Manne skrek hela vägen i bilen, vi hade bråttom och kunde inte stanna. Jag var helstressad efter att blivit avbruten mitt i tidernas bråk.
Usch, fy och blä! Nu är de sömnlösa
nätterna här igen (eller inte igen, fortfarande snarare).
Malmköping var proppat med folk och jag är evinnerligt tacksam över sällskapet. Snällaste Larsa och gulliga Lovis.
Moltas var också ett gott sällskap, åt korv och glass, men tyckte karusellerna lät för högt.
Manne sov gott hela vägen hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar