Kräk

Jodå, spyan fick mig allt till slut i sitt läskiga grepp...
På väg till jobbet igår morse körde jag i mörkret i snöfallet och kände det där typiska, innan spyan kommer, när det plötsligt börjar produceras en massa saliv.
Jag började spana efter någonstans att köra av vägen. Vi har liksom ingen vägkant att tala om här på vår slingriga otäcka 90 väg. Bara stupande diken.
Och så kommer hulkning, hela munnen fylls av spya. ÅH! Panikäckligt!
Jag håller kvar spyan i munnen, för inte vill jag spy över hela ratten. Och vrida på huvudet och spy på handbromsen vill jag inte heller. Öppna fönstret och spy ut kan jag inte heller. Båda händerna på ratten. Det är halt som attan.
Jag hulkar och hulkar, hela munnen blir överfylld av spya. Det handlar om sekunder till allt bara kommer explodera.
Åh, DÄR, tack käre gode gud, en busshållsplats!! Jag kastar mig ut och spyr och spyr. En evighetslång Earl Grey-spya som är så befriande i all sin äckelhet. Motorn står på och helljusen i mörkret och snöfallet.
En bil stannar och frågar hur det är med mig om jag behöver hjälp.
"Nej, nej. Bara vinterkräksjuka. Vad snällt att du frågar..."
"Oj, vinterkräksjuka! Ursäkta!" Så kastar han sig in i bilen och flyr bort från den hemska sjukan.

Jag är så glad att jag inte hann satt mig på tåget. Fy, vad hemskt att spy på tåget! Ibland är toaletterna avstängda. Och det här illamåendet kom så plötsligt. Knappt utan någon förvarning. Jag har ju gått omkring ända sedan  Milles första spya och trott att nu kommer vi andra också bli sjuka. Psykiskt känt mig illamående.
Men där kom det. En heldag med spyor. Jag, Majken och Mille spydde i kapp.
Idag har jag mått mycket bättre.
Som tur är säger hon jag jobbar hos i Stockholm att hon aldrig blir smittad av magsjukor och det är en stor tröst. Annars hade det känts för taskigt att jag jobbade i helgen (med vinterkräksjukt barn) och sedan spyr måndag morgon.

Dagens offer blev Moltas. Och Mille. Han bara fortsätter och spyr. Fem dagar nu. Jag pratade med barnkliniken, så nu ska vi ha koll på blöjorna - att han kissar. Åtta timmar utan kiss = ringa sjukhus!
Han kissar lite, lite. Bajsar mest diarré. Deppar och vill bara sitta hos mamma. Eller bada med pappa gick också bra. Men sedan mamma. Stackarn, han är alldeles blek och avmagrad!

Sjukdomarna tar aldrig slut

Mille har fått vinterkräksjukan! Feber i två veckor nu. Stackars, stackars barn! Ingen mat och nästan ingen dricka. Dags för sjukhus igen?


Jag är i Stockholm och jobbar, försöker att förtränga alla symptom på vinterkräksjukan; "inte må illa nu, inte må illa nu, inte spy på tåget!!"
Mitt mantra dessa tre dagar. Halva tiden har jag klarat mig.

Sjukhus och skola

Lilla sjuka Majken på sjukhuset. Kolla in lösa tanden som sticker ut.

Sjuka Mille fick nya krafter.

Vår långa dag på sjukhuset. Utanför var det snöstorm och jag fick vid tre tillfällen bege mig ut för att lägga i mer pengar i parkeringsautomaten.
Mille blev sjukare och sjukare under tiden som Majken fick olika inhalationer och träffade olika doktorer.
Till slut var det en läkare som la märke till honom.
"Han är ju jättesjuk!"
Febern var då uppe i 40,3 grader. Han satt rödflammig och snabbandad i mitt knä.
Läkaren ordinerade dubbel dos Alvedon och då tog det inte lång tid tills han satte på sig mössan och sprang iväg.
Idag är läget lite bättre här hemma. Jag lämnade sjuka mannen hemma med alla barnen och åkte till skolan i morse, Matteprov har jag genomlidit. Åh, jag skulle ha pluggat mer!
Men jag ska inte vara för hård mot mig själv. Omständigheterna för hårdplugg har inte varit de bästa.
Jag fikade med en tjej som precis varit på fyra veckors praktik på sjukhuset. Avdelningen för nyamputerade.
Hon berättade om såren. Stympade benen där man inte sytt ihop operationssåren. Öppna sår efter höftledsoperationer. Ugh! Jag blir tveksam till mina planer om yrkesval.
Men inhalera små söta Majken-flickor på barnkliniken skulle jag gärna göra...

Mer sjukhus

Majken har lunginflammation och Mille har halsfluss.
Vi har träffat fyra läkare idag, sammanlagt tog det sju timmar från första läkaren till att den sista skrev ut antibiotika. Det gör inget att det tog tid. Alla var så snälla och jag är glad att de är så noggranna. Barnen var också snälla trots andningssvårigheter och feber på 40, 3. Jag gillar ju dessutom sjukhus, så jag ska inte klaga. Jag spanande in andra sjuka och förundrades över hur många som skulle röntgas. På den tiden vi var på röntgen passerade... ja, jag vet inte hur många... på vårt lilla sjukhus. Ingen av dem så sjuk ut heller, eller halt eller skadad. Jag skulle vilja fråga alla vad de skulle röntga. Majken tyckte det var jättekul att röntgas.  
Nu sover alla sjuklingar och jag försöker plugga in fyra kapitel matte till provet imorgon.

Moltas hos doktorn

Moltas har haft feber i nio dagar, till och från. Mest pigg och glad på dagarna, men trött och febrig på kvällarna.
Igår när jag kom hem proppmätt efter italiensk buffé på dagis hade alla barnen feber, 38, 2 och 38, 5 och 38, 6 och 38,8. Då slog det mig att Moltas faktiskt varit sjuk lite väl länge. Han höll för ena örat när jag kom farandes med örontermometern.
"Nej, nej! Inte det örat! Det gör ont!"
Då såg jag att håret satt fastklibbat mot örat. Fullt av kletigt var som rann ur örat. BLÄ!
Precis som för två år sedan då ena trumhinnan sprack.
Usch, stackarn! Men nu har han rör insatta i båda öronen så kanske det kan rinna ut ändå, utan att trumhinnan behöver spricka?
Idag fick han åka till jourvårdcentralen.
"Hej, jag har hårda stenar i örat," sa han till doktorn.
"Varför har du otäcka monster på väggen?", fortsatte han och syftade på en plansch av människokroppen med alla musklerna synliga.
"Du skulle ha riktiga döskallar istället."
Doktorn tittade i örat och konstaterade öroninflammation, men att rören satt kvar.
"Nu när jag har varit så här duktig ska jag väl få en bil?!" sa Moltas när det var klart.

Eftersom det är söndag har vi inte kunnat hämta ut medicinen och några engångs doser hade de inte på vårdcentralen. Vi skulle ge honom Alvedon regelbundet i två dygn och börja ge penicillin så fort vi varit på apoteket.
Moltas vill inte ha någon medicin och har inte något ont, enligt honom själv.
"Det blev ju helt bra, när doktorn tittade ju!"

Moltas sommartänder och vintertänder

"Mamma, jag har fått mina vintertänder nu".
"Jaha, vintertänder?"
"Ja, det är det dom man kan äta snö med". 

Önskelista

Jag tröttnar inte på Polarn o Pyret, inte ens efter nio år. Eller 38 år... jag hade ju själv kläder där ifrån som barn. Jag gillar verkligen kläderna därifrån, fast det är dyrare och ibland känns lite snobbigt. Skitsamma! Jag älskar färger och mönster, och det är mjuka kläder som håller i tvätten. Så är det bara, kalla mig snobb, men men jag ändrar mig inte.
Nu ringde kära mor och frågade om det var något de kanske önskade sig därifrån.
Jag svarar med ett mega-inlägg efter ett litet besök på deras hemsida. Önska sig kan man ju alltid få göra...
Så har vi alltid gjort i min familj; skrivit långa önskelistor bara för att det är så kul. Inte för att man räknar med att få alla de där sakerna.

Nu passade det ju bra att lägga in bilder på kläder som jag och barnen pekat ut. Mormor kan sitta i andra staden och se vad vi menar. När mail saknas.
Ni som inte är ett dugg intresserade kan bara hoppa över inlägget under...

"Är det något barnen önskar sig från Polarn och Pyret?"

Mille o Moltas

Alla, fast kanske annan färg. Finns i brun också.

Morris o Majken

Majken, att ha unnder klänningar och så.

Dom här valde Moltas, hans bästa färg är rosa.

Mille och Moltas

Majken, så klart!

Så fin, så fin!

Fina Majken

Mille och Moltas

Moltas och Mille

Morris

Morris

Moltas

Sjukhus

Idag har vi varit på sjukhuset, Morris, Majken och jag.
Morris skulle få en spruta.
Jag tycker att det är spännande med sjukhus och sprutor och medicin, det tycker jag.
Men hur är det att träffa människor i kris hela tiden?
Alla människor är ju inte i kris som besöker ett sjukhus, men många.
Jag skulle inte vilja jobba på de riktigt tunga avdelningarna, det skulle jag inte klara av.

Min beundran för dem som klarar det är enorm. Vilka fantastiska människor!
På hospice, canceravdelningar och akuten... Vilka hjältar och framför alltför allt hjältinnor (då jag tar för givet att kvinnor är överrepresenterade bland sjuksköterskor och undersköterskor)!!!
Ojojoj, för att vara med då barn dör eller lämna besked om att ett barn kommer att dö! Inte bara barn utan människor i alla åldrar som dör eller ska dö, eller blivit hjärnskadade eller förlamade.

Jag lyssnade på ett radioprogram om en kvinna som fick ett samtal mitt i natten från London där hennes tjugoårige son låg på akuten efter att ha blivit överkörd av en buss, mycket allvarligt hjärnskadad.
Åh, att höra henne berätta om det! All den där smärtan och sorgen.
Hur det var att flyga till London och hitta sjukhuset och kliva in i rummet där sonen ligger i respirator och bandage om huvudet efter akut operation, antagligen skulle han aldrig vakna igen.
Sonen. Knappt en skråma på kroppen, men kraftiga blödningar i hjärnan. Hålla en varm hand. Sonens hand. Så välbekant. Pojken som just blivit man, så långt borta, förlorad. På ett ögonblick i trafiken. Ett liv, som inte fortsatte.
Hur i hela friden skulle man som sjuksköterska kunna säga något bra till den mamman i den situationen?
 
Nej, det kan jag inte. Lekterapi, skulle passa mig bättre. Ta sprutor på nallar.

Måndag

Oj, vilken start på veckan! Vi hade ingen bra morgon.
Ingen ville vakna. Väldigt ovanligt. Barnen brukar vara så morgonpigga och går nästan alltid upp innan klockan ringer. Men inte idag. Jag passade på att snooza lite alltför många gånger. Jag hörde regnet verkligen ösa ner i kolmörkret utanför fönstret. Härligt med snooze-knappen...
Sedan blev det stressigt.
Och inget Bregott eller smör hade vi hemma. Ingen god frukost. Ägg. Som skulle skalas av Moltas själv, han vägrade få hjälp. Skal och ägg blandat...
Majken fastnade framför spegeln och grejade med sitt hår.
Moltas skulle ha Milles tunna jacka på sig. Inte sin overall.
Morris skulle gå ut i bilen och kolla efter en sak och kom aldrig tillbaks. När vi andra kom till bilen visade det sig att han inte att hittat det han letade efter. Suck, det kunde han väl kommit in och sagt?

Ja, ja de kom i tid i alla fall. Blöta i regnet.
Men jag är ledig idag så jag kommer få en bra dag. Jag ska skriva klart mitt etik-arbete om en hjärtsjuk 13-åring som vägrar hjärttransplantation.
Först ska jag bara dricka upp kaffet och ta med mig Bosse till skolan för att lämna Morris gympapåse.
Jag har inga regnbyxor, det måste jag komma ihåg att önska mig i julklapp.

Teater

Apan som växte upp som en människodotter.

Nu har jag varit och sett en riktigt omskakande teater; "Djur som dör" av Marcus Lindeen.
Åh, den var sååå bra! Handlade om människor som går över styr vad det gäller sitt förhållande till djur.
Det var riktigt ruskigt.
Jättehäftig sätt att se teater. Inte likt något jag tidigare sett. Dokumentärteater.
Marcus är en kär gammal vän så då blir det extra roligt att det var så bra.
Duktiga, duktiga Marcus!
Nu blir det svårt att sova. Jag tänker på alla djuren som det berättades om i pjäsen.

Lite kortfattat från nätet (jag är inte så bra på att vara kortfattad, därför stjäl jag texten här);
Stjärnskottet Marcus Lindeen har, tillsammans med reportern Rosa Fernandez, använt journalistiken som metod för att på kort tid få fram material till en dokumentär föreställning.  När de hittade och fängslades av ovan nämnda rubrik blev det början på ett intensivt researcharbete och en mängd intervjuer. Tre veckor fick Lindeen sedan på sig att skriva manuset till Djur som dör   - den första föreställningen i Riksteaterns dokumentära pjässerie Rapporter.

Varför väljer man att leva med 191katter?
Vems behov är det som styr när en psykoterapeut väljer att uppfostra en schimpans som sin egen dotter?
Vad får en forskare att offra ögonbrynen för att leva jämställt med sina kaniner?
I Djur som dör får vi ta del av tre spektakulära berättelser om människor som valt att leva i nära relationer till djur. Så nära att gränsen mellan djur och människa suddas ut.
 

Jag älskar dig mer än pannbiff!

Foto:Stina Rechlin

"Mamma, du är världens snällaste mamma."
"Och du är världens bästa dotter."
"Jag älskar dig, mamma, mest i hela världen. Dig och pappa"
"Och vi älskar dig, Majken."
"Jag älskar dig, mamma. Mer än pannbiff."
"?"

Vi som aldrig äter pannbiff. Vad fick hon det ifrån? Hon har humor, det är en sak som är säker.

Ever After - Askungen

Fredagens film blev Askungen, fast inte någon jobbig Disney. Den här var riktigt spännande.
Barnen älskade den och jag också faktiskt. Åh, så romantiskt! Och vilka kostymer och slotten och allt!
Perfekt familjefilm. Riddare och fäktningsscener. Kärlek och spänning.
Bröderna Grimm fick vara med och Leonardo da Vinci.

SNODDAS, vart är du!?!?

Vår fina älskade katt har varit borta i över en hel vecka!
Under tiden har vi upptäckt möss under diskbänken. En fångade Dennis i morse.
Men vi vill ha tillbaka vår musjägare!!!
Snoddas, kom hem!
Han har aldrig varit borta så här länge.
Idag tömde jag hans torrfoder-skål och diskade ur den. Det kändes sorgligt.
Snoddas...

Skola

Oj, vad det är svårt att veta vad som ska bli bäst för ens barn!
Tänk om man slapp göra val, om det bara fanns ett enda rätta, bästa val. Vad skönt det vore!
Vi har varit och tittat på skolan som  kommunen valt att flytta alla mellanstadiebarn här ifrån oss till.
En mil åt längre ut på landet! Men det verkar som om det blir skoltaxi och det vore ju himla skönt.
Vi kör redan för mycket bil, tycker jag som är en sann miljövän.
Ja, skolan verkar bra så det kanske blir den då...
Men tänk om det inte blir bra. Hur ska man veta?

Nästan alltid glad

Han trivs med livet den här lille människan.

Snart två

Oj, vad det går!
Tänk att han ska fylla två år snart!
Han är en älskad liten person.

På tu man hand

Igår var vi på libanesisk restaurang, bara jag och Dennis.
Åh, vad det var gott! Vi var mätta i åtta timmar efteråt. Godaste hommus jag någonsin jag smakat...

Spökvandring på slottet

Ficklampa skulle alla ha med ner i gångarna.

Små snälla spöken.

Vättens lykta.

 Jackor och mössor skulle vändas ut och in för att skydda mot det onda.

Morris blev utsedd till "räknare". 

 

Räknarens uppgift var att hålla koll på att ingen deltagare försvann.

Slottet i minivariant.

Nu är höstlovet slut. Vi har hunnit med lite sånt man ska. Spökvandring, klä ut sig och skrämmas lite, skära ut pumpa, resa bort, äta god mat, försökt sova lite längre på morgonen... 

Lite Halloween

Barnen har varit hos faster och försökt skrämmas lite.

Brödbak

Lite surdeg

Jag har varit och jobbat på boendestöd nu i tre dagar, gått inskolning. Oj, vad trött jag blir av allt nytt!
Nya människor, både personal och handikappade, nya platser och så köra bil på okända gator. Träffa människor och höra deras livsöden.
Hur en trafikolycka kan förändra ALLT.
Och misstag i ungdomen kan göra dig bunden till rullstol och hjälp resten av livet.
Hua, jag är alldeles tagen av dessa öden...

Det passar bra med lite höstlov nu även för mig.
Jag behöver vila lite.
Den där städdagen jag hade i söndags den gick lysande. Oj, vad jag städade! Ingen som stökade till under tiden, då var det bra mycket lättare. Jag städade i nio timmar. Vad fint det blev! Och tänka sig, jag fick träningsvärk! ... av att städa!
Vad ska man dra för slutsatser av det? Att jag städar alldeles för sällan kanske.
Baksidan av låren stramar varje gång jag böjer mig ner.
Det var den största delen av städningen; att böja sig ner och plocka upp tre tusen saker från golvet.
Jag gjorde det i nio timmar; böjde mig ner. Vilket gympapass!
Efter nedervåningen jobbade jag mig upp på övervåningen och där var det samma rörelse - plocka tre tusen saker från golvet.
Det ser fortfarande riktigt respektabelt ut här, men det börjar bli sig likt. Fast vi kämpar på, plockar undan så mycket vi orkar. Jag brukar alltid baka bröd istället för att städa. Utan att jag tänker på det.
Fast nu var det bra, för vi hade inget frukostbröd.

LEDIG DAG IMORGON!!!!!! Ingen äcklig alarmklocka på 05.15. Så underbart!

Och jag har slutat amma. Det känns skönt och det gick så lätt, fast Mille är en sådan envis liten argbigga (finns det en maskulin form av argbigga?) Fyra nätter utan amning och ingen känsla av mjölkstockning.