Ett halvt år

Ett halvt år har den vackraste lille pojken på jorden funnits hos mig.
Jag älskar honom av hela min själ, ibland så mycket att det gör ont.
Jag kramar honom och pussar honom och klappar hans varma, mjuka, fjuniga huvud och tänker att starkare än så här kan kärleken inte bli.
Sådana stunder är jag så lycklig att jag skulle kunna gråta.
Tänk att jag har fått den här gåvan fem gånger. Fem helt fantastiska, fina barn.
Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad.

Nu är klockan snart 22.48 och för ett halvår sedan närmade jag mig slutet av den ganska skonsamma förlossningen. Bara en liten stund av hemsk smärta.
Vid den här tiden, 22.30,  började det bli hemskt. Jag kommer ihåg att jag blev arg att det gjorde så ont.
Inte ont på det sättet som jag hade tänkt.
Inte så som med Mille och Moltas. Jag kände mig okoncentrerad och blev irriterad över det. Allt skulle ju vara så perfekt, hade jag tänkt mig. Min sista förlossning. Men mot slutet gick det så fort och jag visste inte om jag skulle stå eller sitta, andas eller skrika. Jag gjorde nog allt.
Så kom han.
Pojken.
Min fjärde son.
Nu har han funnits i mitt liv i ett halvt år och jag älskar honom så innerligt, innerligt.
Den vackraste bebisen.