Feber, snuva och en riktigt ruggig hosta. Känns som hela bebisen ska hostas ut. Eller åtminstone som om hela moderkakan kommer att lossna. Jag försöker att hålla igen på hostandet för att skydda bebisen, men det är är ju inte så himla lätt när det bubblar av slem i luftrören.
Jag tar hostmedicin, men inte den starkaste sorten för det kanske inte är så bra med morfin till bebisen. Den har det nog redan svårt nog där inne. Hela magen gungar ju i mina ständiga hostattacker. Stackaren!
Igår var det som om den sparkade i protest, idag har det varit alldles lugnt som om den är helt utmattad. Som tur är har jag i alla fall känt vissa små rörelser så jag vet att den lever...
Moltas är fortfarande hemma från dagis, inte frisk än. men betydligt friskare än jag. Han pratar och pratar, oavbrutet. Mest om dinosaurierna han såg på Naturhistoriska i fredags. Jag har bara haft kraft att lyssna med ett halvt öra. Men sjuk är han ju så han sov några timmar mitt på dagen.
Så kom Dennis och sa;
"Jag åker till dagis och hämtar Mille, de har ringt och han är sjuk."
Han åkte.
Då ringer telefonen.
"Hej, det är från fritids. Morris har kroknat här. Han verkar jättesjuk. Har ni möjlighet att komma och hämta honom?"
Så är det här hemma.
När Morris kom hem sa han;
"När jag går känns det inte som jag går PÅ marken utan en liten bit OVANFÖR. Varför är det så?"
Febertermometern kunde tala om varför.
Moltas sa;
"Mamma, när man är så sjuk som du är, tror jag att man dör."
Men det är ju det som är sån himla tur - att man gör inte det. Fast det nästan känns så.
Det är ingen idé att klaga heller, för det går ju över. Det är ingen hemsk Parkinson eller cancer eller farligt.
Och det blir vår tröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar