Den lille

Ja, vad ska jag hitta på för bildtext till den här bilden?

Bara det kanske att jag inte har några problem att älska den lille människan i den för stora pyjamasen? För det har jag verkligen inte. Det är väl kanske det enda i hela mitt liv som jag aldrig tvivlat på. Jag, som annars alltid velar och får beslutsångest. Men mina barn - inget tvivel, där inte.

Jag kommer ihåg dagen den 6 december, dagen efter att jag hade fött Mille.
På förmiddagen skulle jag få packa ihop och åka hem.
Men först skulle Mille undersökas och godkännas av en barnläkare. Hon gjorde det hon skulle, lyssnade på hjärtat och kände på ryggraden. Inget konstigt, men så sa hon;
"Lovar du nu att älska honom resten av ditt liv?"
"Ja!" svarade jag högtidligt.
Jag tyckte att det var så fint på något sätt.
Det var så oväntat att den frågan skulle komma. Men ändå så naturligt.
Ett friskt barn och en förälder som är full av kärlek, så mycket villkorslös kärlek att det räcker livet ut.
Då så, tack och hej, ni kan åka!

Löftet att älska honom livet ut kommer jag kunna hålla hur lätt som helst.
Lättaste löftet i hela världen. Även om han kommer kalla mig kärringjävel och ha gula finnar och trimma sin moppe. Och snusa och supa. Och göra mig till ett nervvrak.
Doktorn på BB kan vara lugn, jag håller mitt löfte.
I nöd och lust.


(Eller vänta nu, kanske lust står för åtrå - det menar jag ju så klart inte. Utan glädje och sorg).