Sur-pappan

När jag kom hem från Stockholm idag fick jag veta att middagsbjudningen gått bra. Maten var så god att den tog slut. Bra betyg.
En av gästerna fick ett getingstick annars var det bara lyckat.
Ändå var Dennis på ett alldeles förfärligt humör. Surare än ättika.
Uh! Det smittar. Är han sur, blir jag sur.
Och så alla barn som vill berätta allt på en gång. Visa pappersflygplan och teckningar och berätta om lekar och kompisar.
Och så ingen mat och absolut ingen plan för en middag heller.

Bara en sur man som står och slänger ut alla rester (från resan) ur bilen.
Rakt ner på gräset.
Godispapper, festisar, kläder, inslagna paket till Morris födelsedag, väskor, simdynor, våtservetter, blöjor, bilbarnstolar, vagn, mer kläder, halvätna bröd m.m
"Ta hand om det här, jag ska köpa plankor."

Det är då man känner att man inte tycker så värst mycket om den där människan man delar liv med.
"Varför är du så sur?"

Jag fick lista ut svaret själv...
Så här många anledningar;
1. för att han är förbannad på sin mamma,
2. för att jag glömt betala en Telia-räkning så den gått ända till inkasso,
3. för att det blev stressigt att handla plankorna när jag kom hem så sent från jobbet,
4. för att det börjar bli väldigt tjatigt att bygga staket,
5. för att det är stenar i marken överallt där trästören ska slås ner (i skogsdelen av tomten).


Ja, jag kan förstå att livet inte är så kul alla dagar. Men jag hatar sura människor. Jättemycket. Har inte alls lust att vara förstående. Absolut inte.

Nu har vi fått besök, tack och lov.
Nu sitter sur-pappan ute på verandan med sin kompis Mattias från Lund.
Då är han inte sur.
Jag kokar äppelmos och har det bra inne i köket.
Fast jag ska nog ändå gå ut och se om vad de gör.