En förstörd kastrull och ett stinkande kök. Tur att det inte blev värre ändå.
Nu ska jag snart åka till min husläkare och fråga om det kan finnas något hopp om att bli frisk igen.
Det börjar bli så tröttsamt med den här ständiga sjukdomskänslan. Hostan, huvudvärken, snor och så fruktansvärt trött, ont i musklerna kring lungorna - sidan och ryggen.
Det är ju inte som för Majken som bara kollapsade.
Jag har ingen feber, och hostan har inte blivit värre. Bara kronisk. Nej, då... jag tror nästan att den har blivit lite bättre. Har inte hostat så jag spytt på flera dagar. Tänkte ett tag att jag skulle avboka läkartiden, men om jag gör det kommer jag säkert bli sjukare igen.
Igår badade Moltas skumbad och var på ett strålande humör. Han har varit pigg i flera dagar, bara hosta. Jag åkte in till matten och var borta högst i tre timmar. När jag kom hem låg Moltas i kritvit i ansiktet i soffan och frös under ett täcke. Jag såg den snabba pulsen på halsen. Ånej, feber igen!
Ja, mycket riktigt var det så.
Han låg så i flera timmar, sov, vaknade, sov igen.
Och på kvällen var han feberfri igen (utan Alvedon). Konstigt, va?
Moltas var vaken länge på kvällen.
Pratade och pratade om sitt nya ämne.
Döden.
Han är så orolig över det här att man måste dö. Vad händer egentligen?
Hur kan man vara i himlen utan syre? Andas inte änglar?
Vingar, vad kommer de ifrån?
Nej, han har väldigt svårt att köpa det där med himlen.
Jag säger att jag inte vet vad som händer, berättar bara vad man kan tro, och det oroar honom.
Att fylla år är inte bra för då kommer man närmre döden har han förstått.
"Varför måste man dö?"
"Jo, för att nya barn ska kunna få födas och få plats."
"Ja, men varför kan det inte finnas plats för alla?"
Ja, du lille Moltas... vad ska jag säga? Jag vet inte.
3 kommentarer:
Svåra frågor att svara på!!! Bäst att man inte svarar mer än de frågar! Det är ju ämnen som är svåra att tänka på som vuxen också. Kanske ännu svårare för att man är så mycket närmare döden. Mina barn fick möta döden på nära håll när deras (och vår) lille vän dog endast tio år gammal. Det tog två år och vi visste nästan hela tiden att han skulle dö. Det är konstigt men det hemska blev vardag. Döden blev väldigt närvarande. Jag vet inte vad det gjort med mina barns tankar om döden, om det skrämmer mer eller mindre. Det är som det är. Men det är verkligen inte lätta frågeställningar.
Så fin din mage är! Och så fin vägg du har bakom dig och din mage!!!
Hej!
Jag kommer ihåg ett inlägg du gjorde för länge sedan om er lille vän som inte finns mer, när ni tog emot beskedet om hans sjukdom, tror jag det var...
Jag förstår inte hur man klarar av ett sådant besked.
Men det är väl bara så att man har inget val. Det finns ingen utväg än att bara leva vidare och finnas där för den sjuke.
Vår lille Morris var så allvarligt sjuk då han föddes så läkarna sa att "det här kommer inte att gå, ni måste förbereda er på det värsta." Man stod inte ut att höra den sanningen, men ändå fortsatte man ju på något sätt att andas fast man ibland önskade att man slapp.
Vilken tid för er och vännen! Två år med vetskapen om det oundvikliga. Hjälp! Och ett barn som ändå är så pass stor och förstår allt som händer. Det måste ha varit en enormt svår tid. Hur pratar man som mamma och tröstar? Det måste ha förändrat både er vuxna och barnen att ha den erfarenheten i bagaget. Hoppas att lille vännen slapp lida alltför mycket och bilden av döden inte blivit för svår.
Det är outhärdligt att bara tänka tanken att barn faktiskt kan dö.
Jag har följt en blogg av en mamma som förlorade sin son. Hon beskrev sin sorg och sina tankar så väl.
KRAM!
Jag har försökt övertala min vän att skriva om sin sorg men hon är inte den skrivande typen. Mest för att hon ska få minnas tillbaka, skapa en kronologi. Hon har ett erbjudande från mig att jag kan skriva och hon berättar. Om hon någon gång vill.
Lite egoism ligger nog bakom mitt erbjudande. Jag behöver också gå in i djupet på allt som hände. Jag har lagt en slöja över och det känns konstigt.
Det var en förfärlig tid.
Men det konstiga var att man "vande" sig. Det blev en vardag av att vänta på det mest förfärliga som kan hända.
Varje gång vi skildes grät jag floder (när han var utom hörhåll) för att jag led så förskräckligt med honom. Hans allvarsamma ögon är etsade bakom mina ögonlock. Han visste nog men de pratade inte med honom. De ville aldrig ge upp inför honom. Det var deras beslut.
Kram!
Skicka en kommentar