10 år!!!

Finaste bästa Morris!

3000 indiska rupées

Den stora resan.

Den lille fine 3 månaders-pojken som upptäckt sina händer och fötter. Oj, vad han kan titta länge!

Idag är det en stor dag.
Jag har varit mamma i tio år.
För tio år sedan klockan 14.22  föddes den lille, lille pojken 35 cm lång och 868 gram tung (lätt).
Så liten och sjuk!
Ett litet pip, det var allt han kunde klara.
På några sekunder hände annat; hjärtat som stannade och lungorna som var alldeles för små för att kunna andas.
Respiratorn som snabbt kopplades till den lille fågelungekroppen.
De små ögonen som inte kunde öppnas.
Den lilla, lilla kroppen, så tunn och så mager. Så skär i det tunna, tunna skinnet, så skör och ömtålig.
Men den vackraste, finaste alldeles, alldeles perfekta sonen som var min.
"Hjälp honom!", var mina första ord som mamma.
Och de hjälpte honom. Alla läkare och sjuksköterskor.
Oj, vad de hjälpte honom!
Tack gode Gud för att jag fick föda honom i Sverige!
Det enormt stora teamet av specialister som omringade sängen där jag födde. De blixtsnabba insatserna som räddade honom.
Jag känner mig så tacksam.
Jag glömmer aldrig de där människorna som fanns omkring oss under de första kritiska fyra månaderna av hans liv. De blev vårt allt då. Hela vår värld. För de räddade vår son.
Dag och natt fanns någon där hos honom, alla larm som pep och slangar som skulle sugas och prover som skulle tas. Allt det där medicinska som vi inte kunde göra för honom.
Men också barnsköterskorna som fick göra det där lite mer vanliga som byta blöja och tvätta. De som ömt klappade honom när vi inte kunde vara där. De som faktiskt gav honom kärlek när vi inte kunde vara där.
De som höll honom när de fick en stund över.
Så glad jag känner mig att tänka på att han fick ligga i någon annans famn när vi inte var där.
Det finns många fina människor i sjukhusvärlden.

När vi lämnade intensiven efter fyra och en halv månad fälldes en och annan tår. När kuvösen rullades ut mot ambulansen stod sköterskorna på rad och kämpade med att hålla tillbaka tårarna. Det var mäktigt.
En stor dag.
Men dagen som förändrade mitt liv totalt var ändå den 15 augusti. Tio år sedan.  

Idag uppvaktade vi den betydligt större pojken med några få presenter. Den stora presenten var ett litet kuvert med indiska rupées och löftet om en resa till Indien i januari!
Den 15 januari börjar färden till Indien. Morris, Manne, Dennis och jag.
Vilket äventyr!
Allt tack vare syster Astrid som gör detta möjligt genom att komma och sköta om resten av barnen.

Morris har haft en bra födelsedag. Han har fått en ny kompis också.
Nya grannar har vi fått.
Morris har varit där och lekt idag och tyckte mycket om sonen i familjen.
Det kan man väl kalla en bra födelsedagspresent? En ny kompis?

Jag är så glad att just jag fick bli Morris mamma!
Tio fantastiska år.