Små och stora barn

Jovisst, dagen gick ju bra. Precis som jag trodde, men inte visste hur.

Det blev lite lätt hysterisk stämning innan vi kom iväg.
Jag blev sittande alltför länge i mitt planeringsläge bara.
Så där gör jag tyvärr ganska ofta - tycker att jag har gott om tid och tar det så lugnt att det sedan blir panikbråttom istället.
Så blev det igår.
Så typiskt mig att sitta med kaffekopp och blogga när tider ska passas och hundra saker ska göras innan!
Men jag hade lite tur.

Jag hade verkligen ingen lust att ta med mig Moltas och Mille till BVC, när Manne skulle på läkarkontroll.
Usch, de där två bröderna kan bråka som attan ibland.

Precis när jag vaknat upp ur min kaffekoppsammande dvala och gett mig in i panikstressen då ringer telefonen;
"Får vi låna Moltas idag? Och kanske Mille också?"
"JA!!"
Vilken lättnad, men ack ännu mer bråttom!!!
Kompisarna bor en omväg från turen in till stan.
Oj, oj, oj - skynda, skynda!
Bebis skriker, svetten lackar...
Hitta plånbok, glömma extra blöjor, pojkar som går ut fel håll på väg mot bilen. Hoppa lite studsmatta?
NEJ, KOM NU!!! 

Jag provade Dennis variant; att borsta tänderna i bilen.
Det har jag aldrig gjort förut, men jag vet att han  både har borstat tänderna och rakat sig i bilen på väg till jobbet.
Det där med tandborstning är inget jag kan rekommendera.
För var gör man av tandkrämslöddret?
Jag vevade ner rutan, men spottar man i farten får man ju löddret tillbaka i hela ansiktet. Och svälja ner det vill man ju verkligen inte.
Nej, fy ingen bra idé.

Jag hann.
Lämnade pojkarna och var fem minuter tidig till BVC. Tjoho!
Det är så tillfredsställande att hasta ut ur hissen på BVC och se klockan på väggen där i receptionen och inse att JAG HANN. Yes!

Men usch, i hissen på väg upp såg jag i spegeln att jag fått flera grå hårstrån.
Det tycker jag inte om. Jag hade inte tänkt bli gråhårig.
Alla mörkhåriga kvinnor i Kallerfamiljen har fortsatt vara mörkhåriga även i tantåldern.
Det hade jag också tänkt vara.
Som min mamma och mina mostrar. Inga grå hår fast de fyllt sextio.
Och så gammal att det är dags att bli gråhårig är jag väl  förresten inte?
Fast det är jag ju.

Läkarkontrollen gick lysande. Som jag visste.
Manne känns så frisk och normal.
Vaccination var det visst inte dags för än heller, så han slapp få ont.

Jag storhandlade och åkte hem och gick med den stora flämtande hunden. Han är så slö i värmen.
Gjorde pastasallad till Morris och Majken och åkte tillbaks in till stan och slottet.

Morris och Majken kom och mötte mig i medeltidskläder.
Publiken fick se en del av de övningar de ägnat teaterkollo-veckan åt och små korta scener de jobbat med.

Sedan fick jag överge mina stora barn för att åka och hämta de små.

Hela dagen löste sig så bra.
Morris och Majken fick skjuts hela vägen hem på kvällen.
De var på ett strålande humör och hade haft det toppenbra på Gästabudsteatern utan mig eller annan anhörig. De känns stora nu.
Men små också.

Teaterledaren och Majken.

Morris fick vara berättaren och improvisera fram en historia utan förberedelser.

Där borta spelar Majken teater. Tyvärr var det svårt att höra vad de sa, så klart...

Majken målar sköld.

"Hej då barn, nu får ni klara er på egen hand  i fem timmar!" Det gick hur bra som helst.