Den fina porten som jag gått igenom 1000 gånger.
Varje gång kunde man höra hunden Kaspar skälla tre våningar upp.
Det var nästan som en sport att försöka öppna porten och smyga upp trappstegen utan att Kaspar skulle vakna, men det lyckades aldrig. Inte en enda gång under alla år.
Kaspar - världens bästa hund.
Nu får man aldrig mer höra honom. Han är död.
Han är anledningen till att vi skaffade Bosse. Jag trodde i min enfald att alla Riesen Schnauzer-blandraser skulle vara lika underbara som Kaspar.
Kaspar skrattade alltid, lyfte upp sin snygga, skäggiga mustasch, visade alla tänderna och skrattade när han var glad. och det var han för det mesta.
Bosse kan inte skratta, men jag tycker om honom i alla fall. Fast Kaspar var bättre om man får tycka så, (Bosse kan ju inte läsa, så han vet inte sanningen).
Jag saknar Kaspar! Och jag saknar Gamla Stan! Och jag saknar den försvunna tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar