Familjen Kaller: Klockan tre på natten

Här sitter jag i soffan med en sjuk bebis.
Jag kan inte sova, somnade vid sagan klockan halv åtta,
Manne kan inte sova, är så sjuk.
Lika bra att stiga upp ur hostsängen. Kan ju blogga om sjukhusbesöket som en del frågat om. Kommer här;

Sist vi reste till Stockholm var han en liten nyfödd som låg hopkurad i bärsjalen. Nu var det annat liv i skällan (visst finns det ett sådant uttryck?)

Jaha, snart 40. Inget jag vill fira direkt.

Resan gick bra. Trots panik vid parkeringen. Inga platser. Och när vi sprungit till tåget, visar det sig att något rart litet barn lekt med min plånbok och plockat ut SJ pendlarkortet. Men vi kom med. Då ringde telefonen; "Ja, hej det var från Huddinge Sjukhus. Ni ska ju träffa doktor XX idag klockan 13. Han är upptagen då, så det går tyvärr inte..."

Men vi fick träffa honom på hans lunch. Den snälle foniatrikern, som ser ut som filmregissören Roy Andersson. De pratar exakt likadant också. Det känns som Roy Andersson klätt på sig en vit rock och satt en pannlampa på huvudet och övergått till halskameror istället. Han är väldigt trevlig och känns proffsig som bara den. Han filmade Morris stämband. Ner med kameran, hulk, hulk - upp med kameran, ner igen hulk, hulk - upp med kameran, ner igen - hulk, hulk ... o.s.v Duktiga Morris!

Doktorn kom sedan fram till att Morris har en del av stämbanden som är stela av någon anledning. Förmodligen respiratorn (yes, jag fick rätt!) Det är precis där man placerar en respiratortub som felet sitter.
Vad kan man göra åt det? Röstträna och avvakta, komma på nya kontroller och se vad puberteten gör.
Det kan bli mycket bättre då eller sämre. Bra att börja utredningen innan målbrottet. Jag kan inte fatta att han snart är där.
"Mellan 12-14 år händer mycket", sa Roy Andersson-doktorn.
Intressantast av allt tyckte Morris att det var med lövet i skummet på min caffe latte. Han blev tvungen att gå fram och fråga hur i hela fridens namn hon gjort.

Vi fick vänta för att få göra en röstinspelning ien ljudstudio på en annan avdelning. Vi fick pausa i caféterian. Spännande värld, det här med stora, stora sjukhus. Nästan lika spännnade som Mumbais flygplats. jag kan inte låta bli att titta på alla människor och undra vad de har kommit dit för. Dödssjuka eller är de kanske där för ultraljud och se sitt barn för första gången. All personal, vilka är kära i vilka... Kanske har jag tittat på Grey's Anatomy för mycket.

Morris gillar också sjukhus. Han är totalt avslappnad i sjukhusvärlden. Här i väntan på röstinspelningen. Han fick läsa en text och göra ljud. Samt skrika hela texten det högsta han kunde.