Kalas och vattkoppor

Lille A har blivit en stor bebis. Han kan stå! En liten stund i alla fall.

Min glada fina bebis som skrattar och är så glad.

Igår var vi på lyxkalas. Moltas var bjuden på 5-årskalas på Buzis.
Alla våra barn följde med, för det var ju  höstlovets första dag och det är ju också värt att fira.
5-åringen som hade kalaset fick vattkoppor idag.
Det ska bli intressant att se om mina små insjuknar, inkubationstiden är 14-16 dygn. Men redan förra helgen var vi på kalas där en av kalasdeltagare hade koppar.
Ja, ja... det spelar väl ingen roll egentligen. Det är ju lika bra att klara av.

Fast Manne är så liten!
Moltas hade vattkoppor då han var tio månader och han blev så sjuk. Oj, så mycket koppor han hade!
Hela han var full. Han var gnällig och ville ammas hela tiden. Sög och ville inte ha mer, kanske hade han koppor i munnen. Brösten fylldes på och rätt som det var blev jag sjuk. Feber över 40.
Världens frossa och fruktansvärt ont i brösten. AJJ! Jag hade så ont och låg bara och skakade i sängen. Trodde nästan att jag skulle dö. Det kändes så i alla fall. Men det var ju inte så.
Det var en hederlig mjölkstockning.
Sjukhus och ung manlig läkare som klämde på brösten. Antibiotika.
Frisk. Och så lille vattkoppepojken som blev bättre också. Det hjälpte så klart också till.

Jag känner mig inte helt upplagd för vattkoppor nu, tänker på den där hemska mjölkstockningen.  
Fast jag är ju den erfarenheten rikare. Jag kan ju undvika det, har en bröstpump att ta till. Så den här gången ska jag väl slippa nära-döden-upplevelser.