Moltas gick i förväg till verkstan här i byn. Jag visste inte att han hunnit iväg. Morris cyklade dit och jag gick genom skogen med Manne. Ingen av oss hade mött Moltas!!
Majken sprang till Bella och Mimmi till grannen Liam. Ingenstans fanns Moltas!!
Alltså den där paniken när ens barn är borta den är så fruktansvärd.
Det har ju hänt ett antal gånger nu genom åren...
Hjärtat som slår hårt och snabbt, skakig i kroppen, torr i munnen, darrig på rösten och alla tankar. "Vad hade han för kläder? Hur ska jag kunna hålla ihop och ringa polisen? Löpsedlarna; 8-årig pojke försvunnen. Hur blir familjen med bara fyra barn? Finaste älskade Moltas!
När han sedan hittades på verkstan var jag världens lyckligaste mamma igen. Han hade gått samma väg som Morris cyklade, men såklart tagit längre tid på sig. Precis när Morris väntat klart på verkstan och gav sig iväg för att leta, DÅ kom Moltas! Men det såg inte Morris som stack iväg på cykeln åt skogen-hållet. Det finns två vägar till byn, skogen och stora vägen.
Tack gode gud för att jag får somna med mina fina barn omkring mig.
Mina så högt älskade. Aldrig ska jag sluta älska dem.
1 kommentar:
Hej
Fina sommarbilder. Den där känslan när man tror något barn är borta är så himla hemsk.
Jag tänkte på dig när vi passerade Nyköping. Här bor Karin tänkte jag! Nu är vi på väg hem och det blir rätt skönt det med. Jag ska säga hur boken är när jag läst den. Läser just nu En halv gul sol som jag kan rekommendera om du inte läst. Jättebra!
Skicka en kommentar