
Så tror jag. Bihåleinflammation i ett för andra okänt hålrum i skallen, som kanske bara finns i min skalle.
Imorgon ska jag köpa kortisonspray för det verkar vara det första hjälpen steget för att få bukt med en bihåleinflammation. Dubbla doseringen kan man visst göra.
Jag har inte tid att vara sjuk. Jag ska ju föda barn snart! Innan dess måste jag skriva nationellt prov i matte och få bra betyg!
Men. Som jag tänkt och sagt många, många gånger; det här verkar inte vara något allvarligt och jag är innerligt TACKSAM för det. Inte ska jag klaga. Verkligen inte!
Alla människor med obotliga och kroniska sjukdomar som lever en dag i taget, med ständig värk - de finns i mina tankar.
Jag tror han är lite lik min bror på den här bilden
...och på den här.
Mysig påsk hemma hos mormor.
Själv var jag helt handikappad av huvudvärken, låg hela dagen.
Tur att vi var i Linköping så att barnen fick ha det trevligt.
Astrid har dragit trampbil och fått motion så det räcker för flera veckor framöver, skulle jag tro.
Hon kommer nog sova gott på tåget som går hem till Malmö nu om en liten stund.
Vi andra blir kvar en dag till.
Idag har jag varit på förlossningen igen, i Linköping.
Bebisen mår bra. Och mina värden var bra. Men huvudvärken - inte bra!
När jag kom dit hade jag så förskräckligt ont, så jag tänkte nu är det väl en hjärnblödning som störtblöder inne i huvudet.
Efter kontrollerna skulle jag vänta på läkaren. Det tog tre timmar och jag sov och sov. Åh, vad jag sov! Det var så skönt och när jag vaknade var huvudvärken mycket bättre.
Läkaren hade ingen direkt förklaring till huvudvärken, men någon havandeskapsförgiftning verkade det inte varit tal om idag.
Vi tog oss till Linköping under Långfredagen. Väl framme tog både moster och Mimmi över barnpassningen. Astrid har en outtömlig energi, ordnade t.o.m stafett för barnen. Tänk så underbart att få ro om en vuxen så där helt och hållet!
Morris fick en skateboard i present, som senare under kvällen blev stulen.
Moltas fick en trampbil och Mille en Bobbycar. Majken hade önskat sig en jacka, inga mer leksaker hade hon uttryckt; "det blir så jobbigt att städa i mitt rum då". (Vilket I-landsproblem...)
Huvudvärken höll sig i schack hela dagen.
Men idag; SUCK... världens huvudvärk... Det är lite tjatigt, jag kan göra något, bara ha ont.
Nu har jag googlat mer på huvudvärk och det är inget kul att läsa om huvudvärk som sitter i länge, symptom på hjärntumör, MS m.m
För mitt blodtryck är lågt, jag har mätt flera gånger här hemma hos Mimmi, hon har egen digital mätare. Så havandeskapsförgiftning är det kanske inte, utan hjärntumör eller MS, eller stroke eller hjärnhinneinflammation. Vilket är att föredra?
Imorgon ska jag på kontroll på förlossningen i Linköping. Det var dealen, att de släppte iväg mig i torsdags - att jag lovade att se till att bli kollad på någon förlossningavdelning.
Hemkommen efter många timmar på förlossningen igen.
Idag var huvudvärken värre än någonsin och nya symtom, dock inte jättestora. Men ändå så att de behöll mig. Blodtrycket har gått upp. Jag som alltid legat så lågt och bra. Nu hade jag 90 i undertryck och det är precis vad som räknas som förhöjt. Under 90 är okej. Men jag låg på 90 varje gång de mätte. Annars har jag alltid haft riktigt lågt.
Även protein i urinen, som är det andra tecknet på havandeskapsförgiftning.
Där fick jag för att jag inte alls oroade mig efter tisdagens besök. Skulle aldrig tänkt så att "det är väl ingen fara, jag tror inte att det är havandeskapsförgiftning..."
Idag var jag kvar och fick ta leverprover och massa annat.
