I morse lämnade jag av mina stora älsklingar vid minibussen som skulle ta dem till Värmland.
Jag var lite pirrig, Majken var mycket pirrig och Morris som till en början inte alls velat åka var hur kolugn som helst.
Han åt tre av sina arton dammsugare redan innan resan börjat, i minibussen.
Han är mutad. Jag erkänner. Han får arton dammsugare och tre burkar coca-cola för att åka på tredagarslägret. Det funkade. Han lät sig övertalas.
Jag tror att han kommer få jättekul, det är därför jag mutade honom.

Det här med försäkringskassan är så krångligt och jag tror hela tiden att jag gör fel och att jag inte ska få ett öre. Jag fattar inte vad jag gör för fel.
Utbetalningarna som kommit i sommar har varit alldeles för lite. Allt som allt 3500kr för 16 dagar. Konstigt, en dag lite grann och nästa dag lite till. Inte en utbetalning för en period föräldrapenning, som det borde.
Jag fattar inte.
Skuldsatt blir jag. Stressad blir jag.
Mina onda högersida blir cancer. Kanske är det så att jag blir hypokondrisk av stress. Kan man få ont på riktigt på ett speciellt ställe av stress?
Jag undrar det.
Om jag hade varit sjuk, haft en tumör skulle den vid det här laget ha vuxit i tre år och jag borde ha hamnat i slutskedet av cancern. Eller hur?

Rymlingen är på fri fot. Ytterdörren öppnades plötsligt här nyss. Jag tror det måste ha varit katten.
Gissa om jag blev rädd.
På TV är det någon hysterisk engelsk deckare. Jag tittar inte, men sitter i soffan med datorn har ägnat f-kassans hemsida hela kvällen. TV:n är på som sällskap, alldeles för hög volym för en actionfylld deckareserie med väldiga ljudeffekter. Jag har ingen fjällkontroll och har inte tagit mig ur soffan. Min svårartade cancer i höger sida har hindrat mig. Nä, så illa är det inte.

Jag har det bra. Finaste barnen i världen.

Åh. Nu kom nyheterna på TV! Rymlingen är fångad. På E4:an utanför Linköping.
Tack polisen, nu kan jag gå och lägga mig och kanske sova.