Ungefär så här

Sådant här skulle man klura ut på kick offen. Allt för att komma vidare in i ett annat rum på jakten efter stämplar.
Efter tre timmars kämpande vann mitt lag.
Efterår gick vi på fin restaurang, men maten var inget vidare.
Jag åt en torr gammal marulk.

nu är det Valborg och jag håller på att laga till en förrätt. Toast Skagen. Nästan det godaste jag vet. Om den är god alltså. Inte sådan där färdig, äcklig med femton E:n i.

Inte trött

Jaha.
Då har jag varit trött HELA dagen, så trött, så trött.
Nu är natten snart här och jag är inte trött.
Eller kanske är jag det?
Jag kommer inte kunna sova i alla fall. Jag var på skolmöte och drack kaffe för att orka. Vi pratade om skolan som antagligen ska läggas ner. Nu har jag så mycket att tänka på och då somnar jag aldrig.
Ingen särskilt rolig bok att läsa har jag heller. Jag gjorde misstaget att läsa på baksidan och det står ofta alldeles för mycket tycker jag. Nu vet jag ju vad som ska hända. Jag tycker det är bättre att inte veta någonting alls.

Imorgon är det Valborgsmässoafton.

Trött, trots älg

oj, vad jag är trött!
Hur kan det vara så?
Jag sov från halv nio till halv sju. 10 timmar!
Började dagen med en lång, rask promenad. Väldigt rask till och med. Jag sprang fort en bra bit. Jag träffade nämligen en STOR älg!
Först tyckte jag att det var lite kul, en halv minut.
Sedan kom jag på att älgen kanske tycker att jag verkar hotfull med hund och knallröd barnvagn (sjukt, men jag tänkte på tjurfäktning). Jag vände om och gick fort. Sedan blev jag räddare och fick för mig att den kom efter. Då sprang jag, långt.
Ja, så motion har jag fått. Och sömn. Ändå är jag så trött. Så jobbigt trött. Jag skulle åkt till Stockholm idag och pratat jobb, men jag orkade inte.
Jag har druckit så mycket kaffe, ingen verkan.
Jag ska laga middag och gå på skolmöte och prata om skolan som kanske ska läggas ner.
Hur ska jag orka? Och Mille bara gör sådant som inte jag vill. Typ häller ut hundmaten för 100:e gången.

Positivt överraskad

Vad roligt det var med kick off! Jätteroligt till och med.
Vi skulle in i ett sådant här lägnehetskomplex som var omgjort till något slags "Fångarna på fortet" eller något liknande. Såg lite skrämmande ut från utsidan.

Kick Off och grind

Idag är jag glad.
Jag ska beställa den där vackra grinden från Skånska Grindar som jag har drömt om!
Jag råkar ha en mycket, mycket snäll mamma. Jippi!

Ikväll ska jag på något jag aldrig har varit med om förut. Kick-Off.
Jag gillar verkligen inte det ordet. Det får mig att tänka på medelålders damer i prassliga jackor som skrattar alldeles för mycket och alldeles för högt åt ingenting.
Jag tänker också på stafett och tävling. Hysteriska skratt.
Inte riktigt min grej. Inte alls min grej.
Jag köpte en prasslig jacka förra året, när Mille var alldeles nyfödd. Jag vet inte vad som for i mig, men kanske någon form av amningspsykos. Jag köpte i alla fall just en sådan där jacka som jag inte alls trivdes i. Beige och prasslig och elektrisk. Jag fick fruktansvärda stötar av allt jag tog i när jag hade den där hemska jackan på mig.
Nästan studsade bort från bilen när jag tog i dörren. Hu!
I ett år hade jag jackan, sedan gick dragkedjan sönder. WOW! Jag trodde absolut inte att det skulle gå, men trots att det hade gått över ett år så fick jag alla pengarna tillbaka. Helt otroligt. Jackan borta ur mitt liv.