Allt såg bra ut, men det kan tydligen ändra sig snabbt. Det där preeklampsi betyder tydligen snabbt förlopp. Jaha, lite spänning ska visst livet innehålla.
Jag är inte jätteorolig, men ja nonchalerar verkligen inte det läkarna sa. Jag fick åka hem om jag direkt kommer tillbaka vid minsta försämring. Jag måste vara uppmärksam på ögonflimmer (vilket jag haft i veckan), ont i magen, lite rörelser från bebisen och massa annat.
Jag känner mig helkonstig hela tiden. Men huvudet är ju det som är konkret, har aldrig i mitt liv haft värre huvudvärk. Så förbenat ont alltså. Så jag får hålla i huvudet för att det inte ska gå sönder.
Nu är det bättre för jag fick starka värktabletter på sjukhuset.
På söndag ska jag tillbaka för nya kontroller, om inget händer innan dess.
Havandeskapsförgiftning i lindrig form drabbar ungefär 2 procent av alla gravida kvinnor. När man drabbas av havandeskaps-förgiftning stiger blodtrycket och äggvita, protein, läcker ut i urinen. Mödravårdens regelbundna kontroller gör att havandeskapsförgiftning oftast upptäcks i tid.
Vid havandeskapsförgiftning kan moderkakans funktion vara nedsatt. Det kan leda till att näringstillförseln till fostret minskar och att fostret inte växer som det ska. En svårare form av havandeskapsförgiftning kan leda till krampanfall (eklampsi) med risk för hjärnblödning, koma, hjärtsvikt, lungödem, njurskada eller rubbningar i blodets förmåga att levra sig. Det är ett tillstånd som kan vara livshotande för både mor och barn men som är mycket sällsynt i Sverige tack vare regelbundna kontroller hos barnmorskan. Vila är en viktig del i behandlingen av havandeskapsförgiftning. Blodtryckssänkande läkemedel kan minska risken för komplikationer. Oftast krävs sjukhusvård med täta kontroller för både mamma och barn.
Mitt i röran runt mig ringer Dennis för att tala om att Morris blivit jättedålig där hemma.
Han kunde inte gå och bara grät för att han hade så ont i sidan av nedre magen. Han kunde inte klä på sig eller någonting, inte prata.
Dennis fick lämna in de andra barnen hos grannarna där föräldrarna inte ens var hemma, utan hade farmor och farfar som barnvakt. Hej och hå, in med ett helt gäng ungar i grannhuset och så skjutsade snälle grannfarfar in Morris och Dennis till akuten.
Jag låg i min sjukhussäng och fick rapport om läget.
"Du får inte ha telefon på här!" sa barnmorskan.
"Men jag måste, min son är på väg in till akuten".
"Hm... okej en liten stund då."
Så la jag på och då ringer telefonen igen efter en stund.
Dolt nummer.
En allvarlig röst;
"Hej mitt namn är XX och jag är barnläkare."
Jag tänkte att vad sjutton har han dött nu, eller?! Om Dennis inte ens klarar av att ringa själv...
"Vi har fått provsvaren vad det gäller Majken."
Majken, ja. Den sjuklingen.
"Hon har oerhört låga järnvärden..."
Bredvid mig stod barnmorskan och väntade med nålen som hon skulle sticka i armen på mig.
"Det är en läkare, det gäller vår dotter...", viskade jag.
Barnläkaren avslutade till slut med att Majken ska äta järn i två månader.
"Ursäkta", sa jag till barnmorskan.
Hon tog proverna.
"Ursäkta...", sa jag igen. "Men kan jag få gå en sväng, jag kom just på att jag måste till Apoteket och hämta penicillin till vår andra son. Hans trumhinna sprack igår och vi var inne med honom på kvällen, men fick bara med oss två doser penicillin. Jag måste hinna till Apoteket "
Jo, för så var det igår - Moltas blåste sönder sin trumhinna. Han höll på med en ballong som han har fått för att motverka vätska bakom trumhinnan. Han ska blåsa upp en ballong med näsan. Han gjorde det så duktigt. Så alldeles duktigt så att PANG! Inte ballongen, utan trumhinnan. AJ! Så rann det var ur örat ner på lilla kinden. Lilla duktiga Moltas!
Den där trumhinnan som så många gånger förr har gått sönder, snart blir han väl döv på riktigt.
Nåväl, barnmorskan kunde inte låta bli att säga;
"Du verkar ha lite mycket kring dig nu, det är väl bäst jag släpper iväg dig till Apoteket och akuten, så du får titta till sonen."
Och där träffade vi grannen i tjänst, men hon var själv inlagd förra helgen. Vilken röra!
Men, men Morris var pigg som en nötkärna, fanns inte ett spår av några akuta magsmärtor när jag träffade honom. Han sprang runt och snackade med personalen.
Läkaren frågade honom om urinen och avföringen.
"Vilket äckligt tema du pratar om", sa Morris.
"Tema?"
"Ja, avföring och urin..."
"Jaha, du menar så... ja, det är det temat jag arbetar med hela dagarna", sa den korrekte läkaren.
En ganska så trött pojke med sprucken trumhinna
Men att påskharen kom med såpbubblor gjorde dagen lite muntrare.
Majken hjälpte Mille att komma igång med äggjakten.
Liten påskpojke
Kanske Mille kände Guds närvaro för en stund... ser så ut i alla fall...
Vad fanns i påskharens stora ägg? Jo, såpbubblorna så klart!
Nu är hela familjen hemma.
Majken och Moltas har varit och påskat med kompisarna tack vare deras farmor och farfar och så nöjda med skörden. Vilken underbar tur att det finns sådana snälla människor som tar sig an våra barn när plötsliga saker kommer emellan!
För tillfället mår jag riktigt bra, vilket ju syns eftersom jag orkat blogga så här mycket.
Tack snälla doktorn för värktabletterna.
När jag skulle föda Moltas kände jag i stort sett ingenting förrän han var ute.
Inget ont, inga sammandragningar, inget särskilt i magtrakten. Om det inte vore så att jag gått elva dagar över tiden och var inne på sjukhuset för en kontroll av fostervattenmängd, så hade han absolut kommit någon annanstans, hemma eller på tunnelbanan eller på Ica Dalen.
Den gången med Moltas var nästan från ingenting till världens krystvärk. Gympaskor och byxor hade jag på mig när huvudet bara kom, helt plötsligt (nästan). Vilken dramatik! En krystvärk så var han ute.
Samma sak med Mille. En krystvärk, så var han ute. Plopp! Hade vi inte varit på sjukhuset för att de ville sätta igång det fem dagar före så hade han ju också kommit någon annanstans.
Hur i hela friden ska det bli nu?
Nu har jag börjat bli nervös. Jag, som kaxigt sagt att; "nej, jag vill inte bli igångsatt den här gången. Det ska få starta av sig självt, när kroppen vill. Blir det hemma, så blir det..."
Hm, jag är INTE lika kaxig längre... Verkligen inte. Nu vågar jag knappt gå och lägga mig och somna. Tänk om jag vaknar av en krystvärk och bara föder mitt i dubbelsängen full av barn och hund, gosedjur, sagoböcker och nappflaskor. Och Dennis i studion med hörlurar och musik...
Oj, vad har vi gjort? Hur ska det gå?
Jag tycker jag känner barnet komma bara jag tänker på det. Känns som jag kan föda i natt.
Ett barn som inte skriker, vad gör jag då? Ett barn som är blått av syrebrist? Jag kommer inte hitta mobiltelefonen i röran och paniken.
Nej, usch, vad rädd jag blir nu! Jag skulle vilja vara inlagd på förlossningen från och med nu, på plats. Redo.
Få det gjort bara, på rätt plats med rätt folk omkring mig. Inte massa barn och stor hund.
Innan har jag tänkt att det är lyxigt att kunna föda barn snabbt, inga långa plågor.
Snabbt ont - klart!
Men nu känner jag att; Gud, vad skönt med ett värkarbete som startar med lite småvärkar som tilltar och så packa väskan, åka in till förlossningen, bada lite och promenera lite hängandes över en gåstol, masseras lite och sådant där som normala kvinnor brukar syssla med.
