Svt Play finns ju och på många sätt är det skönt att slippa se en massa skit på TV. Nu ska jag inte låta präktig så istället ska jag erkänna att jag ibland saknat TV jättemycket.
Sedan en tid tillbaka har jag lärt mig koppla in min dator till stora TV-skärmen. Värsta härliga lyxet att få se "Mitt i naturen" och andra favoriter.
När Stina var här för några veckor sedan, helgen då vi hade Majkens kalas, så berättade hon om en dokumentärserie som hon följde. Barnen (de två stora) ville att hon skulle berätta mer och mer.
Och Stina berättade och berättade om de unga människorna som alla råkat ut för olyckor och fått sina liv upp och ner vända på ett ögonblick. De har alla brutit nacken eller ryggen och blivit mer eller mindre förlamade. Så får man följa dem under ett år, tror jag det är.
Alla är så fantastiskt positiva och starka och modiga! Jag är full av beundran. Verkligen.
Det roliga var att alla barnen, utom Manne förstås, blev totalt uppslukade av serien. Varje kväll har de velat se ett nytt avsnitt. Och de har varit så engagerade i varje persons livsöde.
Jag blir så glad!
Glad över att SVT gjort en sådan fin dokumentärserie och glad över att mina barn uppskattade den så mycket. Mer än Disney-skit.
De har lärt sig sjunga med till introt "Stay with me, stay with me..."
(Åh, att höra Mille sjunga på engelska ger mig en liten tår i ögonvrån)
Jag är stolt över att mina barn fastnat för den här serien. Tycker att det är ett bevis på att mina barn är empatiska och smarta. Nu skryter jag, men jag är en stolt mor och det tänker jag inte förneka. Så det så.
Fina små barn har jag.
De har till och med lekt handikappade, gjort om en gammal rullväska till rullstol och turats om att vara handikappad och vara personlig assistent eller läkare.
En sak har de lärt sig av serien och det är att rörelsehindrade människor inte på något sätt behöver vara förståndshandikappade. Kroppen har ingenting med huvudet att göra. Tyvärr tror jag att många, många tror det. En person i rullstol tilltalar många automatsikt som en mindre smartare person. Usch, det gör mig arg!
Jag har i många år arbetat som personlig assistent så jag vet.
Så dumt att tro att bara för att någon inte kan röra sina armar och ben så skulle de inte kunna tänka och känna precis som vem som helst!
TACK SNÄLLA STINA FÖR TIPSET!!
Tyvärr så slutade serien oerhört tragiskt, så här;
(Kopierat från SVT).
Lisen Lindahl-Söderberg, producent för En andra chans.
"Tack till dig Pontus i din himmel!"
Första gången jag hör av mig till Pontus, en av våra fyra fantastiska huvudpersoner, så svarar han inte själv. En av hans assistenter berättar att han är upptagen och undrar om han kan få ringa tillbaks. Pontus återkommer redan efter 5 minuter:- När jag hörde att det var SVT som ringde blev jag nervös, tänkte att ni skulle kolla om jag betalt tv-licensen! Men du ringer om någon dokumentärserie?
Jag berättar om serien som vi planerar göra på Sveriges Television och Pontus blir jätteglad. Klart att han kan tänka sig att medverka i En andra chans. Men han vill gärna träffas och prata mer.
-Går det bra att ses om ett par dagar. Jag är inte hemma, utan på Sahlgrenska sjukhuset och jag är nyopererad. Hör du att det blåser i luren? Det är jag som andas! Jag tar mina första andetag sedan olyckan!!
När Pontus blev påkörd den där nyårsnatten 2008, blev han så svårt skadad att han först dog! Han återupplivades av ambulanspersonalen på olycksplatsen och fördes snabbt till sjukhuset. Där fick Pontus familj besked om att hans skador var för svåra att klara av och att han inte skulle klara natten. Familjen fick dessutom höra av en läkare att det liv som väntade Pontus, om han mot förmodan skulle klara sig, var för svårt att leva. Han skulle bli totalförlamad, utan förmåga att ens kunna andas själv. Men mot alla odds överlevde alltså Pontus! Och han fick behålla det allra viktigaste - hjärnan. I första avsnittet av En andra chans säger han själv:
- Det är ju en gåva - jag fick behålla livet! Men gåvan är inte bara att jag fick behålla livet utan att jag fortfarande kan förmedla mig. Det är väl mitt uppdrag här i livet att jag nu ska förmedla de positiva tankarna.