Nog om jackan. Jag ska på Kick- Off med Teaterstyrelsen. Det kan nog bli kul.
Jag tror ingen av oss är en sådan där som skrattar för högt, medelålders är jag ju själv så det ska jag väl stå ut med. Stafett och tävling. Ja,ja. Lite får jag offra mig.
Grejen är den att jag har ingen tävlingsinstinkt. Jag bryr mig aldrig ifall jag vinner eller förlorar. Det gör att jag aldrig liksom går in för det helhjärtat.
Dennis är precis likadan. Det syns tydligt på våra barn. De är heller aldrig med och slås om första plasten. Vi tar det luuugnt och fiiiint... Ingen stress. Nej.
Och inte mycket blir gjort.

Men nu jäklars ska det bli staket, åtminstone grind!
Fast förresten Dennis kan faktiskt visst bry sig om det där med tävling. Inte i sportsliga sammanhang, men i studiesammanhang. Han har ju bara högsta betyg. Jag tror inte att han tänker tävling mot de andra, men för sin egen skull.
Annat skulle det nog vara på en minigolfbana. (Vi har aldrig spelat minigolf ihop, inget intresse finns i familjen).

En mycket lyckad kväll

Mia Skäringer
LYSSNA HÄR
Särskilt på "Lilla glada barn"

Åsa

Min gamla vän Åsa från teaterskolan.
Det är något speciellt med människor som man har känt länge, även fast man aldrig ses så känner man varandra så väl ändå. Åsa lärde jag känna -93 och det senaste tio åren har vi säkert inte setts mer är än högst fem gånger. Ändå var det bara så där självklart, och jättetrevligt.

Bilden ser kanske lite mystisk ut, som om Camilla pratar med en vägg, eller gråter och är förskräckligt jättefull.
Men hon skrattar bara (full? javisst, men lagom). Camilla skrattade hela kvällen. Skrattade och grät.
Som de flesta i publiken.

Snart där

Camilla vek sig av skratt och skrattade så hon höll på att kissa på sig redan innan föreställningen. Bara tanken på Tabita live, blev liksom för mycket.

Bråttom

Kvart i. Nu börjar "Dyngkåt och hur helig som helst" snart.

Utsikten från psykologmottagningen

En spiraltrappa ledde upp till en takterass.

Otäcka böcker

I samtalsrummet låg en hög med läskiga böcker. Alla likadana med precis samma ansikte fast i massa, massa olika färgnyanser.
Jag undrar så vad psykologen använder dem till!
Ska man sitta och titta i dem börjar man antagligen må riktigt dåligt till slut.
Då blir man aldrig färdig med sina psykiska problem.

Snygga skor

Lite terapi

På psykologmottagningen

Innan föreställningen träffades vi på en psykologmottagning vid Mosebacke, som någon hade fått låna. Vi var tolv stycken. Jag kände fyra sedan förr.
Camilla var den som hade fixat hela grejen. Hon har alltid älskat Mia och Klara, så himla mycket.
Kvällen till ära trivdes hon bra i samtalsrummet. Så klart! Typiskt Camilla.

Trasig diskmaskin?

Gud, vad knäppt! Precis när jag skrev det där med diskmaskinen och publicerade det kom det fram reklam; TRASIG DISKMASKIN??
Oj, det är något med mig och diskmaskiner.
Men den nya funkar än så länge så livet är en fest!

En känsla från förr

Så lugnt och tryggt det kändes att lämna mina barn här. De brydde sig inte det minsta om mig när jag gick i fredags.
På väg mot Mosebacke. Det var varmt och soligt, fullt av folk ute på söder.
En känsla från förr fladdrade förbi. Den där fredagskänslan när man var på väg ut och skulle träffa folk, man visste inte riktigt vilka och hur kvällen skulle bli.
En känsla av förväntan. Ja, förväntan är nog rätt ord. Det var länge sedan.
Långt innan det där med diskmaskiner och gamla avlopp tog över mina fredagar och alla andra dagar. (Jag är inte bitter, jag försöker bara vara lite rolig. Ha, ha?)

En bok full av minnen

Stina visade mig den här boken som jag gav till henne för snart 25 år sedan. Jag kommer också ihåg den. Hon berättade att den betytt så mycket för henne och att det var en av hennes favoritböcker som barn. Vad roligt!
Jag blev glad och det kändes inte alls så länge sedan som hon var liten och jag läste för henne.
Nu har hon två barn.
Oj. Ibland fattar jag inte. Och att jag själv har FYRA barn det är nog ännu konstigare.
Men samtidigt helt självklart, och underbart.

Hallå där!

"Vad gör ni i min säng?"

Majken och Gunnar

...lekte bebisar i Bertils säng.

Fina sovrummet

Jag älskar Stina och Nisses lägenhet! Så underbart ljus och fin.

Bordsbestigaren slår till

Ja, inte dröjde det länge innan Mille satt PÅ bordet...
Inte helt oväntat.

Kusin Bertil

Bertil har fått en liknande Mille-frisyr. Kusinerna dalmas.

Köbullerullning

Fina köttbullar rullades medan jag gjorde mig mentalt redo för att gå ut på galej (i fredags).
Majken och kusin Gunnar har alltid gillat varandra.

Åh! Bilar!

Mille hann inte ens få av sig kläderna innan han hade fått syn på några bilar hemma hos Stina och Nisse.
Full fart framåt.

Grattis NISSE 29 år idag!!

Vi fikar och låtsas att vi är med och firar Nisse som fyller år idag.
GRATTIS!
Och vi ska posta scarfen (som jag råkade sno med mig i helgen) när vi åker till fritids och hämtar Morris. Lovar!

Snart framme

Skönt att sätta sig på bussen efter vår långa vandring genom turiststråken.

Min älskade dotter

...med de fina ögonen.

Kattlampa

Den här fina kattlampan såg vi i skyltfönstret till Krabat, också i gränden.
Vi tänkte direkt att den vill nog Morris ha, han som älskar katter.

Sovrumsfönstret

Det översta lilla fönstret över gränden var mitt sovrumsfönster.
Jag saknar det.

Fina porten

Den fina porten som jag gått igenom 1000 gånger.
Varje gång kunde man höra hunden Kaspar skälla tre våningar upp.
Det var nästan som en sport att försöka öppna porten och smyga upp trappstegen utan att Kaspar skulle vakna, men det lyckades aldrig. Inte en enda gång under alla år.
Kaspar - världens bästa hund.
Nu får man aldrig mer höra honom. Han är död.
Han är anledningen till att vi skaffade Bosse. Jag trodde i min enfald att alla Riesen Schnauzer-blandraser skulle vara lika underbara som Kaspar.
Kaspar skrattade alltid, lyfte upp sin snygga, skäggiga mustasch, visade alla tänderna och skrattade när han var glad. och det var han för det mesta.

Bosse kan inte skratta, men jag tycker om honom i alla fall. Fast Kaspar var bättre om man får tycka så, (Bosse kan ju inte läsa, så han vet inte sanningen).
Jag saknar Kaspar! Och jag saknar Gamla Stan! Och jag saknar den försvunna tiden.

Tänk att här har jag bott!

Hur fantastiskt som helst ju! Så här i efterhand. För just då tänkte man inte att det var något särskilt precis. Jo, kanske förresten. Jag trivdes verkligen med att bo här, verkligen.
Varje morgon vaknade man till ljudet av en stad som vaknar, men inte några bilar (de får ju inte köra på Västerlånggatan) Affärer som började förbereda sig för att öppna, så någon liten lastbil kunde man höra, men mest bara människor i rörelse.

Drottninggatan

När Majken, Mille och jag kom till Stockholm i fredags gick vi Drottningggatan mot Gamla Stan som riktiga turister. Det var kul och länge sedan.
Majken som inte så värst ofta är i storstan (och när hon väl är det så brukar hon inte tillbringa tid någon tid alls i värsta city) sa:
"Hjälp, vad många människor! Dom forsar fram!"

Sitta nära kanten

Det räcker inte med att sitta på bordet. Han måste sitta alldeles intill kanten också.

