Vad han heter mer vet vi absolut inte. Svårt.
Men Manne känns helt rätt ihop med de andra namnen också. Morris, Majken. os.v passar liksom på ett alldeles ologiskt och bra sätt.
Mille uttalar det så fint, betonar bokstäverna helt annorlunda.
Han kan förresten bara säga Manne och Mimmi av alla namn i världen. Han kallar sig själv Minne, alldeles nyss var det Min.
Bosse heter Voff, Voff och alla andra heter ingenting.
Nåja, mamma och pappa kan han säga.
Tydligt är det att han går i Majken och Moltas fotspår - att vara sen med att prata.
Nu måste jag springa upp och kolla Manne. Jag blir alltid lite nervös när han har sovit för länge utan att göra något ljud ifrån sig. Då tänker jag att han kanske har dött.
Jag vet ju en mamma som var med om det. Jag mötte henne utanför begravningsbyrån.
Jag glömmer aldrig det samtalet.
Gången innan vi träffades var på sjukhuset då vi båda fött varsin son.
Jag Morris och hon sin lille pojke som dog där hemma i sängen när hon trodde att allt var frid och fröjd.
Nej, usch! NU måste jag verkligen titta till Manne!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar