Sjukgymnasten tyckte inte att jag var någon lätt patient att handskas med.
"Foglossning? Sa de så på Kvinnokliniken? Det har jag aldrig hört talas om efter nästan tio månader! Det tror jag absolut inte det kan vara. Nej, verkligen inte!"
"När gör det ont då?"
"Det gör inte speciellt ont, det mest känns lite då och då, lite stickigt liksom..."
"När då?"
"Jag vet inte. När jag böjer mig, eller går i en trappa kanske, eller ligger ner..."
"I skelettet eller mjukdelarna?"
"Vet inte, inte skelettet, tror jag."
Så fick jag ställa mig upp och göra vridrörelser och lite annat.
"Gör det ont nu?"
"Nej."
"Nu då?"
"Nej."
"Så här då?"
"Nej".
Så fick jag klä av mig byxorna och ligga på en brits, hon klämde på nedre delen av magen.
"Känner du något nu?"
"Nej"
Så klämde hon på mer och frågade mer.
"Nej".
Hon kunde inte förstå vad det är jag känner.
"Du ser ju så frisk ut."
"Jag känner mig frisk, men jag vill inte veta att jag efter ytterligare ett halvår blir sjuk och det upptäcks stora hemska tumörer och att läkaren ska fråga; har du känt av det här länge? och jag ska behöva svara; ja, i ett år men jag struntade i det..."
"Nej, det förstår jag verkligen och jag vet inte vad jag säga. Men eftersom du har fött fem barn skadar det ju inte att du tränar bäckenmuskulaturen och tänker på att sova annorlunda - inte ligga på sidan bredvid din bebis. Låt han sova i egen säng så att du kan ligga på rygg och mage. Om du fortfarande känner av det där om en månad får du ta kontakt med kvinnohälsan."
Jag fick tips på hur man gör små snälla sit ups.
Så var det klart.
Jag kommer försöka göra de där sit upsen, men jag tänker inte lägga Manne i en egen säng.
Aldrig, min sista bebis ska ligga hos mig. Men jag kan ju ändå putta bort honom lite grann och sova på rygg en stund emellanåt.
Jag har ju inte ens ont, bara en snabb stickning på en sekund eller något.
Om jag visste att det inte var farligt så skulle jag inte bry mig det minsta.
"Jag tror inte att det är farligt eftersom du känner det på båda sidorna. Och mig behöver du inte träffa mer", sa sjukgymnasten.
Jag kom hem och försökte mig på en sit up. Bosse kom genast springande och trodde att jag lekte, Manne kröp upp på mig och Mille tog sats och hoppade på mig och Majken gapskarattade.
"Vad håller ni på med?!"
Blir nog bra det här, eller vad tror ni?
Dennis tittar på snöhögarna och drömmer sig bort, till Spanien. Han har en dansk musikerkollega som flyttat dit med sin familj för något år sedan.
"Foglossning? Sa de så på Kvinnokliniken? Det har jag aldrig hört talas om efter nästan tio månader! Det tror jag absolut inte det kan vara. Nej, verkligen inte!"
"När gör det ont då?"
"Det gör inte speciellt ont, det mest känns lite då och då, lite stickigt liksom..."
"När då?"
"Jag vet inte. När jag böjer mig, eller går i en trappa kanske, eller ligger ner..."
"I skelettet eller mjukdelarna?"
"Vet inte, inte skelettet, tror jag."
Så fick jag ställa mig upp och göra vridrörelser och lite annat.
"Gör det ont nu?"
"Nej."
"Nu då?"
"Nej."
"Så här då?"
"Nej".
Så fick jag klä av mig byxorna och ligga på en brits, hon klämde på nedre delen av magen.
"Känner du något nu?"
"Nej"
Så klämde hon på mer och frågade mer.
"Nej".
Hon kunde inte förstå vad det är jag känner.
"Du ser ju så frisk ut."
"Jag känner mig frisk, men jag vill inte veta att jag efter ytterligare ett halvår blir sjuk och det upptäcks stora hemska tumörer och att läkaren ska fråga; har du känt av det här länge? och jag ska behöva svara; ja, i ett år men jag struntade i det..."
"Nej, det förstår jag verkligen och jag vet inte vad jag säga. Men eftersom du har fött fem barn skadar det ju inte att du tränar bäckenmuskulaturen och tänker på att sova annorlunda - inte ligga på sidan bredvid din bebis. Låt han sova i egen säng så att du kan ligga på rygg och mage. Om du fortfarande känner av det där om en månad får du ta kontakt med kvinnohälsan."
Jag fick tips på hur man gör små snälla sit ups.
Så var det klart.
Jag kommer försöka göra de där sit upsen, men jag tänker inte lägga Manne i en egen säng.
Aldrig, min sista bebis ska ligga hos mig. Men jag kan ju ändå putta bort honom lite grann och sova på rygg en stund emellanåt.
Jag har ju inte ens ont, bara en snabb stickning på en sekund eller något.
Om jag visste att det inte var farligt så skulle jag inte bry mig det minsta.
"Jag tror inte att det är farligt eftersom du känner det på båda sidorna. Och mig behöver du inte träffa mer", sa sjukgymnasten.
Jag kom hem och försökte mig på en sit up. Bosse kom genast springande och trodde att jag lekte, Manne kröp upp på mig och Mille tog sats och hoppade på mig och Majken gapskarattade.
"Vad håller ni på med?!"
Blir nog bra det här, eller vad tror ni?
 |
| Vackra snöhögar. |
 |
| Härliga byggnader med sjukgymnaster i. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar