Bosse - den förskräcklige

Fy, alltså - vad jag inte tycker om den här hunden idag!!!
Han slet av sitt koppel som han var kopplad i på verandan för att rymma rakt ut på vägen och slåss med en förbipasserande hund.
Usch, jag blev indragen i mitt första hundslagsmål någonsin! J-a hund!
Jag gillar honom inte alls idag. Jag skulle lätt lämna bort honom till första bästa.
Men det är ju inte så lätt.
Imorgon får vi kolla upp kastrering.
Kan de göra det här i stan och vad kostar det?
När jag har läst om kastrering av hanhund är det mesta positivt. Ofta står det att de kan bli tjocka.
Och det kan jag tycka är totalt oväsentligt. Bosse får gärna bli tjock och fet, bara han lugnar ner sig lite.

I slagsmålet kom ingen hund till skada, jag lyckades få bort Bosse genom att dra honom i bakbenen.
Och sedan trycka ner honom i marken. En gång tappade jag taget, men igen fick jag tag i den morrande besten.
Den andre ägaren sa åt mig att ta tag i örat på Bosse när jag väl hade honom under mig på marken.
Då kunde den stackars mannen och hunden passera.
"Ursäkta, men kopplet gick av..." sa jag och kände mig lagom skyldig.
Som tur var verkade mannen vara en bra man och ingen hysterisk kvinna som vill ringa polisen (jag nämligen en sån som skulle reagera så).
Den här, han var bara lugn och sansad och vandrade vidare med sin hund.
Jag, däremot, var alldeles uppjagad, hjärtat slog 220 slag/min och gravidmagen var stenhård i en halvtimme efteråt.
Blödde gjorde jag på fingrarna på flera ställen. Kopplet hade lyckades göra som sylvassa brännsår lite här och var. I lillfingret riktigt köttigt djupt.
Inte så värst härligt att ta en dusch efteråt och tvätta håret. Men jag var illa tvungen eftersom jag hade en halvtimme på mig att komma iväg på styrelsemöte.
Ajajaj, vad det sved i såren!!! Dumma eländiga hund, kunde han inte bara vara så snäll som min barndomshund Morris? Den här värstingen kan man ju verkligen tvivla på, om han är värd besväret...
Så säger jag nu.
Men så blir han så där snäll och gullig och älskad igen. Trots allt.
 

GRATTIS BERTIL 2 ÅR!!!

Nu var det ju egentligen något roligare jag hade tänkt ägna inlägget åt, nämligen den här lille gullige pojken som fyller 2 år idag. Tyvärr har jag fått höra att han är alldeles förskräckligt förkyld och inte alls i form för att bli uppvaktad. Det känns sorgligt, men vi skickar våra allra varmaste gratulationer och krya på dig-hälsningar här från landet och önskar att 2-åringen snart är sig själv igen. Fina Bertil. 

Kram från moster och alla kusiner.

Majken har gjort en teckning som jag ska försöka komma ihåg att posta imorgon.

Moltas-lyckan

Rödrosig och svettig Moltas efter pulkaåkning

Hallon-lassi till lunch

Jag tror jag vet vad den totala lyckan är!
Jo, för nu i veckan var jag på utvecklingssamtal på dagis angående Moltas.
Fröken visade lite vad Moltas gjort under förra terminen, bokstäver och siffror och klippt efter linjer och sådant där. Allt var helt normalt.
Och så pratar man ju lite om hur han fungerar i gruppen och om hans personlighet.
Och Moltas verkar vara en sådan stjärna!
"Han har precis alla de egenskaper som man vill att ens eget barn ska ha", sa fröken.
Han leker alla slags lekar. Han leder gärna lekar, men har inget emot att lyssna och ta idéer från andra.
Han är omtyckt av alla, leker med flickor och pojkar. Lyssnar och förstår, gör vad man säger.
Alltid glad positiv för inför allt nytt, vid samlingar och aktiviteter.
Säger ifrån och kan bli arg, men det går fort över. Rättvis.
Visar sina känslor. Kramig och mysig.
Glad, trygg och rolig. Äter allt och gnäller inte.
Leker och leker, både inne och ute.

Vilken stjärna!
Jag är så lycklig över alla dessa ord!
(Jag vet att den här fröken är ärlig också, att hon inte sitter och säger precis samma sak till alla, har ju haft henne med två äldre barn också, så jag vet... och genom andra föräldrar).
Ja, det måste väl vara den totala lyckan? Att få vara mamma till ett barn som verkar vara lycklig och som sprider glädje.
Men så är ju så klart lyckan förgänglig, men det är ju något helt annat.
Jag fick i alla fall en stund av total lycka under och efter utvecklingssamtalet.

Tack underbara Moltas!
(och mina andra lyckospridare...bäst är ni allihop så klart!)

Vecka 24

En ganska så lagom stor mage, ännu så länge...

Morris räknar alla sina Hot Wheels. Han vill vara med i Guinness Rekordbok.

Jag undrar så vem som kan vara där inne i min mage.
Jag känner den lilla människan varje dag nu. Riktiga sparkar som känns ordentligt, inte bara små kittlingar. Nej, nu är det på riktigt. Svårt att förstå är det ändå att det ska komma en människa till, till den här familjen. Vem kan det vara? Så olika som de andra barnen är kan vi verkligen inte veta vad det blir för en sort, den här femte.
Jag har börjar äta riskakor som en galning, mer en ett halvt paket om dagen. Blir så där riktigt sjukt sugen på riskakor, men bara det lättsaltade. INTE smaksatta, det går inte!!! Jag kan inte vänta med att öppna paket förrän jag kommit ut ur affären. Tre dagar i rad har jag haft mitt riskakebegär.
Precis samma var det när Majken var i magen. Tänk om det är så att det är något typiskt flickor som växer i mig... Jag undrar lite. Kanske, kanske, kanske kan det vara en syster.
Eller nej. Nej, jag är så inställd på att det är en lillebror så det är det nog.

På tisdag ska jag till barnmorskan och få lyssna på hjärtljuden igen. Hoppas nu att det låter normalt och inte gör några mystiska dubbelslag.
Moltas ska följa med. Han har nämligen en tid på sjukhuset precis innan. Han ska kolla öronen och göra ett hörseltest. Sedan får han följa med och lyssna på bebisens hjärta. Majken är grymt avundsjuk.
Moltas har legat med huvudet mot magen nu ikväll och sagt att det kluckar och sparkar och att det måste vara för att bebisen vill ut nu.
Det får vi verkligen inte hoppas att den vill, så här långt gången med Morris hade ju vattnet redan gått och jag låg på sjukhus. Det räcker med den erfarenheten en gång.

En stund i caféterian

Idag var jag på medicinlektion och satt längst fram och pratade om mina erfarenheter om MS och Parkinson. Ungdomarna tycker nog att jag är en riktigt gammal tråkig, präktig tant. De som sitter där sminkade och tuggar tuggummi  och stönar för att allt är så jobbigt och svårt.
Ja, vi är 42 stycken. Det blir himla opersonligt och liksom ingen riktig ordning på någonting.
Läraren gick igenom lite grann om kursbreven.
"Det ska vara 1-2 sidor för godkänt och vill ni ha bättre betyg; 2-5 sidor."
Det sa hon inte innan vi skulle lämna in det första...
"Kan man skriva 6 sidor?" frågade någon.
"Jo, det går bra. Men mer... - då  kan man ju börja undra om ni har kopierat hela internet... haha..." sa läraren.

Hm... jag lämnade in 18 sidor...

Efter lektionen gick jag till caféterian och satte mig. En ung invandrarkille kom fram, jag kände igenom honom från klassen med alla andra 42 elever.
"Du, får jag bara fråga - när ska ditt barn komma?"
Jag svarade.
"Åh, vad roligt och fint!" sa han.
Han var så intresserad av barn! Så himla rart! Han var 22 år och hade själv en son på fyra år. Nu skulle hans mamma få barn igen, alltså 22-åringens mamma!
"Oj, hon måste vara jättegammal!" tänkte jag.
Nej, hon var yngre än jag visade det sig. Oj! Hon blev mamma vid 14 och farmor vid 32 år.
Lite annan kultur.
Tänk hon flydde som 14-åring tillsammans med sin 16-årige man och nyfödde son till Tyskland. 10 månader senare föddes näste son. Och sedan har de bott i Sverige. Så nu lever de väl mer som svenskar än kurder.
Allt det här fick jag berättat för mig av den här rare unge mannen.  Och det var ju väldigt osvenskt, att bry sig om gravid kvinna på det sättet. Tänk de där andra som såg mig ramla i caféterian förra veckan och inte ens fråga hur det gick! Vilken skillnad.
Jag blev på glatt humör av den här uppmärksamheten.

Tyglyckan

Här mötte jag lyckan.

Kall och blåsig vardag i Svågertorp. Det ser inte så lyckligt ut, men det var det.

Vi var inne i affären i över en timme och jag blev alldeles pirrig av lycka. Jag tappade nästan bort verkligheten. Jag var så uppe i frossandet av alla fina färgglada tyger. Jag höll på att ta med mig hela kundvagnen till busshållsplatsen.

