"Bla bla bla"

Morris, han håller på med sina småkryp. Han har alltid varit så intresserad av naturen.
I söndags samlade han hur många kryp som helst. Så läser han om dem i faktaböcker eller på nätet.
Majken, hon är livrädd och skriker i högan sky.

De andra två barnen är någonstans mitt emellan.

Idag har jag lyckats med något jag tänkt så länge - jag har sålt en vagn! Äntligen!
Tänk att det skulle ta sådan tid! Det var ju hur enkelt som helst.
Annonsen satte man ju ut på några minuter och så nästa dag hörde första spekulanten av sig och så var den såld. Puts väck!
Yes! Fast jag är verkligen ingen säljartyp. När spekulanten väl skulle titta på vagnen tyckte jag att allt kändes jobbigt och svårt. Skulle aldrig kunna jobba på något Phone house och stå och snacka om varje produkt "bla bla bla - köp den här - bla bla bla - jättebra pris..."

Jag kommer ihåg när jag bodde i New York och jobbade i en tjusig butik på Manhattan. Då skulle jag sälja fula, dyra modekläder.
Alla kunder kom ut ur provhytten och ville höra;

"Oh my God! You look awesome in that dress!!! So thin, I can`t believe it!!! Amazing!! So THIN!!!
"You really mean that?!"
"Yeeess!!! Supernice!!!"
"So you think I should buy it?!"
"Of course!!!"

Och så köpte de det alldeles för dyra plagget som satt alldeles för tajt och gräsligt. Sa man inte ungefär så, så köpte de aldrig något. Jag testade båda varianterna.
Så gick det till på Manhattan Broadway minsann. Jag stod inte ut med det jobbet särskilt länge. Det var verkligen inte min grej, särskilt inte med en chef som ansågs sig ha rätt att tafsa lite.
Usch nej! En dag efter att chefen lagt sin håriga hand på mitt lår blev jag förbannad och gick jag därifrån och kom aldrig mer tillbaks.
Hoppas att han gick i konkurs, men det gjorde han antagligen inte för oj, vad kunde kunderna handlade om man sa det de ville höra, särskilt det där med att de såg så smala ut. Det funkade i stort sett jämt.