Så när jag lyssnar på Pontus som drar några av sina första andetag, efter det att han just fått en så kallad andningsstimulator inopererad, och hör honom uttrycka sin enorma lycka över dessa andetag, förstår jag att jag pratar med en alldeles extraordinär människa! När jag dessutom bara några dagar senare får träffa honom hemma i lägenheten på lilla kullerstensgatan i Lund, och han ställer lika många frågor till mig som jag till honom, förstår jag också att han inte bara är stark utan smart. Sen när jag ska gå ett par timmar senare och han hoppas att han inte gjort mig ledsen, så tittar jag frågande på honom...?!
- Ja, men du sa ju att din syster också blev påkörd när hon var ung, men att hon dog. Nu när du träffat mig så kanske du tänker att din syster borde haft samma tur som jag, säger Pontus.
Jag är så tacksam att vi fann Pontus! En glädjespridare trots det svåra i hans egna situation. Och Pontus förmedlar ett viktigt budskap, i varje avsnitt: att hans liv är värt att leva, att han fortfarande kan göra allt han vill och vad än alla andra tycker om saken, så är han tacksam för den andra chans som han fått.
Självfallet har Pontus under seriens gång också stunder av sorg och ledsamhet över det som gått förlorat. Men han vill leva och han vill mötas.
I början av vår relation med Pontus så reagerade vi i tv-teamet ofta med ledsna känslor när vi besökt honom. Vi var ledsna för hans skull men med tiden, och tackvare våra samtal, förstod vi ju att han själv hade accepterat sitt nya liv och om vi inte vågade vara nära så svek vi. Så rådet är: VÅGA mer! Och undvik inte det som först verkar svårt. När vi vågar mötas får vi så mycket tillbaka!
Pontus hann själv se de första 3 avsnitten av En andra chans innan han gick bort den 21 maj 2011 efter att ha drabbats av en slempropp. Hans familj önskan är att delarna med Pontus i serien skulle sändas ändå. Och det är jag enormt tacksam för! Hans budskap förmedlar hopp, mod och styrka - och hans insikter om livet kan vi alla lära oss så mycket av.
Tack till dig Pontus i din himmel!
Lisen Lindahl-Söderberg
Så jag säger bara, se den!
EN ANDRA CHANS
2 kommentarer:
JA GUD visst var det en otroligt fin och stärkande serie!!! Jag hoppas verkligen SVT gör en uppföljare eller något mer som belyser liknande problem med en sån styrka och värme. Som ger nytt ljus och suddara ut fördommar. Jag saknar redan serien och jag grät och grät när man fick veta att Pontus dog, att han aldrig hann flytta in i sitt hus och bygga humle-bon och ha den där dop festen, men han fick ju verkligen genom serien det han ville mest av allt, förmedla sig och nå ut till människor. Jag satt och läste på chatten samma kväll då serien tog slut, och det var skönt att se att så många skrev till Pontus mamma och farmor om vad Pontus gett dem genom programmet, att folk ändrat sin syn på livet m.m.
Men vad glad jag blir att ni började kolla på den.
Jag tror det är jätte bra för barn att se sådant, och jag tycker du ska vara väldigt stolt över att dom bryr sig och har empati.
Men det är härligt att dom lyckades göra en serie om bland det värsta man tror kan hända som man ändå känner sig glad och stark av, förutom hur Pontus liv slutade då da. Bra gjort svt!
Massa kramar till er!!!
Hej
Den serien började vi titta på men så var det lite sent den gick så vi slutade att se. Men mina barn, särskilt Signe, tyckte om den och jag. Vi kan ju se den på datorn, det har ju jag inte tänkt på. Men vad ledsen jag blir att höra att han har dött. Jag blev så berörd av honom, att han trots att han var så handikappad var så full av livslust och glädje.
Vad roligt att du också tyckte om den där boken, En dag. Jag blev som alldeles förhäxad av den, nästan, så jag var tvungen att läsa den överallt. I smyg på jobbet och hos tandläkaren när jag var där med barnen. Sen slutade den ju så sorgligt.
Men Karin mest av allt tack för att du röt till om att inte kasta mat. Jag känner mig lite skyldig.Grönsaker som blir för gamla och lite saker som inte används i rätt tid. Jag tog genast rätt på blomkål som höll på att bli för gammal och gjorde mos.Du får gärna komma med fler såna där tips hur man gör för att inte saker ska bli för gamla, eller hur man räddar halvskruttiga saker.
Kram Maria
Skicka en kommentar