I sängen, i bilen, i skogen, på Coop, på dagis...?

När jag skulle föda Moltas kände jag i stort sett ingenting förrän han var ute.
Inget ont, inga sammandragningar, inget särskilt i magtrakten. Om det inte vore så att jag gått elva dagar över tiden och var inne på sjukhuset för en kontroll av fostervattenmängd, så hade han absolut kommit någon annanstans, hemma eller på tunnelbanan eller på Ica Dalen.

Den gången med Moltas var nästan från ingenting till världens krystvärk. Gympaskor och byxor hade jag på mig när huvudet bara kom, helt plötsligt (nästan). Vilken dramatik! En krystvärk så var han ute.
Samma sak med Mille. En krystvärk, så var han ute. Plopp! Hade vi inte varit på sjukhuset för att de ville sätta igång det fem dagar före så hade han ju också kommit någon annanstans.
Hur i hela friden ska det bli nu?

Nu har jag börjat bli nervös. Jag, som kaxigt sagt att; "nej, jag vill inte bli igångsatt den här gången. Det ska få starta av sig självt, när kroppen vill. Blir det hemma, så blir det..."
Hm, jag är INTE lika kaxig längre... Verkligen inte. Nu vågar jag knappt gå och lägga mig och somna. Tänk om jag vaknar av en krystvärk och bara föder mitt i dubbelsängen  full av barn och hund, gosedjur, sagoböcker och nappflaskor. Och Dennis i studion med hörlurar och musik...
Oj, vad har vi gjort? Hur ska det gå?
Jag tycker jag känner barnet komma bara jag tänker på det. Känns som jag kan föda i natt.
Ett barn som inte skriker, vad gör jag då? Ett barn som är blått av syrebrist? Jag kommer inte hitta mobiltelefonen i röran och paniken.
Nej, usch, vad rädd jag blir nu! Jag skulle vilja vara inlagd på förlossningen från och med nu, på plats. Redo.
Få det gjort bara, på rätt plats med rätt folk omkring mig. Inte massa barn och stor hund.

Innan har jag tänkt att det är lyxigt att kunna föda barn snabbt, inga långa plågor.
Snabbt ont - klart!
Men nu känner jag att; Gud, vad skönt med ett värkarbete som startar med lite småvärkar som tilltar och så packa väskan, åka in till förlossningen, bada lite och promenera lite hängandes över en gåstol, masseras lite och sådant där som normala kvinnor brukar syssla med.
Nu ångrar jag mig nästan, jag kanske ska be om igångsättning i stället. Fast det kändes så fel och ledde till mer än  dubbelt så lång tid i lagning av underliv än själva födandet.

Svåra frågor, men ändå lyckliga frågor, för visst förstår jag att jag är lyckligt lottad som snart ska få vara med om livets stora mirakel. En gång till.