Tandläkarbesöket

Det känns såå skööönt!
Jag gjorde det. Jag gick till tandläkaren och fick min dom.

Nu vet jag. Jag har inte tandläkarskräck egentligen. Jag har bara haft sådan ångest och trott att jag skulle få veta att jag hade långt gången tandlossning.

Jag har ägnat en stor del av sommaren åt att oroa mig för det, fantisera om hur det skulle vara att leva med tandprotes eller stifttänder som ramlar ut om man råkar skratta för mycket.
Alltså allvarligt talat, det är sant, jag har trott att det skulle bli så.
Jag har inte ens vågat skriva det här. Jag har bara tänkt en massa på det.

Det är inte bara hypokondri. För då för fyra år sedan, då jag var hos tandläkaren sist, då sa han att jag hade inflammerat tandkött och det är första tecknet på tandlossning!!!

Jag blev så rädd, redan då. Men sjukt nog, så förträngde jag det så gott det gick. Köpte visserligen munskölj och tandtråd.
Men det gick inget vidare med att komma ihåg det trötta amningskvällar.
Hur många gånger har inte jag somnat med kläderna på vid sagan, utan att ha borstat tänderna!?
När jag nu efter fyra år kom på att jag fortfarande inte varit hos tandläkaren, ibland har blödande tandkött. Då fick jag panik! Det gick inte förtränga längre. "Så länge jag inte vet något, finns det inte - alltså vill jag inget veta" - det funkade inte längre...
I samma veva kom landstingets gratis tidning med en ung, snygg man på omslaget med en saknad framtand; Tandlossning - en folksjukdom
Jag fick ännu värre panik. Tyckte att alla mina tänder kändes lösa.

Förra sommaren var jag rädd att jag fått cancer i bukspottkörteln, så jag tänkte att det är ju i alla fall bättre att leva utan tänder än att vara död. En liten tröst.
Men ändå inte så värst kul.

Så idag satt jag där i väntrummet och läste Året runt
"Godismagen visade sig vara äggstockscancer"
Sneglade upp på den där tandtavlan och hörde sekundvisarna på den där typiska väntrumsklockan. Åh, vad jag var nervös! Fast ändå; det var inte cancer det handlade om.

Och så kom den där fantastiska tandläkaren. Hon är så trevlig så jag skulle vilja bli bästa kompis med henne. En underbar människa.
Hon undersökte och röntgade.
Hon verkade så bekymrad och berättade att jag hade två stora hål. Oj, oj... det kan bli aktuellt med rotfyllning.
Och jag var bara lycklig för hon sa inte ett ord om tandlossning!
JIPPIE!!!
Nu har jag fått ett hål uppborrat och behandlat med något slags medel som ska stimulera tandnerven till att producera mer ben i tanden, så hon har något att borra i och göra en permanent lagning om ett halvår. Det är inte säkert det funkar. Tandnerven kan redan vara påverkad/inflammerad. Det visar sig genom att jag får tandvärk de närmaste dagarna, veckorna eller månaderna. Och då finns inget annat att göra än att rotfylla.
Jag ska tillbaks på tisdag och laga den andra tanden.
Dyrt som attan blir det.
Men jag är glad i alla fall. Jag har ju tänderna kvar. =)