Gammel-Gösta och lill-Gösta

Moltas.

Moltas har varit i Arvika och hälsat på gammelmorfar och gammelmormor.
Och gammelmorbror och hans fru.

Mötet mellan gammelmorfar och Moltas var otroligt fint, om jag ska tro Dennis och det gör jag.

Dennis har vuxit upp utan pappa. Bara drygt ett år fick han ha sin pappa. Sedan dog den 28-årige pappan i cancer. Så otroligt sorgligt.
Andra vuxna män fick fylla pappans plats. Farfar, morfar och morbror.
Särskilt viktig blev morfar.
Den barnkäre, lekfulle morfarn, även kallad "Offa".
Han som inte drog sig för att klättra i träd, tämja sädesärlor, göra båtutflykter och låtsas att man levde på en öde ö. Han med den livliga fantasin som kunde hitta på de allra mest fantastiska sagorna.

Jag har förstått att den här mannen, Offa, varit den bästa morfar en faderslös pojke kunnat drömma om.
Nu är Offa gammal, jättegammal.
Blind och sjuk i kol. Och bor på något slags sjukhem.

I helgen fick han besök av sitt barnbarn (Dennis) och två av sina barnbarnsbarn, Moltas och Mille.

Finaste, finaste Moltas går rakt in i sjukrummet, utan att tveka tar han den gamles hand och sitter hos honom. Tittar utforskande på honom och låter den gamle klappa och klappa honom.

Jag var inte med, men jag har förstått att det var något alldeles speciellt.
Något nästintill magiskt.

Vad glad jag är att Moltas har fått hans namn!
Moltas Gösta.

När den dagen kommer och Gösta inte finns mer, kommer någonting ifrån honom definitivt leva vidare i lille Moltas Gösta. Det är jag säker på.