Arbetsdagen

Den här knäppa klockan har något av barnen hittat på nätet, den låg bland Mina bilder på Morris dator som jag lånar nu.

Hur gick nu dagen?
Ganska bra.
Manne skrek inte ihjäl sig, men han ville inte ha nappflaska och inte heller äta ur kopp, som de kör med en hel del på BB och neonatalen. Han han föredrog att vara utan.
Eller föredrog är fel ord, han hade inte fattat poängen. Vi har inte tränat honom. Stackarn.

Jag for runt inne i stan på jobbet och låtsades att jag hade full fokus på jobbet och inte alls tänkte på mitt lilla barn där hemma, och tittade på klockan i ett.

Första samtalet;
"Det går jättebra!"
Andra samtalet;
"Han HATAR nappflaskan! Han hatar allt! När kommer du hem?"
Tredje samtalet;
"När kommer du hem? Moltas kaskadspyr. Det är strömavbrott och jag får inte ut min internetflygbiljett (han skulle till London nu ikväll). Det är bra om du skyndar dig."

Uh, jag kände en stress växa sig större och strörre. Jag ringde inte mer hem och frågade hur det gick, jag kunde ju ändå inte göra något åt det. Inne i mitt huvud målade jag upp värsta scenariot.
Äntligen blev jag nästan klar (resten får jag ta hand om på måndag) kastade mig in i bilen. Körde i 110 på raksträckorna.
Hemma.
Smällde igen bildörren och sprang in mot huset.
"Hej mamma! Vad springer du för?"
"Manne!!! Var är han?!?! Vad skriker han inte för?!"
Alldeles vild och galen kände jag mig.
Manne satt lugnt och fint i sin lilla babysitter och sparkade så nöjt med sina små gulliga ben, såg ganska så belåten ut.

Han ammades (aldrig har mina bröst varit så välfyllda) och aldrig har han sett så mätt ut som efteråt. Han sov som en stock i flera timmar. Så lite hade det nog tagit på krafterna att vara utan sin mamma, men mest tog det nog på mina krafterna. Jag vill inte vara utan honom igen.
Fast det ska jag.
Redan om två veckor ska jag skriva det där hemska högskoleprovet. Klockan 8-16!!!! Många, många, många timmar. Alldeles för många. Och inte ens lilla barnets far är hemma, utan det ska barnvakt på riktigt. Mormor och moster.