Här kan man se lite av den underbara skörden. Det känns som om jag skulle kunna hoppa av skolan bara för att få tid att sy alla mina idéer som ploppade upp i huvudet. Ännu så länge är det bara vaxdukarna som kommit på plats.

Jag älskar att sy! Det har jag aldrig tid med. Jag saknar det! Hur ska jag nu få det här att gå ihop?
Hm... Jag får hoppas på en lugn och stilla bebis, som sover mest. Men det tror jag inte. Alla andra har varit lugna och stilla och sovit mycket, men bara hos mig. Vid bröstet eller i bärsjalen. Undra om man kan sitta vid symaskinen och sy med bärsjal och sovande bebis...
Struntsamma, jag vill sy NU!
Jag har köpt två olika manchestertyg  för att sy fina byxor till Moltas. Det måste jag i alla fall få tid till innan födelsedagen. Mer än två veckor kvar. Det ska jag väl kunna sno åt mig lite tid till, tycker jag.

Resan till Malmö

Första delen av resan blev med buss. Tåget var inställt fast solen sken..

Majken och Mille var mitt resesällskap tills vi mötte upp med Mimmi i Linköping.

En vild och trotsig 2-åring, inte det mest avslappnande resesällskapet precis.

...och så åkte vi lite pendeltåg.

De var på ett strålande humör.

På X2000 började Mille få svårt att sitta still. Han ville hoppa ner och springa...

...och kasta ostbågar.

Majken var fortfarande bara snäll och glad. Men hennes skolböcker blev kvar på tåget!!! OJOJOJ!!!

Mille blev tröttare...

... och tröttare, men somnade inte förrän vi var i Lund.

Äntligen framme! Nästa dag var Mimmi ordentligt förkyld och låg på soffan.

Vi andra laddade upp med kaffe inför bussresan till Svågertorp.

Bästa kaffebaren i hela Skåne. Astrids favvoställe.

Utan internet

Tänk, fem dagar utan internet... Så ovant.
Och så krånglig allting kan bli - mitt skolarbete kunde inte bli färdigt och det var väldigt ångestladdat och bara acceptera att "nej, det går inte, jag måste ge upp". Köpa tågbiljett hem blev också en helt annan grej. Krångligt.
Hitta telefonnummer och öppettider gick ju inte heller.


Förr klarade man sig bra, men nu blir man helt handikappad.




,

Lite mer bilder från helgen

Jag älskar tulpaner och jag fick en bukett av Camilla.

Häxan och prinsessan med sina låtsas-walkie talkies.

Killarna klädde inte ut sig till prinsessor. Kollar Bolibompa på datorn istället...

Fina vänner.

Lovis älskar att rita.

Spela Play Station.

Nu ska jag ut i töväder och gå med gnisslande Bosse.
Han gillar inte när jag bloggar före promenaden. Han ligger här och gnisslar för fullt, fast han fick en sen natt-promenad med Dennis.
Dennis, förresten, är och inne i stan på min skola och skriver tenta. En tenta som han bävat för, han gillar inte själva kursen, någon slags teoretisk dataprogrammering. Han gillar hellre att programmera själv, inte att läsa om det.
Jag tror i alla fall att det kommer gå jättebra, för det gör det ju hela tiden.
Fast nu ska jag inte sitta här skriva. Jag ska gå ut i plusvädret, bonden har äntligen sandat på isvägen.
Sedan MÅSTE jag ta tag i mitt arbete om huden och cellen, prostatacancern och psoriasisen. Herregud, vi åker ju imorgon!
Jag vill inte behöva ha det hängande över mig på resan, fredag kl. 24 ska det vara inne.



Jo, Camilla - om du läser här... Majken är ivrig och vill veta ditt schema. Hon har berättat om sin inplanerade helg i skolan. Fröken kom och sa det; "Jo, jag hörde att Majken ska få åka till Stockholm..."
Så här hemma finns en (tre) som redan längtar. Bara så du vet... ;-)
Tack för allt förresten! Jag älskar cacao butter-krämen!

Host

Nu har jag läst i nästan tre timmar om fysiologi och patologi och keratin och melanin.
Däruppe hostas det för fullt. Det är Mille, Morris och nu senast Majken som kom  ner för att få hostmedicin och Alvedon. Hon får bli hemma imorgon, precis som Morris.
Men Moltas han ska iväg han! Han var hemma idag och fy, vilken energi bland alla sjuka!
Han startade springtävlingar med de andra sjuka om och om igen. Bara om han får sitta med datorn är han stilla och jag hatar när han sitter med datorn. Han säger själv att han är spelgalen.
"När jag blir stor och blir en pappa ska jag fortfarande vara spelgalen".
"Jaha, du... vad ska du ha för fru då?"
"Ja, hon ska ju vara mamman så klart".


Nu gråts det däruppe ifrån. Mille med hes röst.
Jag ger upp mina fysiologiska studier för ikväll.

Biljett bokad

Äntligen är resan till Malmö bokad och beställd, åtminstone ditresan - torsdag klockan 14.45 är vi framme! Woho!
Men vad hände innan jag gjorde det?
Jo, vi låg i  sängen och skulle läsa sista sidorna ur högläsningsboken "Rosalie på djupt vatten". Och lite prat om födelsedagar och så. Jag såg att Moltas var skitig i örat och pillade lite. Öh, ett plaströr!
Hans inopererade plaströr kom ut. Blä, vad stort det var! Blått och inte alls litet och pluttigt.
Han blev helt chockad att han haft det där i örat och tyckte att han hörde konstiga saker nu.
"Jag är inte blind! Jag behöver inte opereras igen. Förra gången jag var blind hörde jag inte så bra som nu."

Trevligt helgbesök

Jättegoda kycklingklubbor. Moltas åt fyra.

Ugnsstekt potatis, kålrot och morot.

Camilla gjorde supergod currysås.

Dukat för tio personer.

Larsa.

Husmorsorna.

Alltid lika trevligt när familjen Wikström kommer på besök.
Jag har ännu inte fått bort alla julljusstakar. Det blir så mörkt och tråkigt i alla fönster. Fortfarande är det ju så att det skymmer vid klockan fyra. Idag har det varit varit plusgrader. Jag har inte varit utan för dörren.
Larsa och Camilla har gått alla Bosse-promenader.
Dennis tentapluggar som en galning.
Jag borde också plugga, prostatacancer, men jag är trött. Mille var sjuk i natt, feber och vaknade flera gånger. Jag har ingen cancerinspiration för tillfället.

Donkelidonk

Igår var jag på inskrivning hos barnmorskan. Lite sent. Normalt går man dit i vecka 12. Jag är i vecka 22.
Jag var inte lika ivrig att boka tid som första gångs-mammor. Allt var bra med mig. Blodsocker och blodtryck och sånt.
Så blev det dags att lyssna på bebisens hjärta. Det magiska. Finaste ljudet.
Först det rymdiska spraket från appartaten och så den där lilla skräcken att det inte ska finnas något hjärtljud.
Men där kom det! Donk-donk-donk... Så fint!

"Hör du extraslaget?" sa barnmorskan.
Och då hörde jag.
Donk-donk-donk- doneklidonk- donk-donk-donk-donkelidonk -donk- donk....
Och så lät det om och om igen.
"Varför?"
"Det kan vara så, ibland är hjärtat omoget". Men så gick hon fram till datorn och började läsa i min journal och såg att på ultraljudet hade hjärtat sett normalt ut.
"Men du kan väl komma snart igen, så vi får lyssna igen."

Jaha, nu går jag och är lite nervös för det. Inte jättenervös, men jag kan inte släppa det.
Tänk om det skulle vara något fel på barnets hjärta! Jag läser en blogg om en mamma som förlorade sin dotter inne i magen i v.32 p.g.a ett hjärtfel.
Hon visste om att barnet hade ett allvaligt hjärtfel och en dag blev det alldeles stilla i magen. Dottern var död.
Men jag har också hunnit läsa om extraslag på hjärtat som inte alls varit något farligt, utan bara försvunnit.
Så oron ska jag försöka glömma så gott det går. kanske ska jag dricka mindre kaffe, kanske det lilla hjärtat där inne blir stressat när jag dricker kaffe... Åh, vad jag är kaffesugen!

Julgransplundring

Huset som barnen ville äta upp från första dagen.

"Vänta tills jag säger till"

Snart...

Alldeles snart...

NU!    (åh, vad jag hatar blixtfoton)

Spökhuset (hellre suddiga bilder än blixtbilder)

"Det ser ut som ett krigshus", sa Morris.

Moltas är den som tjatat varje dag om att få att upp huset. Äntligen!

Slakt.

"Nu begraver vi julen", sa Majken.

Och firade med semlor och tulpaner gjorde vi.

Pepparkakshuset uppätet och granen utslängd, men några ljusstakar står det kvar i fönsterna.
Det får bli morgondagens projekt. Mellan barnmorskemottagning och simskola och kanske en eller annan rad kan bli skriven på kursbrevet i medicin. Eller några små rara ekvationer uträknade. Vi får se.