allt känns jobbigt, jobbigt.
Man är arg på mannen som man lever med (fast han är bortrest), barnen gnäller, huset är stökigt, barnen pratar för högt och håller upp halva paketet Havre Fras i en skål som de aldrig kommer orka äta upp.
Bilen går inte att köra.
Vattnet har varit borta i en hel dag och disken svämmar över.
Kattungar som bajsar inne.
Bosse som rymmer med stora barnen upp på berget.
Dagistid som måste passas.
Åh, JOBBIGT!!!
Jag packade ner Manne och Mille i tvillingvagnen med halvpunka på alla däck.
Vi började vår jobbiga vandring mot dagis, genom skogen, med stenar och rötter och uppförsbackar.
Manne skrek och skrek. Trött, och då vill han amma. Somna vid bröstet istället för att skumpa runt och kastas framåt och tillbaka i en obekväm tvillingvagn.
Bosse som drar i kopplet.
Moltas som pratar oavbrutet om havren och ska gå igenom allat som man kan använda havre till.
Han pratar högre och högre och blir frustrerad om jag inte svarar eller om jag svarar fel.
Svetten lackar.
Manne skriker.
Mille skrikpratar om - jag vet faktiskt inte alls - pekar och vill ha svar.
Manne skriker och skriker.
ÅH, JOBBIGT!!!
"Hallå, nu sätter vi oss här. Vi tar en paus."
Vi satte oss. Band fast Bosse i ett träd.
Jag ammade lille Manne. Och kunde nästan svara på barnens alla tilltal.
Vi kom fram till dagis mitt i lunchen.
Det är lite krångligt utan bil.
Det är lite bökigt utan vatten.
Det är lite påfrestande utan man.
Men tänk ändå hur bra vi har det om man tänker på hur det ser ut i Östafrika.
Jag har varit världsförälder i ett drygt år nu och igår satte jag in en extra gåva. Gör det ni också!
Gå in HÄR
 |
| bild från dn. |
Det som var jobbigt för mig är inte jobbigt egentligen.
Nej, nu är vattnet tillbaka.
Och snäll fin vän erbjöd sig att låna ut en bil från och med imorgon.
Usch, det är så orättvist så jag vill gråta åt alltihop!
Nu ska jag samla ihop mig för en ny promenad genom skogen för att hämta barnen.
Men nu får Bosse stanna hemma.
Och Manne får sitta i bärsjalen istället.
Oj, jag är sen!
Sätt in pengar! Det går att sms in också, om det känns enklare. Snabba på, kom igen nu!
2 kommentarer:
Katastrofen i Afrika är verkligen förfärlig. Jag blir så illa berörd. Är också världsförälder men i och med situationen nu har vi i familjen satt in extra pengar till UNICEF och Läkare utan gränser. Jag hoppas att det kan hjälpa, om det så bara är en liten smula hjälp så tycker jag det är värt det. Vi tänker så att de behöver dessa pengar mer än oss och om vi nu har mindre pengar i plånboken ett par månader så klarar vi oss ändå. Vi ses i morgon. Kram
Lisa, vad bra!
Och förresten visste jag det redan, för jag läste ditt inlägg om samma sak för ett tag sedan.
Det är så FRUKTANSVÄRT!
Vi har ju ingen TV så jag har inte sett några nyheter därifrån. Men hemma hos min mamma såg jag ett kort litet inslag och det berörde mig något alldeles.
Ett litet, litet barn (kanske lika gammal som Manne) alldeles undernärd som matades ur en kopp. De stora ögonen och de glupska klunkarna. Den lilla handen som krafsade lite på handen på den som matade. Precis så som Manne gör när han ammas, krafsar behagfullt på mitt bröst, med sin lilla knubbiga hand.
Det här lilla barnets hand var inte knubbig, utan bara skinn och ben. Och inget behagfullt fanns i det, det handlade om liv eller död. Men rörelserna var desamma.
Två små bebisar, födda (kanske på samma dag) på olika platser och till så olika förutsättningar.
Skicka en kommentar