Liten blir stor

Lillebror och storebror

Storebror, storasyster och lillebror.

Liten pojke i stora bassängen

I förrgår var en sådan där dag som väckte många tankar. Så där vardagligt kan det plötsligt komma så många känslor... Jag råkar ut för det lite ibland. Blir liksom översköljd av lyckan eller vad det nu kan vara.

Det var inget märkvärdigare än en vanlig måndag i mars, ja, vårdagjämning visserligen. Det kanske gjorde sitt till? Men det stora märkvärdiga var att lillebror, lille Moltas, skulle få börja simskolan. Han den lille.
Plötsligt var det dags att packa väskan också för honom. Badbyxor och handduk, smörgås och frukt.
Han var lite pirrig och sa;
"Att det räcker med att jag följer med till badhuset, jag behöver inte börja simskolan"
"Du är fem år nu, det är dags att börja. Du kan prova."


Det fanns ingen nybörjargrupp så Moltas skulle få prova att börja i en grupp med de som har hållit på ett tag, i samma grupp som Morris och Majken.
När vi väl vara där blev jag alldeles rörd över hur storasyskonen tog hand om sin lillebror, hur noga de var att berätta om allt.
"Du behöver inte gå i från kanten som alla andra, du kan ta trappan här i stället. Det gjorde jag i början innan jag var van."
"Nu får du välja en plats vid kanten, så får du simdyna av läraren när vi ska börja."
"Han är jättesnäll, han kan låta sträng, men inte mot dig för du är ny."
"Gör bara så gott du kan, så blir det bra."
"Du behöver inte vara orolig."

Och det gick så bra!
Moltas var så duktig och inte det minsta nervös. Han log hela han och skrattade och var så stolt.
Jag har aldrig sett en stoltare pojke. Han fick följa med ut och simma i djupa bassängen. Och det gick bra, han låg där och flöt med simdyna och platta och läraren drog fram honom med sin långa simkroksstång.
Hela tiden hade Morris och Majken koll på Moltas så att det skulle vara bra för honom.
Efteråt var han så stor och stolt och ville åka på simskola redan nästa dag.
"Han, simläraren, han var riktigt snäll", sa Moltas.

Vilken härlig känsla det måste vara att ha stora syskon som bryr så mycket!
Inte hade det gått så bra om inte de varit där med sin trygghet och omtanke.

Jag kommer ihåg för fyra år sedan då Morris började, ensam. Bara jag som satt på bänken vid kanten och vinkade och hejade. Och Morris som snubblade i trappan och kom under vattnet, hela han.
Efter lång stund kom han upp igen, med hemsk kallsup, hostande och frustande, darrande och rädd. Ingen som drog upp honom.
Nej, lycklig den som många syskon har...
Jag blev så varm och lycklig i hela hjärtat av att se dem tillsammans, hur starkt de hör ihop. För alltid syskon.

Jag blev påmind om hur fort allting går. Det var inte så länge sedan den där första gången på simskolan, då det var Morris som började. Många gånger har vi varit på simskolan, många terminer har gått. Ännu ingen som lärt sig. Men snart då? Kanske, kanske den här kursen, åtta gånger.

Stora Moltas. Han är inte så liten längre. Snart är det Milles tur. Och sedan bebisens tur. Och då har jag samtidigt blivit mamma till en tonåring.