Idag har vi varit på dagis och jobbat, utefixardag. Men jag fixade inne. Kanske pratade jag mest, jag vet inte riktigt. Lite fick nog gjort i alla fall.
Farmor var med och krattade löv. Dennis tycker att vi ska byta dagis, så han var hemma.
Sur-Dennis.

Hemma

Vilken insekt HÄR!

Den skulle inte jag vilja ha i huvudet.

Nu är vi hemma igen efter Stockholm, jag, Mille och Majken. Det var verkligen trevligt att åka iväg lite. Särskilt kul att se Mia Skäringers föreställning som var WOW!!! Det bästa jag har sett tror jag. Man skrattade så att man grät och grät för att det var så fruktansvärt sorgligt också. Helt otroligt bra. Jag beundrar henne som lyckats göra en så självutlämnande föreställning, med så mycket allvar och sorg. Men också så mycket hopp och skratt. Sveriges häftigaste kvinna.
Nu måste jag läsa boken.

Mille och Majken fann sig väl tillrätta hos moster Stina och gänget under tiden. Jag lämnade dem där efter knappt en timme. Jag såg att Mille kramade och pussade Stina nästan direkt när vi kommit dit, då kände jag mig helt trygg att gå iväg på fredags nöje.

Oj, vad farmor/svärmor snarkar högt! Hon ligger i soffan bredvid köket där jag sitter! Jag orkar inte höra mer nu.

Bosse

Han är så knäpp, Bosse. För det mesta är det jag som går med honom på morgonen. Men ibland gör Dennis det. Som idag. Men i Bosses hjärna räknas inte det. Han går ändå och väntar på att JAG ska gå med honom. Förföljer mig i huset tills jag blir så trött på honom och låter honom få en promenad till. Nu är det avklarat, de friska barnen lämnade, dags att ta tag i resten av dagen.
Idag ska jag åka till Stockholm.
Oj, vad mycket att tänka på!

Jag ska leta fram ett par skor som ska bytas.
Mitt pendlarkort till tåget.
Camilllas ena toffel som hon glömde här i vintras.
Mitt scenpass till teatern.
Brev, som ska göras klart och postas.
Vattna alla blommor på övervåningen som redan ser väldigt tagna ut.

Det kanske bara var det förresten. Det var ju inte så mycket.
Jag måste ha glömt massor. Igår när jag tänkte på allt kändes det sååå mycket mer.

Nu ska jag sätta fart. Hej och hå!

Majken leker i köket.
Hi, hi. Hon är rolig. Jag tjuvlyssnar och hör att dockorna pratar skånska med varandra. Det låter riktigt naturligt.
Min fantastiska lek-Majken. Hon skulle få en utmärkelse för världens BÄSTA LEKARE!
Hon leker och leker. Jag älskar det!
Moltas däremot han säger att han älskar play station mer än sin familj.
"Skulle du vilja bo i en annan familj om du fick spela hela tiden?"
"JA!!!"
"Skulle du inte sakna oss då?"
"NEEEJ!"
Suck.

Svåra val

Väldigt viktigt och bra med dubbla hörselskydd!

I den här familjen kan det behövas ibland faktiskt.

Jag har varit på styrelsemöte på dagis. Känner mig helt slut. Åh, vad det tar tid och kraft! Inte för att vi är oense eller nåt, utan bara för att det är så himla mycket. Personal, ekonomi, uppvärmning, konstiga fakturor, marknadsföring, planering, semester, inköp, arbetsgrupper, dokumentation, renovering, olaga intrång, tjänstefel, vikarier, kommunikation, protokoll, kurser, kommunen, brandskydd, elektriker, arbetsmiljöverket... o.s.v, o.s.v
Jag känner mig helt uppstressad. Vad var det nu jag skulle fixa? En översikt. Över alla barn, timmar, personal. Åh, vad besvärligt! Och jobbigt.
Ibland kan man verkligen undra om det är värt allt besvär. Om det är så himla mycket bättre på vårt dagis. Just ikväll undrar jag mycket över det. Faktiskt.
Tänk vad smidigt med ett kommunalt dagis. "God morgon!" Lämna sitt barn, hämta sitt barn, ett och annat föräldramöte. Inget mer.
Men Moltas älskar sitt dagis. Skulle han älska ett annat dagis lika mycket? Det är det som är frågan.

