Vilken fin bok! Läs den.
Den innehåller självmord, barnamord, incest, drunkning, annan död, ensamhet, utanförskap och elände.
Men den är vacker och fin, varm och kärleksfull.
Hur det nu kan gå ihop? Kanske just därför den är så spännande i sin stillhet.
Jag trodde inte jag skulle gilla den, omslaget ser så pretentiöst ut. Men jag fick fel. För jag gillade den mycket. Väldigt mycket.
En annan sak som inte har med boken att göra - passen kom tillbaka idag. Suck.
Men, ska tilläggas, klagomålet de hade var fotona! Inte allt det där jag gått och fasat för.
Det var fel bakgrund på fotona. Och det där tänker inte jag ta på mig skulden för, Nej, för sjutton det får Dennis göra. Men jag gillar inte ambassadfolk överhuvudtaget (jag känner visserligen bara en personligen och han är snäll). Kan nog dra slutsatsen att kemin inte stämmer mellan mig och ambassader.
Fotona vi har tagit är med vit bakgrund, vår vita dörr. Fast vitt i vårt hem betyder vitt med smuts.
Ja, det måste ju betyda att vi är terrorister och ska göra en attack mot Goa.
Särskilt Manne. Det största hotet.
2 kommentarer:
Hej
Den där boken tyckte jag mycket om. En stilla berättlese som verkligen grep tag i mig, fast jag håller med dig om omslaget.
Jag har läst om alla dina turer med pass och visum och jag bara kan säga att jag är minst lika strulig om inte mer. Kan inte skicka in papper till försäkringskassan ens. Jag har en återkommande mardröm att jag ska ut och resa och så har jag glömt att skaffa pass. Hoppas allt ordnar sig så du slipper att tänka på det. Kram Maria
Tänk, min förra resa jag gjorde var 2006. Då åkte jag och min syster till Barcelona.
Moltas var med. Han var bara fyra månader. Flyget gick klockan sex på morgonen från Skavsta.
Vi bodde i Stockholm då, så för att hinna med planet skulle vi sova över på vandrarhem i Nyköping.
Det gjorde vi.
Men vad låg på biltaket hela natten?
Jo, alla våra tre pass och flygbiljetter!
Hur gick det till?
Jo, jag var så rädd att slarva bort dem, så jag hade lagt dem i en plastficka som jag gick omkring med. Vågade knappt lägga den ifrån mig. Men...
Men när jag skulle lyfta ur Moltas och väskorna ur bilen, så la jag plastfickan på biltaket och där låg allt det superviktiga kvar hela natten! Herregud.
Egentligen skulle jag väl bara stanna hemma. Eller sitta på ett hem för slarvmajor...
Jag tycker om att höra att du också har lite av det där i dig. ;)
Skicka en kommentar