Vecka 24

En ganska så lagom stor mage, ännu så länge...

Morris räknar alla sina Hot Wheels. Han vill vara med i Guinness Rekordbok.

Jag undrar så vem som kan vara där inne i min mage.
Jag känner den lilla människan varje dag nu. Riktiga sparkar som känns ordentligt, inte bara små kittlingar. Nej, nu är det på riktigt. Svårt att förstå är det ändå att det ska komma en människa till, till den här familjen. Vem kan det vara? Så olika som de andra barnen är kan vi verkligen inte veta vad det blir för en sort, den här femte.
Jag har börjar äta riskakor som en galning, mer en ett halvt paket om dagen. Blir så där riktigt sjukt sugen på riskakor, men bara det lättsaltade. INTE smaksatta, det går inte!!! Jag kan inte vänta med att öppna paket förrän jag kommit ut ur affären. Tre dagar i rad har jag haft mitt riskakebegär.
Precis samma var det när Majken var i magen. Tänk om det är så att det är något typiskt flickor som växer i mig... Jag undrar lite. Kanske, kanske, kanske kan det vara en syster.
Eller nej. Nej, jag är så inställd på att det är en lillebror så det är det nog.

På tisdag ska jag till barnmorskan och få lyssna på hjärtljuden igen. Hoppas nu att det låter normalt och inte gör några mystiska dubbelslag.
Moltas ska följa med. Han har nämligen en tid på sjukhuset precis innan. Han ska kolla öronen och göra ett hörseltest. Sedan får han följa med och lyssna på bebisens hjärta. Majken är grymt avundsjuk.
Moltas har legat med huvudet mot magen nu ikväll och sagt att det kluckar och sparkar och att det måste vara för att bebisen vill ut nu.
Det får vi verkligen inte hoppas att den vill, så här långt gången med Morris hade ju vattnet redan gått och jag låg på sjukhus. Det räcker med den erfarenheten en gång.