Nu ska vi stressa vidare med andra sjukhusgrejer.
Idag är det min tur.
Jag har haft känningar i äggstockarna/bäckenet (?) och tänkt att nu har jag väl fått cancer igen då...
Efter mer än ett halvår tänkte jag nu är det kanske dags att ta tag i detta.
Onödigt att låta cancern sprida sig. (Alltså på riktigt har jag väl inte tänkt det, men tanken har slagit mig då och då. Värsta som finns att tänka på cancer, kan förstöra den vackraste dagen).
Så läste jag en bok om en som dog i cancer och lämnade sina barn moderslösa och författarens slutord var en uppmaning till alla kvinnor att söka i tid om någonting känns fel i kroppen. Upptäckt i tid är avgörande, låt inte rädslan avskräcka o.s.v...
En annan bok om "den smygande mördaren", äggstockscancer.
Så jag samlade mod och ringde till kvinnokliniken.
En barnmorska svarade och sa just sådant som jag ville höra;
"Jag skulle tro att det har med amningen att göra, hormoner som påverkar bäckenet. Ring vårdcentralen så får de avgöra om det är leder. Men det är inte alls ovanligt att man kan känna så under amning..."
Skönt.
Nu ska jag träffa en sjukgymnast.
Jag pratade med henne i telefon och var tvungen att säga "att jag vet ju inte vad det är. Jag vill ju inte lära mig olika stretcha tumörer. 1, 2 och 1, 2 ... tänja och stretcha tumör 1, 2..."
"Nej, om vi inte tror att vi kan hjälpa dig så skickar vi dig vidare till en läkare."
Så bra då. Jag har inte ont. Det bara känns lite ibland. Strålar till lite. Jag har väldigt svårt att avgöra var det är. Tycker inte att det känns som foglossning, men jag tror väl inte på riktigt att det är farligt.
Jag antar att om det var långt framskriden cancer skulle jag ha andra symtom också.
Jag känner mig frisk. Jättefrisk.
Dessvärre är inte mina tre yngsta friska, så de kan inte gå på dagis.
Och Manne är inne i en panikförälskelse i mig.
Han tror att han kan dö om han ska vara med sin pappa.
Han skriker som om hans far vore släkt med djävulen. Skriker så att luften tar slut, ansiktsfärgen blir mörkröd och tårarna blöter ner hela tröjan.
Så hela gänget får följa med till vårdcentralen.
Det blir säkert uppskattat. Tre hostiga barn som ska hålla sams, var av en bebis som kommer gallskrika när hans mamma lämnar honom i pappans famn.
Synd att det bara finns en tråkig parkeringsplats utanför. En lekplats vore något.
Ringa återbud?
Nej, för alltid är det något.
Idag är det min tur.
Jag har haft känningar i äggstockarna/bäckenet (?) och tänkt att nu har jag väl fått cancer igen då...
Efter mer än ett halvår tänkte jag nu är det kanske dags att ta tag i detta.
Onödigt att låta cancern sprida sig. (Alltså på riktigt har jag väl inte tänkt det, men tanken har slagit mig då och då. Värsta som finns att tänka på cancer, kan förstöra den vackraste dagen).
Så läste jag en bok om en som dog i cancer och lämnade sina barn moderslösa och författarens slutord var en uppmaning till alla kvinnor att söka i tid om någonting känns fel i kroppen. Upptäckt i tid är avgörande, låt inte rädslan avskräcka o.s.v...
En annan bok om "den smygande mördaren", äggstockscancer.
Så jag samlade mod och ringde till kvinnokliniken.
En barnmorska svarade och sa just sådant som jag ville höra;
"Jag skulle tro att det har med amningen att göra, hormoner som påverkar bäckenet. Ring vårdcentralen så får de avgöra om det är leder. Men det är inte alls ovanligt att man kan känna så under amning..."
Skönt.
Nu ska jag träffa en sjukgymnast.
Jag pratade med henne i telefon och var tvungen att säga "att jag vet ju inte vad det är. Jag vill ju inte lära mig olika stretcha tumörer. 1, 2 och 1, 2 ... tänja och stretcha tumör 1, 2..."
"Nej, om vi inte tror att vi kan hjälpa dig så skickar vi dig vidare till en läkare."
Så bra då. Jag har inte ont. Det bara känns lite ibland. Strålar till lite. Jag har väldigt svårt att avgöra var det är. Tycker inte att det känns som foglossning, men jag tror väl inte på riktigt att det är farligt.
Jag antar att om det var långt framskriden cancer skulle jag ha andra symtom också.
Jag känner mig frisk. Jättefrisk.
Dessvärre är inte mina tre yngsta friska, så de kan inte gå på dagis.
Och Manne är inne i en panikförälskelse i mig.
Han tror att han kan dö om han ska vara med sin pappa.
Han skriker som om hans far vore släkt med djävulen. Skriker så att luften tar slut, ansiktsfärgen blir mörkröd och tårarna blöter ner hela tröjan.
Så hela gänget får följa med till vårdcentralen.
Det blir säkert uppskattat. Tre hostiga barn som ska hålla sams, var av en bebis som kommer gallskrika när hans mamma lämnar honom i pappans famn.
Synd att det bara finns en tråkig parkeringsplats utanför. En lekplats vore något.
Ringa återbud?
Nej, för alltid är det något.
 |
| Här är han yngre, men skriket är detsamma. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar