Mille skulle ha gjort det samma.
De har längtat i två veckor. Kollat i almanackan varje dag. Längtat som till julafton.
Så kom dagen. Vi packade väskor. Jag skjutsade dit dem. Vinkade hej då, ingen vinkade tillbaka för ingen hade tid med mig, den gamla mamman... - hur ointressant som helst. Bara lek, lek, lek med kompisarna.
Vi föräldrar kom överens om att de skulle ringa om Mille längtade hem när kvällen och natten kom, så skulle jag komma och hämta.
Han har aldrig sovit borta hos kompis förut, bara farmor. Men jag kände mig ändå ganska säker på att det skulle gå bra, han har ju längtat så. Vad skulle kunna stoppa honom?
Klockan blev sju, då ringde det.
"Mille ville absolut sova här, han pratar inte om något annat. Det är bara ett problem; han har 38,6 i feber."
Nu sitter han här bredvid mig med slokande huvud, varm som en kamin med snabb andning och en hjärta som dunkar på för fullt. Yrar om - jag vet inte vad.
Jag bara väntar på de första kopporna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar