Grindarna på plats och en liten bön

Tjoho!! Äntligen!
I söndags efter vår hemkomst från Gotland satte Dennis och Henke igång med uppsättningen av grindarna.
Det var inte världens lättaste precis, men efter mycket tittande och mätande och velande så satt de där.

Mille inspekterade stoppet och, hör och häpna; vände och gick tillbaka in mot gräsmattan!
Körde dockvagn.
Framåt och tillbaka körde han dockvagnen.
Bara på gräsmattan.
Han kom liksom inte längre. Han skulle ju kunna kämpa lite och gå runt, för staketet är ju långt ifrån färdigt runt hela tomten.
Men hans vanliga väg är stoppad och det fick honom att helt nöjd strosa på gräset.

Underbart, jag kunde till och med måla staket när han var ute!
En helt ny upplevelse att kunna fixa med något samtidigt som han är ute.
Innan har det bara varit att jaga honom på vägen.
Det här är så härligt!
Och då är det inte ens klart!
Hur härligt ska det då inte kunna bli när allt är inhägnat!?
När Bosse hund också kan få gå fritt...

Henke är fantastisk som kommer och hjälper till så mycket. Han har varit med på alla renoveringar. Och vad får han för tack för det? Bara lite mat.
Verkligen en trevlig människa!
Dennis och han skrattar alltid och har kul när de jobbar ihop. Vad de än gör. Klättrar på taket, gör musik eller hänger grindar.

Henkes mamma somnade in till den eviga vilan för en vecka sedan.
Efter lång sjukdom.
Vila i frid.
Hon måste ha varit en fin människa som fostrat en sådan trevlig son.

Jag har flera vänner som har förlorat sina föräldrar på senare tid.
Det skrämmer mig lite. Att man själv blir äldre och närmar sig medelåldern betyder ju också att ens föräldrar blir äldre. Det är lite läskigt.
Käre gode gud, låt mina nära och kära bli minst hundra år. Amen.

Står inte ut med tanken på att förlora någon.