Nu ångrar jag mig nästan, jag kanske ska be om igångsättning i stället. Fast det kändes så fel och ledde till mer än dubbelt så lång tid i lagning av underliv än själva födandet.
Svåra frågor, men ändå lyckliga frågor, för visst förstår jag att jag är lyckligt lottad som snart ska få vara med om livets stora mirakel. En gång till.
Igår hade vi 22 grader varmt!
Morris hade en riktigt lång och härlig kompisdag. Det behöver han, för det är inte varje dag precis.
Fast nu har det varit tre dagar i rad.
Idag har jag varit på förlossningen.
Jag har haft huvudvärk i fem, sex dagar. Inte så värst mycket att bry sig om, tänkte jag.
Men det har verkligen bara blivit värre. Jag kan inte böja mig ner då sprängs huvudet. Idag satt jag på ett möte och det flimrade och svartnade för ögonen fast jag bara satt helt still.
Jag gick hem tog två Alvedon (som inte hjälpte) och googlade på huvudvärk och graviditet. Trodde att det var vanligt, men alla träffar stod det bara "kontakta förlossningen direkt".
Jag ringde och mycket riktigt sa de; "du måste komma in".
Så där satt jag i en skön gungstol med CTG-kurva och lyssnade på lilla bebisens hjärta, som trummade på så perfekt. Huvudet värkte och matteboken hade jag med mig. Fattade ingenting av exponenterna och variablarna.
Slutligen var alla tester och prover klara. De lät mig fika i BB´s uppehållsrum bland de nyförlösta mammorna som smaskade på lax och sms:ade bilder på sina nya bebisar till alla anhöriga. Plastbaljorna stod bredvid, med de pyttesmå bebisarna i. Oj, vad fina de var! Bara några timmar gamla, så underbart fina de var!!
Ska jag ha en om en månad? Jag kan inte fatta det. 19 april idag - 19 maj beräknad förlossning.
Så kom läkaren och hämtade mig. Hon tycker inte att min huvudvärk ska nonchaleras, just den typen av huvudvärk som jag har är typisk för havandeskapsförgiftning. Med flimmer för ögonen och det andra som jag beskrev. Men eftersom proverna var bra fick jag åka och ska tillbaks i övermorgon för nya tester.
Jag är inte orolig. Jag tror inte det är något.
Varför skulle jag få havandeskapsförgiftning nu, femte gången? Nej, det blir nog bra.
Citodon ska jag få ta när huvudet gör alltför ont. Stackars bebis, så mycket medicin den får! Först hostmedicin och så Citodon.
Jag ska verkligen bara ta dem om det gör så där vansinnigt ont.
Matte-prov har jag haft nu på kvällen och det gick att genomföra trots alla problem jag haft med pluggandet och huvudvärken och tankar om oro för nära och kära.
Lurviga Bosse hittade en gammal död älg, eller egentligen var det Morris som ville gå och kolla på skelettet som vi hittade redan förra året.
Bosse kände sig helspeciell med så stora hundben i sin ägo. Han blev alldeles hemlig och ville genast gömma delarna för oss.
Det största benet orkade han knappt bära för det vägde nog en hel massa kilon. Huvudet böjde sig nästan åt sidan när han hemlighetsfullt försökte bära iväg med det. Tyvärr kom han ju inte så långt i kopplet, inte utom synhåll från oss.
Men eftersom han har blivit en bättre hund sedan operationen fick han springa lös och gömma sina skatter.
Idag är Bosse ingen lurvig hund längre, utan en korthårig säl. Han har varit hos frisören i FYRA timmar.
Jag återkommer med bilder imorgon.
Nu ska jag försöka mig på lite hopplös geometri och andragradsfunktioner. Är så enormt ofokuserad, känns nästan som jag lika gärna kunde ge upp. Prov imorgon, kan inte skjuta på det mer. Så det får gå som det går helt enkelt.
Det finns ju faktiskt viktigare saker än formler och grafer.
T.ex att få höra ; "Du är den bästa mamman, mamma!"
Igår var Moltas bjuden på hundkalas hos sin dagiskompis.
Han klädde ut sig till Bosse.
Nöjd och glad gick han iväg.
På kvällen hade han 39 graders feber. Igen. Varför är det så hela tiden? I tisdags hände ju precis samma sak. Mystiskt. Men läkaren sa att det kan få vara så.
Tjock har jag blivit. Jag väger mig inte, det känns ganska oviktigt - men magen den har blivit ordentligt stor.
Bebisen stretar och vänder på sig där inne så det stramar i skinnet. Det gör lite ont i skinnet, som att det inte räcker till. Men det gör det ju, det spricker inte. Andra stora syskon har legat där.
Ett helt dygn var bebisen alldeles stilla och jag tänkte att "nu är den död".
Det var hemskt. Jag försökte väcka den, men inget svar där inifrån.
Men så satte det igång igen efter det långa stilla dygnet.
... när gravida kvinnor med svagt fungerade hjärnor ska försöka fräscha upp gamla välling-bortglömda-nappar i kokande vatten. Inte så bra att gå och sova middag med bebis då nappen ska koka.
En förstörd kastrull och ett stinkande kök. Tur att det inte blev värre ändå.
Nu ska jag snart åka till min husläkare och fråga om det kan finnas något hopp om att bli frisk igen.
Det börjar bli så tröttsamt med den här ständiga sjukdomskänslan. Hostan, huvudvärken, snor och så fruktansvärt trött, ont i musklerna kring lungorna - sidan och ryggen.
Det är ju inte som för Majken som bara kollapsade.
Jag har ingen feber, och hostan har inte blivit värre. Bara kronisk. Nej, då... jag tror nästan att den har blivit lite bättre. Har inte hostat så jag spytt på flera dagar. Tänkte ett tag att jag skulle avboka läkartiden, men om jag gör det kommer jag säkert bli sjukare igen.
Igår badade Moltas skumbad och var på ett strålande humör. Han har varit pigg i flera dagar, bara hosta. Jag åkte in till matten och var borta högst i tre timmar. När jag kom hem låg Moltas i kritvit i ansiktet i soffan och frös under ett täcke. Jag såg den snabba pulsen på halsen. Ånej, feber igen!
Ja, mycket riktigt var det så.
Han låg så i flera timmar, sov, vaknade, sov igen.
Och på kvällen var han feberfri igen (utan Alvedon). Konstigt, va?
Moltas var vaken länge på kvällen.
Pratade och pratade om sitt nya ämne.
Döden.
Han är så orolig över det här att man måste dö. Vad händer egentligen?
Hur kan man vara i himlen utan syre? Andas inte änglar?
Vingar, vad kommer de ifrån?
Nej, han har väldigt svårt att köpa det där med himlen.
Jag säger att jag inte vet vad som händer, berättar bara vad man kan tro, och det oroar honom.
Att fylla år är inte bra för då kommer man närmre döden har han förstått.
"Varför måste man dö?"
"Jo, för att nya barn ska kunna få födas och få plats."
"Ja, men varför kan det inte finnas plats för alla?"
Ja, du lille Moltas... vad ska jag säga? Jag vet inte.
Alla dessa hyacintlökar från jul kan återanvändas och bli så här fina i vårrabatten.
Sånt gillar jag!
Men vad jag INTE gillar är amerikanska tecknade våldsfilmer för barn!
HerreGud, befria mitt hem från dessa filmer!!!
Jag får närapå panikångest attacker.
När rollfigurerna ska prata med varandra är dialogen så låg att man måste höja och efter tre sekunder kommer dessa våldsamma svicsh, BANG, KRASCH, kaboom!!!! i värsta högsta volymen så man flyger högt.
Denna måndag är alla barnen hemma med hosta och dålig mage (Mille). De började dagen med att se en film, den värsta av dem alla, tror jag. Dennis har i ren ovetenskap fixat Superhjältarna. K-pistar, flygande rymdfarkoster, VÅLD, VÅLD och VÅLD, men framför allt det där förskräckliga tempot och alla fruktansvärda ljudeffekter. Filmen ska ut ur mitt hus!!! BORT!!! Försvinn!
En gång har de snart sett den här filmen och aldrig mer.
