Inte många lugna stunder

Fullt ös på båten, som var så gott som fullsatt.
Mille älskade att springa på de heltäckningsmatteklädda golven. Framåt och tillbaka.
Framåt och tillbaka. Igen. Igen.
De andra barnen ville titta på allt. Äta all matsäck på en gång.
Spilla ut.
Lägga kudden i utspilld saft.
Bråka om det.
Alla trötta, men speedade.
Vilostolarna var ingen som ville sitta i, bara klättra på.
Jag var så trött och tittade på alla par som reste med ett eller kanske två barn. Det såg så lätt och lyxigt ut. En mamma och en pappa.
Särskilt en pappa , istället för mamma Karin, som kunde köra på bilen på färjan.
Åh, vad jag inte tycker om branta, branta backar rakt upp, att stå stilla i en kö som pekar rakt upp. stå där med tunga bilen i dragläge och så direkt en superduper dyr och tjusig bil rakt in rumpan på min bil, så tätt inpå som bara går.
Och så ska stå där i stilla i den branta, branta backen och så NU kör!
Oj, oj, oj ... fort, fort! Och jag som gärna glider lite bakåt när jag ska gasa fram. Eller får ett kort motorstopp. Men jag klarade mig! Yes!
Äntligen uppe på plan mark. DÅ står en sådan där reflexväst-man och gör massa tecken åt mig. "Framåt, framåt..."
Visst, så gärna...
MEN då; "NEJ! Bakåt, bakåt... Och SVÄNG, vänster, höger... bakåt, bakåt..."

Åh, Dennis - vad jag saknade dig!