Donkelidonk

Igår var jag på inskrivning hos barnmorskan. Lite sent. Normalt går man dit i vecka 12. Jag är i vecka 22.
Jag var inte lika ivrig att boka tid som första gångs-mammor. Allt var bra med mig. Blodsocker och blodtryck och sånt.
Så blev det dags att lyssna på bebisens hjärta. Det magiska. Finaste ljudet.
Först det rymdiska spraket från appartaten och så den där lilla skräcken att det inte ska finnas något hjärtljud.
Men där kom det! Donk-donk-donk... Så fint!

"Hör du extraslaget?" sa barnmorskan.
Och då hörde jag.
Donk-donk-donk- doneklidonk- donk-donk-donk-donkelidonk -donk- donk....
Och så lät det om och om igen.
"Varför?"
"Det kan vara så, ibland är hjärtat omoget". Men så gick hon fram till datorn och började läsa i min journal och såg att på ultraljudet hade hjärtat sett normalt ut.
"Men du kan väl komma snart igen, så vi får lyssna igen."

Jaha, nu går jag och är lite nervös för det. Inte jättenervös, men jag kan inte släppa det.
Tänk om det skulle vara något fel på barnets hjärta! Jag läser en blogg om en mamma som förlorade sin dotter inne i magen i v.32 p.g.a ett hjärtfel.
Hon visste om att barnet hade ett allvaligt hjärtfel och en dag blev det alldeles stilla i magen. Dottern var död.
Men jag har också hunnit läsa om extraslag på hjärtat som inte alls varit något farligt, utan bara försvunnit.
Så oron ska jag försöka glömma så gott det går. kanske ska jag dricka mindre kaffe, kanske det lilla hjärtat där inne blir stressat när jag dricker kaffe... Åh, vad jag är kaffesugen!