Snälla Frida och sista dagen på dagis för Moltas

Jag tror inte ens det dröjde en kvart efter att jag skrev det förra inlägget  (det där om att jag vill ha hjälp) förrän jag hörde en bil komma körandes på vägen, i snabb fart, bromasade in och så kom Frida nästan springandes uppför grusgången med i vinflaska i högsta hugg.
"Å, Karin! Jag läste din blogg och jag tänker så mycket på dig. Här, lite vin! Jag vill hjälpa dig på något sätt, men jag vet inte hur!"

Vad gulligt! Vad rart! Jag blir rörd. Tack Frida!

Jag är faktiskt förvånad över hur snälla människor är här på landet. Inte för att jag trott att någon skulle vara elak, men det är så många som visat sådan omtanke och värme.
Det är fantastiskt stöttande att veta.
Jag var lite rädd för att folk skulle gotta sig i skvallret; "fembarnsmorsan övergiven av den turnerande musikern - ja, det var ju väntat, klart han hellre vill ha en cool dj-brud istället för den ammande trötta vardagstanten där hemma som aldrig hinner städa och bara tjatar, bla bla "  - typ sådant skvaller.
Ja, nu kanske det är just så det låter ute i stugorna, men jag har inte känt något obehag av sådant.
Tvärtom bara äkta omtanke.
Tack, tack!

Ikväll blev vi bjudna på middag och kanske kan livet bli bra ändå, även om det inte blev som jag tänkt mig.



Några bilder från i förrgår, då Moltas hade sin absoluta sista dag på dagis. Han är stor nu, son nummer 2.

Han bjöd på glass.

Snart ska den här lille sonen få börja. Han känns lite inskolad redan nu.

Majken fick massa minnen när hon hittade dockan som fanns även på hennes dagistid.