Just nu är det snurr i huvudet redan som det är, efter beskedet om att skolans mellanstadium ska läggas ner. Waldorf, javisst nu väljer vi det. Men tänk om det inte är en bra klass? Tänk om det är flera jobbiga ungar? Det kanske inte alls blir bra. Man vet ju inte.
Det är skitjobbigt att vara förälder ibland. Så stora, svåra, avgörande beslut.
På ett sätt skulle det vara skönt med lite mer kommunism. Ett dagis, en skola. Inte några val. Jag blir sömnlös av detta.

Jag önskar jag vore Mille för tillfället. Bara lulla omkring med dubbla hörselskydd och ett stort leende.

Jo, en annan sak.
Föräldrarna till den påkörda pojken skrev i tidningen idag. Den lille Rickard hade tydligen fått donera sina organ och på så sätt räddat livet på fyra andra. Må han vila i frid, den lille hjälten!

Det snöar

Dag efter dag med snö. Vilket aprilväder!
Mina fina penséer får stå ut med mycket.
Bosse har i alla fall fått en riktigt lååång promenad tillsammans med sin kompis Misu. Det är underbart att se dem galoppera i skogen tillsammans.
Jag tycker att det är supertrevligt att få sällskap i skogen också. Vi pratar och pratar och pratar. Då märker jag knappt att det snöar och blåser, bara för att vi har så trevligt.

Diskmaskinen tuffar på. Skenande rent!
Dennis teori var den rätta. 40 års erfarenhet räckte alltså inte så långt...

Nya diskmaskinen är här

Inga barn i diskmaskinskojan mer.
Nya diskmaskinen är här och vi har kört igång första disken. Nervöst.
Den lät lite mysko i början, men nu är låter den kanske som den ska. Vad vet jag?
Jag har ju inte 40 års erfarenhet av diskmaskinsljud som de sura männen.
Dennis han suckar. Det gick visst inte riktigt få in slangarna i det gamla förskräckliga avloppssystemet. Så nu ligger en slang på utsidan och ner i diskhon, slangen är sedan förankrat i ett tungt grytlock med en gul piprensare. Oh! Inte alla som har en sådan originell anordning i köket inte.
Dennis är inne i en komponera musik-period. Sitter i studion hela, hela tiden. Så han är inte mycket att räkna med. Den här gula piprensaren och resten av installationen kommer nog bli kvar för ett tag. Ja, jag säger då det... mycket ska jag behöva stå ut med.
Men bara maskinen fungerar så ska jag inte klaga utan bara vara SÅ GLAD!

Farmor/svärmor är här. Hon har fått en ny dator och har mycket att lära sig. Hon har aldrig haft en dator förut. Barnen har försökt lära henne en massa nu ikväll.
"Du har så mycket att lära dig, farmor", sa Majken och klappade farmor på kinden.

Idag fick vi det omtumlande beskedet att skolans mellanstadium ska läggas ner fr.o.m nästa höst, 2011 alltså.
Oj, det innebär att Morris ska börja fyran inne i stan! En verklig stor förändring när vi nu blivit vana vid att ha barnen fem minuter från hemmet.
Alla mellanstadiebarn på skolan ska in till en stor skola i stan.
Det känns som klasserna på den nya skolan kan bli stora som attan i och med den här hopslagningen.
Morris som är en drömmare kan nog fantisera sig långt bort innan han väcks tillbaka till verkligheten i en stor klass.
Inte bra alls.
Vi kommer välja att låta Morris börja på waldorfskolan i stan istället. Lite lugn och ro, förhoppningsvis.
Nu vet man ju inte hur det blir på en waldorfskola heller. Det beror ju mycket på klassen och läraren. Vi får väl hälsa på och vara med en del på skolan innan vi tar det stora beslutet. Men en anmälan ska jag göra redan nu ikväll.

Imorgon bitti ska vi upp tidigt. Morris ska till en ÖVERtandläkare (jag har nog aldrig träffat en ÖVERtandläkare förut). Morris har tydligen något som heter saxbett. Det syns inte, men överkäkens kindtänder hamnar liksom utanför på en sida när han biter ihop. Vanliga tandläkaren upptäckte det för ett tag sedan och skickade en remiss till den här ÖVERmannen.
Jag har för länge sedan fikat med en annan mamma (när jag gick på Komvux) som hade varit hos en övertandläkaren (tror inte det finns mer än en i en sådan liten stad). Hon tyckte att han var helt fruktansvärd mot hennes son. Hon skulle aldrig mer gå dit sa hon, utan åka till en annan stad för att slippa honom.
Hu, det bådar ju inte gott för morgondagen! Tur att jag är lite förberedd.

Diskmaskinsbloggen lever

Jag fick en fråga om diskmaskinen. Kära syster i Malmö som inte läser bloggen lika flitigt som systerna i Stockholm sa att "jag läste din blogg igår kväll och det var som att läsa en bok. Men HUR GÅR DET MED DISKMASKINEN???!!!" Ett tydligt tecken på att diskmaskinen spelar en stor roll i mitt liv. Hemskt. Jag som har läst massa cancerbloggar i helgen. Flera slutade med personen dog. Och vad skriver jag om? En trasig diskmaskin. Men jag har lugnat mig en smula och nästan glidit in i en staketblogg istället.
Som om det skulle vara bättre? Jo, lite faktiskt. Staketet kan ju rädda liv. Tänk på Gnestapojken och ögonblicket då allt förstördes! Ögonblicket som aldrig går att få ogjort.

Men jag bjuder ändå på en uppdatering vad gäller diskmaskinen;
Ja, kanske har adrenalinet lagt sig en smula vad det gäller diskmaskinen sedan vi fick beskedet om att en ny är på väg. I köket har det blivit en koja där den maskinen har stått. Den står nu på verandan.
Idag är den stora dagen då den NYA kommer!!! Ohlalala...

De sura männen ska leverera den. Hu, jag vill inte träffa dem! De är ännu surare nu eftersom vi ringt fyra, fem gånger till Ikea och sagt att de är värdelösa.
Diskmaskinen ska på specialutredning på Whirlporls huvudservicecenter.

Jag känner en liten svag oro att den nya maskinen inte heller kommer funka. Då är det liksom avgjort vem som hade rätt och fel. Diskmaskinsmännen eller Dennis.
Jag hoppas innerligt att den nya med glans diskar skenande rent.

Tillbaka till staket igen.
jag kommer ihåg ett avsnitt av Filip och Fredrik när de besökte en kvinna som tände sexuellt på staket, stängsel och murar. Hon sov med en bit av Berlinmuren bredvid sig i sängen. Oj, så långt kommer jag inte gå i mina drömmar om ett staket!

Nu för tiden har vi ingen TV-mottagning sedan över två år.
De gånger jag är i Linköping är det värsta lyxet att knäppa på en fjärrkontroll och se olika program. Jag tror att det är avsaknaden av TV som gjort mig till en ganska flitig bloggare.

Nu ska jag duscha, så jag inte står i duschen då de sura männen kommer.

En fin grind

Från Skånska grindar önskar jag mig den här.
8300 kronor.

Staketdröm

Jag har fått en liten hang up på det här med staket.
Den här bilden hittade jag på nätet.
Enkelt och fint, tycker jag.
Dennis också.

Mirakel-Morris

Skogspromenad

Snart är hans händer större än mina.

Min förstfödde

Han är så stor nu. Kan inte fatta att han har vägt 868 gram och att hans chanser att överleva var mycket små. Tänk att den lille fågelungen har blivit den här fantastiska pojken! Han är mitt mirakel.