Mysigt att vara inne, äta lasagne och möblera om lite grann. Väldigt lugnt och stilla med bara tre barn hemma.
Majken och Mille är kvar i Stockholm.
Vi avslutade kvällen med att se "Into the wild" , ett filmtips som jag fick av Stina en gång för länge sedan.
Den var bra, men ännu bättre och intressantare kändes den i slutet då vi fick veta att det var en sann historia.
Nämen, oj nu måste jag sätta fart jag ska ju ta hand om teaterbussen som kommer hit och spelar teater!!!
2 kommentarer:
Hej
Vad bra att du uppmuntrar att man ska ge pengar till svälkatastrofen. Nu har vi betalat in för andra gången och mycket tack vare dig. Det är så lätt att inte förstå vidden av katastrofen när den är så långt bort och inte gäller "oss". Jag tror i alla fall att det är därför en sån här katastrof inte får den uppmärksamhet som den borde få. Så det är jätte viltigt att fortsätta prata om den. Jätte viktigt.
Fin hon blev i håret och så modigt. Och spännande med resan. Vilken 10-årspresent. Vi har bestämt att våra barn ska få åka utomlands när dom fyller tolv. Joen åkte till Barcelona några dagar och i år är det Ellas tur. Vi får se var hon ska få åka. London eller Paris. Vad mysigt att vara ensam lite med bäbis och P1./Maria
Åh, vad bra att ni också gett pengar till svältkatastrofen i Afrika! BRA, BRA! VIKTIGT!!!
Jag tycker också att det kan vara lite svårt att ta det till sig, det är långt borta och omöjligt att förstå. Vi lever ju utan TV och ibland tror jag inte att jag riktigt hänger med i allt som händer i världen.
Och tidning har vi inte heller. Vi hinner inte läsa den och så blir det bara ännu mer till återvinningen som redan svämmar över.
Radion är ofta på, men kanske inte ens varje dag. Men igår hörde jag ett hemskt reportage från Somalia, en litet sjukhus dit människor vandrade. Människor drabbade av svälten. Alla kommer inte fram utan kollapsar på vägen.
En 2-årig flicka dog på sjukhuset (och många, många fler) och inga livsupphållande åtgärder gjordes. Hon bara dog under tystnad. Mamman la ett lakan över henne och gick sedan undan i tyst förtvivlan.
Så fruktansvärt!
Det var plågsamt att höra om en arbetsdag på sjukhuset. Så går jag hemma och tycker att det är tråkigt att tömma och fylla diskmaskinen. Fy, skäms!
Skicka en kommentar